MAMBO FEBER - WILMER X STORVERK

Vad? Tycker jag om Wilmer X? Garage-rock, raka rör och rå rock'n'roll à la punk brukar inte vara min grej. Nä, men Wilmer X har jag faktiskt ett förhållande till (eller med).

Dels bodde jag i Malmö några år, och fick väl vissa inspel av trevliga Lennart Persson och Peter Thulin. Rockhistorikerna som hade legendariska skivbutiken Musik & Konst, där jag gärna hängde. Lennart Persson skrev också musik i tidningar som Larm och Feber. Hans smak var inte min, men jag imponerades av kunskapen och entusiasmen.

Dels finns det - faktiskt - en fåra i min musiksmak som heter Skåne. Vad har Peps Persson och Peps Blodsband, Torsson, Wilmer X, Gutta Perka, Mikael Wiehe, Jacques Werup, Östen Warnerbring och Edvard Persson gemensamt? Jo, de besjunger alla, på olika sätt, Skåne. Och det träffar mitt hjärta. Ingen fånig provinsialism (hoppas jag), utan med humor, självironi och medkänsla.

Dels fick jag en personlig anknytning till Wilmer X. Min gamle vän och bekant Mats Bengtsson från Ängelholm, en underbar musikant och multi-instrumentalist, hade tidigare roat i egna, lokala band som Gutta Perka och Llongo (egentligen samma band), plus åtskilliga andra skånska band, när han runt 1986 blev inhoppare på orgel och keyboard i Wilmer. Under hela 1990-talet var han också fast medlem.

Alltså -  Min definitiva upptäckt av gruppen blev med en väldigt annorlunda låt. En pastisch de gjorde på skoj. "Vem får nu se alla tårar?" (1991). En storslagen, mäktig, vacker och riktigt refrängstark schlager, i gungande 6/8-takt, av kontinentalt klassiskt snitt, med väl balanserade stråkar och allt. Tom Jones eller Ann-Marie David kunde inte ha gjort den bättre. Och i grunden finns förstås Nisse Hellbergs och Wilmers rockbett. Det blir så bra, så bra, så bra, så bra.

Men klockrena schlagertravestin (som ironiskt nog blev långliggare på Svensktoppen) är ett undantag också på denna skiva. Albumet "Mambo Fever" (Hi-Fidelity 2CD / 2LP 1991) är ett storverk. Ett mångsidigt, mycket innehållsrikt album av samma kaliber som Beatles vita dubbel. Nädå, jag överdriver inte.

Mest snabb rock'n'roll av hederligt Wilmer X-snitt, förstås. Efter en instrumental intro ("Mambo nr. 1") med Kuba-jazzigt blås och bongos tar gruppen över med "Möt mej i din djungel" i rasande fart. Andra titlar som "Blå Kongo", "Vit man" och "Mambo feber" spinner vidare på ett diffust djungel-tema. Nisse Hellberg är helt enastående som fantasifull, kreativ låtmakare (och som sångare!). Hela bandet dra iväg i riviga sväng, och Jalle Lorenssons munspel sätter bluesfärg på allt.

LP-sidan 3 har en något lugnare karaktär med akustiskt präglad countrypop och ballader (som "Brev från de sju haven"). Här finns också det roliga gästspelet av Peps Persson. En humoristisk landsbygds-romantik där Peps vägbeskrivning på skånska är bland det galnaste jag hört.

På LP-sidan 4 är det åter rock i ett sjuhelvetes tempo. Som "Sex kvinnor på ett tåg", en sådan där arketypisk Wilmer låt där energin kokar på högtryck. När "Mambo Feber" är slut har man fått sig ett 30-tal välgjorda rocklåtar med roliga finesser till livs. Men Mats Bengtsson och hans orgel, piano och dragspel då? Hans instrument kunde gärna ha mixats upp bättre. Men, visst ja, det är ju "gitarrbaserad rock", gunås.

Betyg: *****

AMINA 1991 - MELODIFESTIVALEN STANNADE TILL !

Eurovison Song Contest 1991 i Rom. Carola tävlade och vann med sin skrikiga sång "Fångad av en stormvind" ("Captured by a stormwind"). I övrigt den vanliga kompotten av spektakulära, halvbra och intetsägande shownummer.

Men plötsligt stannade allt upp. Frankrike var på tur. Sångerskan Amina (egentligen Amina Annabi, född 1962 i Tunisien), sjöng något som fick jorden att stanna.

"Le dernier qui a parlé", en konstfullt vacker sång med etnologiska vingslag, där Aminas starka röst var som en porlande bäck och hoppade runt i snirkliga, melismatiska oktaver. Och som alltid när det är franska språket, betagande sensuellt. Ett av de tillfällen i Schlagerfestivalens historia när udda, ofta folkloristiskt färgade inslag får alla dussindisco-dängor före och efter att blekna bort.

Men denna gång hände något. Det var inte som Remedios Amaya från Spanien 1983, en annan riktigt läcker etno-låt som tog ut svängarna rejält med udda rytmer, avancerad sångteknik och djärvt utspel. Där straffade sig modigheten, den kom sist och fick 0 poäng. Men har i efterand fått rejäl kultstatus, inte minst bland melodifestivalnördar.

Amina 1991 och hennes vackra, annorlunda "Le dernier qui a parlé" ("Den siste som talade") stack ut, men det var nog ingen som hade tippat att den skulle gå hem i röstningen. Men den fick högsta poäng ! Faktiskt exakt lika många poäng vår egen Carola och "Captured by a stormwind". Så egentligen borde de båda helt olika sångerna fått delad förstaplats.

Men efter fiasko-festivalen 1969 då fyra (!) länder fick samma högsta poäng och en förvirrad jury utsåg alla till vinnare, har man sedan dess som regel att bara en låt kan bli vinnare. Nu 1991 löste man det genom att Carola from Sweden fick vinna, eftersom hon fick flest 12-poängsröster. Amina och Frankrike blev följdaktligen tvåa.

Det där spelar ingen större roll nu. Kvar lever en odödlig sång på franska. "Le dernier qui a parlé" gavs ut som (Philips CD-singel 1991) och som första spår på albumet "Yalil" (Philips CD 1991). Eftersom det för min del här rör sig om en enskild låt och inte om ett album frångår jag här mina principer och ägger ut länken till YouTube.
https://www.youtube.com/watch?v=wa8v5V12lbs

Betyg: *****

MERA AV ZAPPAS JAZZNOISE

Och här kommer så nästa stora volym av inspelningar från sista världsturnén 1988 med Frank Zappa. Denna har titel "Make a Jazz Noise Here" (Barking Pumpkin live-2CD 1991). Alltså den avslutande delen i live-trilogin från 1988 som började med "Broadway the Hard Way".

Mera matiga kompotter av äldre och nyare Zappa-kompositioner. Generellt sett mera sångnummer på "The Best Band..." och mera instumentellt och solistiskt här. Men det är bara generellt sett.

Att lägga ett långt (för långt), jobbigt gitarrmangel-nummer som "When yuppies go to hell" strax i början på detta album drar ner lite. Men snart är man inne i en festlig cirkus av finfina, nygjorda blåsarrangemang av välvalda, äldre Zappa-klassiker som "Let's make the water turn black", "Harry, you're a beast", "The orange county lumber truck", fina melodin "Oh no" o ett kort (alltför kort) "Theme from Lumpy Gravy".

Om förra volymen överraskade med en riktigt rolig version av Maurice Ravels "Bolero", matchar man här med små Igor Stravinskij och Bela Bartok. Men de är så korta att de passerar i farten. Bättre då med egna gamla storverk som "Big swifty", "King Kong" och en rejält utbyggd version av "Cruising for burgers".

Det intressanta urvalet av covers av andras rocklåtar (Hendrix, Cream, Led Zep) på förra volymen får ingen fortsättning här. Och där har jag en fråga. När jag såg Zappa på turnén 1988 minns jag den glada överraskningen när de drog igång en cover av The Beatles "I am the walrus".

Det blev en sådan aha-upplevelse. Zappa, Beatles och "I am the walrus" - ja där knöts ju trådarna ihop perfekt! Men "I am the walrus" finns inte med på dessa volymer, och såvitt jag vet inte på något annat i Zappas väldiga diskografi heller. Varför? Förmodligen var väl Zappa inte nöjd med resultatet. Jag har inget minne av om versionen var bra eller dålig. Men ATT Zappa tolkade Beatles var stort nog. Jämför den betydligt mer tveksamma covern av Led Zeps "Stairway to heaven", som blåstes upp på maxisinglar och videor.

Det elva man stora bandet här är som tidigare sagts helt lysande. Bland dem bröderna Walt Fowler (trumpet), Bruce Fowler (trombon), Chad Wackerman (trummor) och Ed Mann (vibrafon, marimba). Och sångarna Bob Martin och Mike Keneally leker alltför mycket med den där irriterande röstsamplern som stor i flera låtar.

Betyg: ***

FRÅN FRANK ZAPPAS SISTA TURNÈ 1988

Det här blir några riktigt matiga album. Och allt är värt sina dyra priser. Det handlar om Frank Zappa och det som skulle bli hans sista världsturne' 1988.

Det var en storartad turné som också nådde Sverige, bland annat Johanneshovs isstadion, där jag såg dem. De då rätt okända Mats Ögren och Morgan Åberg hoppade in som gästartister inför en häpen publik och en mycket nöjd Frank Zappa.

De nyskrivna låtarna från den här turnén, de låtar som till stor del var politiska och handlade om presidentvalet i USA 1988, de gavs ut redan på albumet "Broadway the Hard Way" (1988), som jag tidigare avhandlat här.


Detta är alltså fortsättningen. Två feta live-dubbelalbum där Zappa och hans oerhört vältrimmade elvamannaband tar sig an i huvudsak tidigare Zappa-kompositioner från olika perioder, samt en hel del välvalda covers. Ett rätt ovanligt grepp för Zappa som med få undantag alltid jobbat med sitt eget, egensinniga komponerande.

"The Best Band You Never Heard in Your Life" (Barking Pumpkin live-2CD utg. 1991) är den första av dessa, och alltså nr 2 i trilogin som turnématerialet inklusive "Broadway" innefattar. Jag vet inte varför just detta album föreligger med två olika omslag. Kanske olika i USA och Europa eller annat orsak. Inte vet jag.

Här ryms 24 spår. Välkända Zappa-opus som "Who needs the peace cops?" från "We're only in it for the money", "Mr Green Genes" från "Uncle Meat", "Florentine Pogen", "Sofa nr 1", Cosmic debris" och "Zomby woof" från den kreativa epoken runt 1974, och ytterligare ett antal titlar. Allt framför med väl utmejslade arrangemang för en stor blåsgrupp med många bra solister.

Överraskande är också just dessa cover-låtar. Allt ifrån "Purple haze" av Jimi Hendrix, "Sunshine of your love" av The Cream, "Stairway to heaven" av Led Zeppelin (den är tyvärr mindre lyckad, förstörs av den röstsampler som de leker alldeles för mycket med). Till en hädisk "Ring of fire" av Johnny Cash. Till - en cover av Maurice Ravel, "Bolero" !

I "Bolero" har Zappa helt skippat det karakteristiska crescendot. Istället kör man i rak dynamik, och lyfter fram melodierna och solisterna i en slängig, nonchalant men förvånansvärt värdig version. Det fungerar faktiskt alldeles utmärkt och blir smått genialt, roligt och mycket musikaliskt.

Betyg: ****

DE LA SOUL LEVER ÄNNU

Å, vad jag hade tyckt mycket om "3 Feet High and Rising" ! Den har jag tidigare avhandlat här. New York-raptrion De La Soul hade med sin flower power-färgade, fantasifulla, sprakande charmiga debut tänt mitt lilla och kortvariga intresse för hiphop.

Jag roades av deras hejdlösa samplingar, kluriga rappande, knäppa humor och glada humör. Det var något annat, mycket smartare än den stenhårda macho-hiphop och house som snart skulle ta över dominansen.

Här presenterar De La Soul sitt andra album, lakoniskt nog döpt till "De La Soul is Dead" (Tommy Boy CD/LP 1991). Redan här har blomman börjat vissna, som den utslagna krukan på omslaget. Det är åter uppåt ett tjugofemtal spår med innovativa samplingar. Men här finns ingen självklar hitlåt som sticker ut, inte samma variation och, vad värre är, inte den glimten i ögat som bar upp "3 Feet...."

Prince Paul har åter igen producerat. Men det hela blir mest knepigt och omständligt, ihopbundet av ett antal korta "Skit". Hur det gick för De La Soul efter det vet jag inte och jag tappade greppet om hiphop. Med ett undantag: Den svenska gruppen Just D. De kom att förvalta arvet med klurigheten, det stilla buset och de smarta samplingarna - arvet efter De La Soul och A Tribe Called Quest. Just D skulle bli mitt älsklingsband. Men dem ska jag återkomma till.

Betyg: **

STORARTAD GOSPELBALLAD

Tom Jones dyker upp igen. Några år efter att han förnyat sig och blivit "hipp" igen, spelat in en mustig cover av Princes låt "Kiss" med The Art of Noice, börjar han samarbeta med Van Morrison.

Van Morrison har i sin tur på rocksidorna hånats för sina val av samarbetspartners på sista tiden : Cliff Richard, Georgie Fame och Tom Jones. Inte de mest creddiga namnen precis, särskilt inte bland ortodoxa kritiker.

Men Van Morrison har oavbrutet levererat sina själfulla, gospeltonade singer/songwriter-opus på skivor som alla är bra, men intill förväxling lika varann. Tom Jones inspelning "Carrying a torch" är en komposition av Van Morrison. De har båda spelat in den parallellt. "Carrying a Torch" (Dover CD/LP 1991) är Tom Jones album som bärs upp av titellåten.

Det är en storartad, besjungande kärlekssång, rörande i sin sakrala stegring. Van är bra på sådana låtar. Och Tom Jones sjunger den med den äran. Sällan har sångaren Jones fått mera tacksamt, seriöst utrymme för sin kraftfulla, starka, vackra barytonröst. Han skulle lätt kunna inta vilken kyrka som helst. Ställa sig framför en stor kör och matcha mången skolad operasångare.

Titelsången är definitivt albumets höjdpunkt. I övrigt gör han en god, välval och mycket smakfull version av The Waterboys sång "Strange boat". Resten av materialet är några ytterligare Van-komposiotioner och en knippe covers, men då blir det hela mera allmänt hållet och av mindre intresse. Tom Jones är primärt ingen album-artist. Men "Carrying a torch" kanske den allra, allra, allra finaste inspelning han gjort - någonsin. Är det bara triviala kontraktsskäl som gör att den aldrig finns med på någon samlingsskiva?

Betyg: ***

NU PÅ 90-TALET....

Ibland är man med tiden, ibland inte. Efter att ha känt mig helt ur tiden under i stort sett hela punk- och new wave-epokerna hade jag så småningom hamnat på banan med tiden i slutet av 1980-talet. Gillade Talking Heads, Prince och andra hippa saker.

Nu i början av 1990-talet hade jag ramlat ur båten igen. Den tiden alternativ-rock och grunge med Nirvana och andra, liksom hiphop, metal och annat tyckte jag ärligt talat var skittråkigt. Ett murrigt, skitigt distat sound på nerskruvad, drogmättad hastighet var inget jag hade trängtade efter.

Så fanns ju de stora banden som U2 och R.E.M, båda med lång erfarenhet sedan tidigt 1980-tal. Irländska U2 är ett band jag aldrig riktigt fattat poängen med. Deras musikaliska slängtingar R.E.M. från Georgia, USA, är väl delvis annorlunda. Deras rätt traditionellt melodiösa nyrock var lättare för mig att hitta rötterna bakåt till.

Sångaren Michael Stipe har en ljus röst som är både personlig och blir rätt påfrestande i längden. Tydliga, bärande melodier är det gott om i R.E.M:s musik. Och det är bra, för det är bristvara, när det mesta handlar om grooves och hypade ljudväggar.

"Out of Time" (Warner Bros CD/LP 1991) är en ganska bra rock-CD. Ett av deras bättre och mest utåtriktade album. "Losing my religion" är en passionerad sång som blev en stor hit. Folkmusik-klingande "Shiny, happy people", med en andra stämma av sångerskan Kate Pierson, är också bra. I övrigt har jag inte så mycket att säga om denna platta eller grupp, som här nådde sin dittills största framgång och var helt "rätt" i tiden.

Betyg: ***

JONI RIDER I NATTEN

På ett musikforum på Facebook diskuterades nyligen Joni Mitchell. Är "Blue" från 1971 hennes definitiva skiva? Är det de tidiga albumen som gäller? Eller jazzflirtarna? 80-talssoundet? Eller jämn kvalitet över livslång karriär?

Åsikterna visade sig gå hårt isär. Bara de tidiga ELLER helheten övervägde. Jag var nog rätt ensam om att hylla ett 80-talsopus som "Dog Eat Dog". Jag beundrar verkligen Joni Mitchell som artist, sångskapare, vokalist, bildkonstnär - allt med en integritet som är svår att slå.

Många av hennes gamla fans hade förfasat sig över de synth-färgade "Dog Eat Dog" och "Chalk Mark in a Rain Storm", där hon närmat sig ett högteknologiskt ljudlandskap som stod Peter Gabriel när.

"Night Ride Home" (Geffen CD/LP 1991) blev hennes återgång till det mera luftiga, sparsmakade sound hon odlat fram på skivor som "Hejira" och "The Hissing of Summer Lawns" vid mitten av 1970-talet. Då hon ändå alltid hade en spänstig elbas med (då Jaco Pastorius) och svalkande jazz-harmonier i ett tillbakalutat västkust-sound, som i sin tur skiljt sig från hennes allra tidigaste akustiska viskaraktärer. Men alltid har hon gått sin egen väg med starkt personligt avtryck.

"Night Ride Home" är en behaglig platta, åter igen med längre berättande epos och fria textflöden utan rim. "Come in from the cold", "Cherokee Louise" (en allvarlig sång om barn som utnyttjats), "The windfall" och titellåten "Night ride home" flyter fram som nattliga ritter på prärien.

Bland Jonis som alltid välvalda uppsättning av musiker finns här bl.a. franske trumslagaren Manu Katché (han medverkade även på ECM-skivan med Jan Garbarek, nyss nämnd här i spalten), hennes dåvarande man Larry Klein på elbas, och som alltid - trogne följeslagaren Wayne Shorter (tidigare med Miles Davis och i Weather Report) på saxofoner. "Night Ride Home" är, som alltid, en högkvalitativ skiva av Joni Mitchell. Men samtidigt inget av hennes mest profilerade och inte heller min personliga favorit.

Betyg: ***

VÄRLDENS BÄSTA "UNPLUGGED"-PLATTA !

"Jerry Garcia & David Grisman" (Acoustic Disc CD 1991) - ja, den heter inte ens "unplugged". Vid den här tiden blev det ett mode för etablerade artister att göra akustiska skivor med avskalade versioner av tidigare hits.

"Unplugged" gjordes på tidigt 90-tal av alla från McCartney, Clapton, Dylan, Young, Springsteen till Kiss och Nirvana. Sannolikt en sund reaktion mot de övermättade, elektriska och elektroniska ljudmassor som dominerade utbudet.

Jerry Garcia och David Grisman var bland de första. Gitarristen Garcia som motor i gruppen Grateful Dead från San Francisco ända sedan hippie-epoken. Folkmusikern David Grisman som virtuos på mandolin. Denna skiva, utgiven på litet bolag (och svårhittad i Sverige) var snarare ett led i Garcias ständiga utgivningsprojekt med egna och Deads skapande.

"Jerry Garcia & David Grisman" är en så lekfull, musikantisk skiva, så full av spelglädje och avspänt, skönt finlir med akustisk kvartett. Några sångspår och några instrumentala. Jerry Garcia är den ende som sjunger. Hans trötta, svårmodiga uttryck har en personlighet som lyser genom högtalarna. Han spelar också fingerspel på sin akustiska gitarr, så flödande som en porlande bäck.

Strängspelet vävs ihop med David Grismans ljusa mandolin i härliga dialoger. Jim Kerwin spelar fyllig kontrabas. Joe Craven växlar mellan bongos och violin. Det är så lätt och luftig svängigt när de drar igång "The thrill is gone", ett av BB Kings gamla slagnummer. Sedan följer repertoaren med evergreens ("Russian lullaby" av Irving Berlin, "Rockin' chair" av Hoagy Carmichael), några traditionella folklåtar, en avklädd version av Grateful Deads "Friend of the devil" och några nya kompositioner av Garcia.

Bland dem det avslutande, långa instrumentalspåret "Arabia" (som snarare bygger på ett kubanskt tema). De 16 minuterna kunde tyckas för långa, men det är de inte. Allt på denna skiva är så tilltalande, lättlyssnat och behagligt att det är bara att njuta. Detta svårfångade album klassar jag högre än det mesta av Grateful Deads ojämna skivkatalog. Det är bara så synd att "Jerry Garcia & David Grisman" fått så mager distribution och knappt kan hittas annat än på import. Det är ett förstklassigt album som förtjänat bästa plats i ett skyltfönster.

Betyg: *****

JUST D - HIPHOP PÅ SVENSKA

Äntligen hände det! 1990 kom för första gången hiphop på svenska, och det var Just D som gjorde den. Den här raptrion lyckades exakt och smart översätta det idiom som De La Soul och A Tribe Called Quest tagit patent på.

"1 Steg Bak å 2 Steg Fram" (Ricochet CD/LP 1990) hette detta debutalbum av Just D, som inte är deras mest kända och inte deras bästa. Men de satte en standard och ett eget särtecken med sina roliga rim på svenska, scratchar och samplingar som enbart bestod av svensk musik. Svesnk pop, schlager, gammal retro, reklam och fånigt porrsnack - allt gick att återbruka och göra något fräckt, lågbudgeterat och nytt av.

Pedda P (Peder Eneroth), Doktor C (Wille Craaford) och Gurra G (Gustave Lund) tog också namnen efter amerikansk streetfunk-idiom. Deras slyngel-aktiga framtoning à la Beastie Boys kunde ibland skymma att det här var verkligen välgjord och intelligent rapmusik.

Fyndigt nog rappar de om precis hur de gör, om utgångspunkten för deras plattform. "D e så här d går till", "Gör d rätt" och "Vår egen påse" är just programförklaringar med en klackspark. I "Livets glada dagar" dyker samplad Thore Skogman upp. "Krama mej mjukt" är mellanspel från någon löjlig telefonsexlinje och i "Intro" har man snott från en hurtig gymnastikskiva.

Bäst är "N & N" och "N gång till" (med stavningar som Prince brukade köra med). Där är det snudd på melodiösa raplåtar med ömsinta texter och - som alltid - smarta rim. Just D skulle utveckla det här konceptet storartat och även hitta mera utmejslade, profilerade låtar. Men ännu var det en liten bit kvar. Denna debut som ligger på ett annat bolag och därför hamnat lite utanför, är ändå väl värd att uppmärksamma.

Betyg: ***

TITIYOS FÖRSTA

Min första association var hennes pappa. Han heter Ahmadu Jah (tidigare Ahmadu Jarr), är född i Sierra Leone, Västafrika, och är en av de färgstarkaste musiker och personligheter jag vet i Sverige.

Jag var väl bekant med honom som slagverkare, eftersom jag i alla år lyssnat på och flitigt följt jazzrock-gruppen Egba från Stockholm. Han är också en hejdundrande rytmikpedagog som alltid fått vilken församling barn eller vuxna som helst i gungning med sitt congas-spel och sin passion för att lära ut något om afrikansk kultur.

Men detta ska förstås handla om Titiyo (egentligen Titiyo Jah). Att hon med sina lika begåvade syskon och halvsyskon Neneh Cherry och Eagle-Eye Cherry ingår i en supermusikalisk klan torde väl vara känt för de flesta.

Titiyo var ung, bara 22 år, när hon uppmärksammades som sensationell soulsångerska med singeln "Talking to the man in the moon" 1989. Låten finns också med här på hennes debut-album "Titiyo" (Telegram CD/LP 1990). Hon fanns även med på den mycket lyckade samlingen "Telegram Records Stockholm" som kommit ut 1989 och var en provkarta med för Sverige ny musik. Där medverkade också Leila K, Rob'n Raz, Papa Dee och andra som satte hiphop och modern dansmusik, r'n'b, på den svenska kartan.

Titiyos debutalbum (bilden) presenterade en mogen sångerska med egen frasering och mycket självständig uppfattning om den musikstil hon höll på att skapa. "Flowers", "Do my thing", "After the rain" och "Body and mind" är andra starka spår på en jämn skiva. Rapparen Papa Dee, jazzpianisten Pål Svenre, trumpetaren Jon Rekdal och även Fläskkvartetten dyker upp här och var.

I skivans sista spår, den afro-jazziga "Doing his thing", släpper Titiyo fram sin pappa Ahmadu Jah i full frihet med sitt drivande congasspel. Där medverkar också en annan storhet, altsaxofonisten Manu Dibango från Kamerun. En annan av västra Afrikas riktigt stora musiker.

Betyg: ***

FLÄSKETS STRÅKAR BRINNER VIDARE

Fläskkvartetten med Freddie Wadling var nu en flexibel kombo med skiftande numerär av elstråkar, slagverkare, sångare och andra gäster. Växelvis gavs skivorna ut som Fläskkvartetten eller Fleshquartet.

Men Freddie Wadling var knuten till gruppen. En skicklig rocksångare med bakgrund i punk, garage och skräckrock i åtskilliga band från Göteborgs-trakten. Bland dem duon Blue For Two.

Wadling hade gästat på tre låtar på Fläskkvartettens förra album "What's Your Pleasure?" (1988). Kemin var så lyckad mellan gruppens mörka, hotfulla stråkar och Wadlings gotiska utspel att de blev till ett. Faiblessen för experiment och gränslöshet i musiken var också gemensam.

"Goodbye Sweden" (Mistlur CD/LP 1990) heter detta album. Det är rakare, rockigare och rytmiskt jämnare än "...Pleasure", som mest präglades av industriklanger och kammarmusik. Titeln "Goodbye Sweden" kommer från låten "Goodbye", där en samplad Greta Garbo uttrycker sitt känsloladdade "Goodbye" när hon lämnar Sweden för Amerika och Hollywood. Det är en svängig, laddad stråk-rocklåt som har samma flyt som i "The battle is on" på skivan.

Sångaren Wadling mederkar på nästan alla spår här. I "I can dig you when I smoke my cigarette" hyllar han sin förebild Captain Beefheart. En legendarisk sångare med samma bisarra, underjordiska uttryck som Wadling. "Miss you" och "Hey Bombay" och "I am missing you" drar åt indisk musik.

Några hysteriskt råpunkiga mellanspel kunde jag varit utan. Men samtidigt, de är delar i helheten i Fläskets sträva kaka. Bland gästande musiker här finns också trumslagaren Morgan Ågren, den virtuose musikern från duon Mats & Morgan som specialiserat sig på Zappa-musik och även hann gästspela med Zappa vid dennes 1988-turné.

Sista spåret här, extranumret (enbart på CD-versionen) är en cover av The Beatles "I am the walrus". Det verkar klockrent på pappret. Beatles psykedelia, Fläskkvartettens vevande, morrande stråkar, surrealistisk sångtext, Wadlings gläfsande, dramatiska sång. Allt borde stämma förföriskt. Men här drar man ner låtens tempo till en trögflytande lavaström. Jag hade väntat mig mer av den.

Skivans enda direkt dåliga spår är skräckrockaren "White Christ". Vansinnig goth-musik i scenario som en skräckfilm som åtminstone inte jag vill se. Men som helhet är "Goodbye Sweden" läcker. Gillar man progrock och fusioner över gränser, format ur ett freakat egensinne, ja då är det här som manna för mamma. Eller mumma från himlen.

Betyg: ****

LEDINS VÄLGJORDA POPMUSIK

Först och främst: Jag tycker Tomas Ledin är orättvist utfryst av den svenska kritikerkåren. En kåranda där det är "fult" att sälja bra, dra stor publik (den kritiken har aldrig riktats mot Stones eller Springsteen). Och en anda där "rätt" tyckande (vad är det?)smittar ängsligt av sig inom kåren.

Den där kritiker-mobbningen har genom tiderna drabbat mycket av den musik jag själv älskat (symfonirock, jazzrock, Blood, Sweat & Tears occh annat). Och den har slagit till mot ABBA, Björn Afzelius, Peter LeMarc och, inte minst, mot Tomas Ledin.

Med denna brasklapp: Jag tycker Tomas Ledin är en utmärkt låtskrivare och popsångare. En sympatisk person och en fin skildrare av kärlek, attraktion, förhållande, sommar och livskvalitet. Stora, eviga ämnen. Han är en erfaren musikalisk hantverkare med bredd och en uppsjö av referenser. Dessutom har han som artist en elegans och charm. Kanske det som stöter bort andra med mera nördiga credits.

"Tillfälligheternas Spel" (Record Station CD/LP 1990) är hans kanske bästa album i en mycket lång skivkatalog. Det blev också hans revansch efter ett ganska svajigt sent 80-tal. "En del av mitt härta" är öppningen, och det är också den som blev den stora hiten. "Va' gör du nu för tiden? / Bor du kvar i samma tvåa?" har blivit klassiska textrader. En innerlig poplåt på temat längtan och saknad.

"Hon gör allt för att göra mig lycklig" svänger bra, med Mats Ronander på munspel. Bäst tycker jag om ett mellanspår, den lågmält vemodiga "Genom ett regnigt Europa". På väg är Ledin också i den drömskt desperata titellåten, "Tillfälligheternas spel". Ett dramatiskt scenario som jag tänker mig som en karg strandväg i Norge. Marie Fredriksson exploderar i ordlös sång. Annars är den förföriska "Snart tystnar musiken" och den livsnjutande, loja "En dag på stranden" fina stunder av ren och ljus livskvalitet. Totalt tio välgjorda, väl avvägda poplåtar av en säker låtskrivare.  

Betyg: ***