ZAPPA PÅ LÄNGDEN OCH TVÄREN...

Filuren och geniet Frank Zappa börjar här om igen på ny kula. Efter tvister med skivbolag och några år med vilsen kompass är det nu med full kraft och energi han presenterar "Sheik Yerbouti" (CBS 2-LP 1979).

Att albumet gavs ut av Columbia i Europa är undantag, för i praktiken hade han egen firma och styrde allting själv. Därför kunde han här exekvera i fräckis-hiten "Bobby Brown" (eller "Bobby Brown goes down").

Den blev en klubbhit (kanske Zappas enda verkliga hitlåt) i Sverige och andra icke-engelskspråkiga länder. Texten driver frispråkigt med varianter av bögsex och var inget som USA:s radiostationer befattade sig med. Men melodin är verkligen medryckande, nästan allsångs-vänlig. Vilken paradox!

Det är väl också typiskt för Zappa, att när han för ovanlighetens skull skriver en varm, innerlig kärlekssång, ja då handlar den helt oblygt om analsex. Det sker i öppningen, den fina balladen "I have been in you". Den övergår direkt i "Flakes", ett sammansatt nummer som dels är en elak drift med lata bilmekaniker ("flakes" = ungefär "klåpare"). Dels är en rolig, träffsäker imitation av Bob Dylan (utförd av Adrian Belew, gitarrist i bandet).

Dessa nämnda låtar är bra, medryckande, roliga och fräcka. Men allt på dubbel-LP:n är inte lika bra. Flera spår drar iväg i uppstressade, hysteriska tempi. När trummisen Terri Bozzio tjatsjunger den frenetiska "I'm so cute" blir det på gränsen till vad man orkar med.

Dessutom får Zappa mer och mer storhetsvansinne när det gäller att dra ut på längden i eviga gitarr-solon. Finalspåren "You' mama" börjar skapligt, men segar sen ut i ett tiotal minuter med egotrippat solo som bara blir tröttande.

Roligare är "Dancin' fool" och "Jewish princess" (är den förra en hälsning till ABBA?). Disco-kulturen avhandlas, liksom tidens punkrock i "City of tiny lites". Sångnummer varvade med solon och experimentella dubbningar. Jag saknar att Zappa vid denna tid helt hade plockat bort blåsarna i arren. De hade behövts. Nu är allt syntar, gitarrer och komp, medan de karakteristiska slagverken (vibrafon, marimba) tack och lov är kvar (spelas av Ed Mann).

"Sheik Yerbouti" blev ett av Zappas bästsäljande album och han tilltalade nu en helt ny, yngre publik. Det följdes snart av "Joe's Garage"-sviten med samma utåtriktade blandning av rock, humor och sex. De utgör också starten på Frank Zappas - som jag tycker - rätt tråkiga 1980-tal.

"Sheik Yerbouti" är ett stort album med mycket musik och friskt humör, bitvis lysande ("Flakes"!) Men som helhet alltför ojämnt för att platsa bland mina Zappa-favoriter.

Betyg: ***