DE LA SOUL LEVER ÄNNU

Å, vad jag hade tyckt mycket om "3 Feet High and Rising" ! Den har jag tidigare avhandlat här. New York-raptrion De La Soul hade med sin flower power-färgade, fantasifulla, sprakande charmiga debut tänt mitt lilla och kortvariga intresse för hiphop.

Jag roades av deras hejdlösa samplingar, kluriga rappande, knäppa humor och glada humör. Det var något annat, mycket smartare än den stenhårda macho-hiphop och house som snart skulle ta över dominansen.

Här presenterar De La Soul sitt andra album, lakoniskt nog döpt till "De La Soul is Dead" (Tommy Boy CD/LP 1991). Redan här har blomman börjat vissna, som den utslagna krukan på omslaget. Det är åter uppåt ett tjugofemtal spår med innovativa samplingar. Men här finns ingen självklar hitlåt som sticker ut, inte samma variation och, vad värre är, inte den glimten i ögat som bar upp "3 Feet...."

Prince Paul har åter igen producerat. Men det hela blir mest knepigt och omständligt, ihopbundet av ett antal korta "Skit". Hur det gick för De La Soul efter det vet jag inte och jag tappade greppet om hiphop. Med ett undantag: Den svenska gruppen Just D. De kom att förvalta arvet med klurigheten, det stilla buset och de smarta samplingarna - arvet efter De La Soul och A Tribe Called Quest. Just D skulle bli mitt älsklingsband. Men dem ska jag återkomma till.

Betyg: **