MAMBO FEBER - WILMER X STORVERK

Vad? Tycker jag om Wilmer X? Garage-rock, raka rör och rå rock'n'roll à la punk brukar inte vara min grej. Nä, men Wilmer X har jag faktiskt ett förhållande till (eller med).

Dels bodde jag i Malmö några år, och fick väl vissa inspel av trevliga Lennart Persson och Peter Thulin. Rockhistorikerna som hade legendariska skivbutiken Musik & Konst, där jag gärna hängde. Lennart Persson skrev också musik i tidningar som Larm och Feber. Hans smak var inte min, men jag imponerades av kunskapen och entusiasmen.

Dels finns det - faktiskt - en fåra i min musiksmak som heter Skåne. Vad har Peps Persson och Peps Blodsband, Torsson, Wilmer X, Gutta Perka, Mikael Wiehe, Jacques Werup, Östen Warnerbring och Edvard Persson gemensamt? Jo, de besjunger alla, på olika sätt, Skåne. Och det träffar mitt hjärta. Ingen fånig provinsialism (hoppas jag), utan med humor, självironi och medkänsla.

Dels fick jag en personlig anknytning till Wilmer X. Min gamle vän och bekant Mats Bengtsson från Ängelholm, en underbar musikant och multi-instrumentalist, hade tidigare roat i egna, lokala band som Gutta Perka och Llongo (egentligen samma band), plus åtskilliga andra skånska band, när han runt 1986 blev inhoppare på orgel och keyboard i Wilmer. Under hela 1990-talet var han också fast medlem.

Alltså -  Min definitiva upptäckt av gruppen blev med en väldigt annorlunda låt. En pastisch de gjorde på skoj. "Vem får nu se alla tårar?" (1991). En storslagen, mäktig, vacker och riktigt refrängstark schlager, i gungande 6/8-takt, av kontinentalt klassiskt snitt, med väl balanserade stråkar och allt. Tom Jones eller Ann-Marie David kunde inte ha gjort den bättre. Och i grunden finns förstås Nisse Hellbergs och Wilmers rockbett. Det blir så bra, så bra, så bra, så bra.

Men klockrena schlagertravestin (som ironiskt nog blev långliggare på Svensktoppen) är ett undantag också på denna skiva. Albumet "Mambo Fever" (Hi-Fidelity 2CD / 2LP 1991) är ett storverk. Ett mångsidigt, mycket innehållsrikt album av samma kaliber som Beatles vita dubbel. Nädå, jag överdriver inte.

Mest snabb rock'n'roll av hederligt Wilmer X-snitt, förstås. Efter en instrumental intro ("Mambo nr. 1") med Kuba-jazzigt blås och bongos tar gruppen över med "Möt mej i din djungel" i rasande fart. Andra titlar som "Blå Kongo", "Vit man" och "Mambo feber" spinner vidare på ett diffust djungel-tema. Nisse Hellberg är helt enastående som fantasifull, kreativ låtmakare (och som sångare!). Hela bandet dra iväg i riviga sväng, och Jalle Lorenssons munspel sätter bluesfärg på allt.

LP-sidan 3 har en något lugnare karaktär med akustiskt präglad countrypop och ballader (som "Brev från de sju haven"). Här finns också det roliga gästspelet av Peps Persson. En humoristisk landsbygds-romantik där Peps vägbeskrivning på skånska är bland det galnaste jag hört.

På LP-sidan 4 är det åter rock i ett sjuhelvetes tempo. Som "Sex kvinnor på ett tåg", en sådan där arketypisk Wilmer låt där energin kokar på högtryck. När "Mambo Feber" är slut har man fått sig ett 30-tal välgjorda rocklåtar med roliga finesser till livs. Men Mats Bengtsson och hans orgel, piano och dragspel då? Hans instrument kunde gärna ha mixats upp bättre. Men, visst ja, det är ju "gitarrbaserad rock", gunås.

Betyg: *****