PEPS SLÄPPER FRAM BANDET

Öppningen är något av det bästa jag hört. Ett av Peps mest geniala mästerverk. Det heter "Maskin nr 2" och är Peps verbala solo och fantasi över en skramlande maskin, som utgör rytmen i låten.

Ännu talade väl ingen om rap (alltså "rapp") i Sverige. Men Peps är före sin tid. Med en ordrik text som briljerar i rim berättar han i blixtsnabbt tempo om arbetarens möda, fjättrad vid sin maskin. Både roligt, futuristiskt och med en vettigt kritik.

"Maskin nr 2" är alltså den makalösa inledningen på "Spår" (Sonet LP 1978). Just den låten gör Peps i stort själv - rap, sångpålägg och instrument - och med kopieringsmaskinen som rytm. I resten av spåren på "Spår" är han däremot denna gång generös med att släppa fram hela sitt Blodsband. Och nu har en helt ny uppställning.

Bosse Skoglund, den fantastiske trumslagaren, fortsätter som Peps trogne vapendragare. De andra är nu Tony Ellis (gitarr, sång), Willy Mbuende (bas) och Lester Jackman (bensinfat, orgel). Peps sjunger sina civilisationskritiska "Spår" och flummiga "Hyreskasern". Samma lunkande reggae är den coola "Stabo", medan  "Drängavisan" är av hans far Anton Persson.

Så släpper Peps fram sitt färgstarka, mångkulturella band när Tony Ellis sjunger sin reggae "Our music" och inte minst Lester Jackman i hans sköna sång "Games". Jackman spelar solo på sina bensinfat (steel pans) i svängiga, instrumentala salsan "Moliendo Café".

Allt detta är välgjort och musikaliskt, utom "Punky reggae" som är fruktansvärd. Där går Tony Ellis loss med fuzzgitarr i en stökig hybrid som bara blir störig. Överraskande och avslappnad är däremot avslutande "Mors lilla Olle", som är just - "Mors lilla Olle", av Alice Tegnér. Framförd som en långsam blues à la Elmore James. Inte ironiskt, inte hädiskt. Bara självklart rakt av, som en lekfull hantverkare som Peps och hans Blodsband kan göra det.

Betyg: ****