MERA AV ZAPPAS JAZZNOISE

Och här kommer så nästa stora volym av inspelningar från sista världsturnén 1988 med Frank Zappa. Denna har titel "Make a Jazz Noise Here" (Barking Pumpkin live-2CD 1991). Alltså den avslutande delen i live-trilogin från 1988 som började med "Broadway the Hard Way".

Mera matiga kompotter av äldre och nyare Zappa-kompositioner. Generellt sett mera sångnummer på "The Best Band..." och mera instumentellt och solistiskt här. Men det är bara generellt sett.

Att lägga ett långt (för långt), jobbigt gitarrmangel-nummer som "When yuppies go to hell" strax i början på detta album drar ner lite. Men snart är man inne i en festlig cirkus av finfina, nygjorda blåsarrangemang av välvalda, äldre Zappa-klassiker som "Let's make the water turn black", "Harry, you're a beast", "The orange county lumber truck", fina melodin "Oh no" o ett kort (alltför kort) "Theme from Lumpy Gravy".

Om förra volymen överraskade med en riktigt rolig version av Maurice Ravels "Bolero", matchar man här med små Igor Stravinskij och Bela Bartok. Men de är så korta att de passerar i farten. Bättre då med egna gamla storverk som "Big swifty", "King Kong" och en rejält utbyggd version av "Cruising for burgers".

Det intressanta urvalet av covers av andras rocklåtar (Hendrix, Cream, Led Zep) på förra volymen får ingen fortsättning här. Och där har jag en fråga. När jag såg Zappa på turnén 1988 minns jag den glada överraskningen när de drog igång en cover av The Beatles "I am the walrus".

Det blev en sådan aha-upplevelse. Zappa, Beatles och "I am the walrus" - ja där knöts ju trådarna ihop perfekt! Men "I am the walrus" finns inte med på dessa volymer, och såvitt jag vet inte på något annat i Zappas väldiga diskografi heller. Varför? Förmodligen var väl Zappa inte nöjd med resultatet. Jag har inget minne av om versionen var bra eller dålig. Men ATT Zappa tolkade Beatles var stort nog. Jämför den betydligt mer tveksamma covern av Led Zeps "Stairway to heaven", som blåstes upp på maxisinglar och videor.

Det elva man stora bandet här är som tidigare sagts helt lysande. Bland dem bröderna Walt Fowler (trumpet), Bruce Fowler (trombon), Chad Wackerman (trummor) och Ed Mann (vibrafon, marimba). Och sångarna Bob Martin och Mike Keneally leker alltför mycket med den där irriterande röstsamplern som stor i flera låtar.

Betyg: ***