JONI RIDER I NATTEN

På ett musikforum på Facebook diskuterades nyligen Joni Mitchell. Är "Blue" från 1971 hennes definitiva skiva? Är det de tidiga albumen som gäller? Eller jazzflirtarna? 80-talssoundet? Eller jämn kvalitet över livslång karriär?

Åsikterna visade sig gå hårt isär. Bara de tidiga ELLER helheten övervägde. Jag var nog rätt ensam om att hylla ett 80-talsopus som "Dog Eat Dog". Jag beundrar verkligen Joni Mitchell som artist, sångskapare, vokalist, bildkonstnär - allt med en integritet som är svår att slå.

Många av hennes gamla fans hade förfasat sig över de synth-färgade "Dog Eat Dog" och "Chalk Mark in a Rain Storm", där hon närmat sig ett högteknologiskt ljudlandskap som stod Peter Gabriel när.

"Night Ride Home" (Geffen CD/LP 1991) blev hennes återgång till det mera luftiga, sparsmakade sound hon odlat fram på skivor som "Hejira" och "The Hissing of Summer Lawns" vid mitten av 1970-talet. Då hon ändå alltid hade en spänstig elbas med (då Jaco Pastorius) och svalkande jazz-harmonier i ett tillbakalutat västkust-sound, som i sin tur skiljt sig från hennes allra tidigaste akustiska viskaraktärer. Men alltid har hon gått sin egen väg med starkt personligt avtryck.

"Night Ride Home" är en behaglig platta, åter igen med längre berättande epos och fria textflöden utan rim. "Come in from the cold", "Cherokee Louise" (en allvarlig sång om barn som utnyttjats), "The windfall" och titellåten "Night ride home" flyter fram som nattliga ritter på prärien.

Bland Jonis som alltid välvalda uppsättning av musiker finns här bl.a. franske trumslagaren Manu Katché (han medverkade även på ECM-skivan med Jan Garbarek, nyss nämnd här i spalten), hennes dåvarande man Larry Klein på elbas, och som alltid - trogne följeslagaren Wayne Shorter (tidigare med Miles Davis och i Weather Report) på saxofoner. "Night Ride Home" är, som alltid, en högkvalitativ skiva av Joni Mitchell. Men samtidigt inget av hennes mest profilerade och inte heller min personliga favorit.

Betyg: ***