FLÄSKETS STRÅKAR BRINNER VIDARE

Fläskkvartetten med Freddie Wadling var nu en flexibel kombo med skiftande numerär av elstråkar, slagverkare, sångare och andra gäster. Växelvis gavs skivorna ut som Fläskkvartetten eller Fleshquartet.

Men Freddie Wadling var knuten till gruppen. En skicklig rocksångare med bakgrund i punk, garage och skräckrock i åtskilliga band från Göteborgs-trakten. Bland dem duon Blue For Two.

Wadling hade gästat på tre låtar på Fläskkvartettens förra album "What's Your Pleasure?" (1988). Kemin var så lyckad mellan gruppens mörka, hotfulla stråkar och Wadlings gotiska utspel att de blev till ett. Faiblessen för experiment och gränslöshet i musiken var också gemensam.

"Goodbye Sweden" (Mistlur CD/LP 1990) heter detta album. Det är rakare, rockigare och rytmiskt jämnare än "...Pleasure", som mest präglades av industriklanger och kammarmusik. Titeln "Goodbye Sweden" kommer från låten "Goodbye", där en samplad Greta Garbo uttrycker sitt känsloladdade "Goodbye" när hon lämnar Sweden för Amerika och Hollywood. Det är en svängig, laddad stråk-rocklåt som har samma flyt som i "The battle is on" på skivan.

Sångaren Wadling mederkar på nästan alla spår här. I "I can dig you when I smoke my cigarette" hyllar han sin förebild Captain Beefheart. En legendarisk sångare med samma bisarra, underjordiska uttryck som Wadling. "Miss you" och "Hey Bombay" och "I am missing you" drar åt indisk musik.

Några hysteriskt råpunkiga mellanspel kunde jag varit utan. Men samtidigt, de är delar i helheten i Fläskets sträva kaka. Bland gästande musiker här finns också trumslagaren Morgan Ågren, den virtuose musikern från duon Mats & Morgan som specialiserat sig på Zappa-musik och även hann gästspela med Zappa vid dennes 1988-turné.

Sista spåret här, extranumret (enbart på CD-versionen) är en cover av The Beatles "I am the walrus". Det verkar klockrent på pappret. Beatles psykedelia, Fläskkvartettens vevande, morrande stråkar, surrealistisk sångtext, Wadlings gläfsande, dramatiska sång. Allt borde stämma förföriskt. Men här drar man ner låtens tempo till en trögflytande lavaström. Jag hade väntat mig mer av den.

Skivans enda direkt dåliga spår är skräckrockaren "White Christ". Vansinnig goth-musik i scenario som en skräckfilm som åtminstone inte jag vill se. Men som helhet är "Goodbye Sweden" läcker. Gillar man progrock och fusioner över gränser, format ur ett freakat egensinne, ja då är det här som manna för mamma. Eller mumma från himlen.

Betyg: ****