NU PÅ 90-TALET....

Ibland är man med tiden, ibland inte. Efter att ha känt mig helt ur tiden under i stort sett hela punk- och new wave-epokerna hade jag så småningom hamnat på banan med tiden i slutet av 1980-talet. Gillade Talking Heads, Prince och andra hippa saker.

Nu i början av 1990-talet hade jag ramlat ur båten igen. Den tiden alternativ-rock och grunge med Nirvana och andra, liksom hiphop, metal och annat tyckte jag ärligt talat var skittråkigt. Ett murrigt, skitigt distat sound på nerskruvad, drogmättad hastighet var inget jag hade trängtade efter.

Så fanns ju de stora banden som U2 och R.E.M, båda med lång erfarenhet sedan tidigt 1980-tal. Irländska U2 är ett band jag aldrig riktigt fattat poängen med. Deras musikaliska slängtingar R.E.M. från Georgia, USA, är väl delvis annorlunda. Deras rätt traditionellt melodiösa nyrock var lättare för mig att hitta rötterna bakåt till.

Sångaren Michael Stipe har en ljus röst som är både personlig och blir rätt påfrestande i längden. Tydliga, bärande melodier är det gott om i R.E.M:s musik. Och det är bra, för det är bristvara, när det mesta handlar om grooves och hypade ljudväggar.

"Out of Time" (Warner Bros CD/LP 1991) är en ganska bra rock-CD. Ett av deras bättre och mest utåtriktade album. "Losing my religion" är en passionerad sång som blev en stor hit. Folkmusik-klingande "Shiny, happy people", med en andra stämma av sångerskan Kate Pierson, är också bra. I övrigt har jag inte så mycket att säga om denna platta eller grupp, som här nådde sin dittills största framgång och var helt "rätt" i tiden.

Betyg: ***