FRÅN FRANK ZAPPAS SISTA TURNÈ 1988

Det här blir några riktigt matiga album. Och allt är värt sina dyra priser. Det handlar om Frank Zappa och det som skulle bli hans sista världsturne' 1988.

Det var en storartad turné som också nådde Sverige, bland annat Johanneshovs isstadion, där jag såg dem. De då rätt okända Mats Ögren och Morgan Åberg hoppade in som gästartister inför en häpen publik och en mycket nöjd Frank Zappa.

De nyskrivna låtarna från den här turnén, de låtar som till stor del var politiska och handlade om presidentvalet i USA 1988, de gavs ut redan på albumet "Broadway the Hard Way" (1988), som jag tidigare avhandlat här.


Detta är alltså fortsättningen. Två feta live-dubbelalbum där Zappa och hans oerhört vältrimmade elvamannaband tar sig an i huvudsak tidigare Zappa-kompositioner från olika perioder, samt en hel del välvalda covers. Ett rätt ovanligt grepp för Zappa som med få undantag alltid jobbat med sitt eget, egensinniga komponerande.

"The Best Band You Never Heard in Your Life" (Barking Pumpkin live-2CD utg. 1991) är den första av dessa, och alltså nr 2 i trilogin som turnématerialet inklusive "Broadway" innefattar. Jag vet inte varför just detta album föreligger med två olika omslag. Kanske olika i USA och Europa eller annat orsak. Inte vet jag.

Här ryms 24 spår. Välkända Zappa-opus som "Who needs the peace cops?" från "We're only in it for the money", "Mr Green Genes" från "Uncle Meat", "Florentine Pogen", "Sofa nr 1", Cosmic debris" och "Zomby woof" från den kreativa epoken runt 1974, och ytterligare ett antal titlar. Allt framför med väl utmejslade arrangemang för en stor blåsgrupp med många bra solister.

Överraskande är också just dessa cover-låtar. Allt ifrån "Purple haze" av Jimi Hendrix, "Sunshine of your love" av The Cream, "Stairway to heaven" av Led Zeppelin (den är tyvärr mindre lyckad, förstörs av den röstsampler som de leker alldeles för mycket med). Till en hädisk "Ring of fire" av Johnny Cash. Till - en cover av Maurice Ravel, "Bolero" !

I "Bolero" har Zappa helt skippat det karakteristiska crescendot. Istället kör man i rak dynamik, och lyfter fram melodierna och solisterna i en slängig, nonchalant men förvånansvärt värdig version. Det fungerar faktiskt alldeles utmärkt och blir smått genialt, roligt och mycket musikaliskt.

Betyg: ****