KEVIN AYERS PROGRESSIVA KARNEVAL

Det här var en yster och rolig skiva som jag fick av min vän Sven Söderberg. En skiva med en artist jag inte visste mycket om. Bara ett namn jag hade hört (och förväxlat med Kevin Coyne).

Jag vet nu att han var medlem i den progressiva rockgruppen The Soft Machine från Canterbury. Men han medverkade bara på deras första LP. Sedan hoppade han av, efter en turné med Jimi Hendrix, för att satsa på eget låtskrivande.

"Joy of a Toy" (Harvest LP 1969) är hans debut-LP i eget namn. Det knallgula omslaget med narren antyder både karneval och en slags naivism, och det är faktiskt vad den här musiken handlar om. Det är en glad skiva. En skiva att bli på gott humör av.

Riktningen pekar fram mot progressiv rock, symfonisk rock och artrock - liksom mot singer / songwriters på 70-talet. Men vi är inte där än. Ännu är det väldig mycket sent 60-tal. Det är ännu en psykedelisk, lekfull ljudvärld med varma melodier och med knasiga inslag i ljudbilden. The Beatles "Sgt Pepper"- och "Magical Mystery Tour"-klanger ligger mycket nära, liksom en blomsterklädd artist som Donovan. I andra änden ligger tidiga Pink Floyd och den märklige Syd Barrett, som förresten var kompis med Kevin Ayers.

Det är just den inledande "Joy of a toy continued" som sätter tonen, med sin trallande, festliga, medryckande melodi. Sedan fortsätter det med "Town feeling" med sångvänlig melodi, mellotron och flöjt. Delar av skivan ger nästan ett musikal-liknande intryck. Vid den här tiden kom både "Except from a teenage opera" med Keith West och musikalen "Hair". 

Kevin Ayers texter har jag inte fördjupat mig i, annat än att de är färgrikt surrealistiska. "Girl on a swing" (med stråkensemble") och "The Lady Rachel" är ypperliga bakverk, medan "Eleonore's cake" är en tydlig hälsning till Beatles "Eleonor Rigby". Och det trögstartat tuffande tåget i "Stop this train (again doing it)" - är det månne därifrån Mikael Ramel fick idén till den uppstartande band-loopen i "Artificiell prana"? Kanske också senare David Bowie till ångloket i "Station to station"?

Må vara hur det vill med den saken. Kanske ingen märkvärdigt stor skiva, och gjord av en sångpoet utan särdeles unik röst. Men - ett fint exempel på alla korn i sanden detta - den breda, ymniga, färgstarka mångfaldens musikår anno 1969. Ett av de absolut allra bästa skivåren någonsin. Det kommer fler exempel på de många udda skivor som fick plats i det stora utrymmet vid denna tid.

Betyg: *** 

KING CRIMSONS KOLOSSALA KRUTSTART

Ja, hur ska jag ta mig an den här? Detta är en ikoniskt superhyllad, haussad debutskiva som jag är rätt nollställd inför. Den är ganska ny för mig och jag har kanske ännu inte riktigt kunna greppa den. Alla stora lovord står i vägen.

Det handlar förstås om King Crimson och deras album "The Court of Crimson King" (Island LP 1969). För det är ju så att jag har alltid gillat Frank Zappa och hans musikvärld. Många har påpekat att i så fall borde jag också gilla vissa andra experimentella rocknamn ; King Crimson, Steeley Dan och Captain Beefheart.

Men viss musik attraherar en, annan gör det inte. Som med allting annat. Jag hade tidigare försökt mig på King Crimson med "Larks' Tongues in Aspic" (1973). Ingen reaktion. En orsak : Jag kan ha väldigt svårt för mellotroner. Det blir suddiga, disiga, orena klanger. King Crimson har väldigt mycket mellotron.

Brittiska King Crimson, med gitarristen Robert Fripp i spetsen, är det mest respekterade bandet i progrock-kretsar. Till och med under 80- och 90-talen, när symfonirock och progressiv rock var som mest ansatt och hånad i rockkretsar, till och med då lyckade King Crimson behålla sin värdighet. En orsak kan vara att gruppens mångfacetterade tonvärld har påverkat så många skild riktningar : symfo-grupper, men också David Bowie och även en hel del heavy metal.

Tillbaka till denna, King Crimsons första album från 1969, med den groteska omslags-målningen. Jag lyssnar på den inledande sviten "21st Century Schizoid Man (Including Mirrors)". Det är verkligen omtumlande musik. Hårda, distande gitarrklanger, och så dessa mellotroner, med ett ettrigt komp och något träblås som enda ljusa strimma.

Som så ofta i Robert Fripps musik är det idel brutna taktarter och oväntade harmonigångar. Det är oförutsägbart och musiken kan ta vägen vart som helst. Kontraster finns gott om. Brutala, oroliga, "psykiga" partier ställs mot vilsamma, lite coolt jazziga. Men man vet att lugnet är skenbart. När som helst kan det flamma upp igen.

Så där håller det på, i fem långa nummer med omständligt poetiska titlar. Lugnare låtar ställs mot mer dramatiska, men även inom kompositionerna växlar sinnesstämningarna. Spännande är det definitivt. Och ganska krävande. Liksom med en Zappa-skiva är man nöjd men också mättad efteråt. Jag har väldigt svårt för den överstyrda, "psykotiska" sångrösten i början av nämnda öppningslåt. Jag har väldigt svårt för överstyrda sångpålägg överhuvudtaget. Men i övrigt är det här en skiva att ta till sig och smälta på sikt.

Betyg: ***

NÄR FLEETWOOD MAC ÄNNU VAR ETT BLUESBAND

Det finns flera associationer till namnet Fleetwood Mac. En är den välklädda, sofistikerade USA-västkustgrupp med Stevie Nicks som gick segertåg över världen under sena 70- och på 80-talen. En annan är den mindre kända "mellanperioden" runt 1973-74 med Bob Welch.

Och den tredje, i omvänd kronologi, är den svängiga bluesgrupp som fanns i England i slutet på 60, där Peter Green var en av tre stjärnor på gitarr. Det är i praktiken tre olika band, med olika karaktärer och musiker. Endast trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie har varit med konstant (därav band-namnet Fleetwood + Mac).

Det är den där tidigaste bluesrock-perioden som intresserar mig. Den finns samlad här på "The Best of Peter Green's Fleetwood Mac" (Columbia / Blue Horizon saml.-CD 2002). En fin samling med ett utstnitt som jag rätt länge efterlyst. Så lätt, smidigt, elegant svängigt och samtidigt så varmt melodiskt det låter.

En viss del här är rena bluescovers, t.ex. ""Shake your moneymaker" av Elmore James (den som Peps kallar "Du får skaga kassaskrinet.....") Men här är många originalnummer av av främst Peter Green. De är mjuka, gitarr-svängiga rocklåtar med en ton av blues, utan att vara blues. Frigjorda från den strama blueströjan men ändå med dess blå toner. 

Ta t.ex. "Black magic woman", den snygga rock-calypson som blev mest känd med Santana, men som här är i Peter Greens original. Den vackra, instrumentala "Albatross" är ju mer än välkänd, där den stora fågeln glider över havet i en sällsam meditation. "Man of the world" är en underbar rocklåt som växer utifrån en mjuk sångslinga. Och den rivigt svängiga "Oh well, prts 1 & 2" kan påminna om vad Pugh Rogefeldt gjorde på sin första LP vid samma tid.

"Oh well" hörde jag framföras live sommaren 2016, när fine gitarristen Coste Apetrea spelade och sjöng den i en gudomlig version på Mikael Ramels "Till dej"-konsert. Men tillbaka till denna Fleetwood Mac-samling. En låt som faller lite utanför ramen av skivans titel, men som ändå är välkommen, är "I'd rather go blind" med Chicken Shack. En fin cover av Etta James med den brittiska bluesgruppen Chicken Shack (och alltså inte av Fleetwood Mac). Sångerskan där är Christine Perfect, som sedan gifte sig Christine McVie och blev medlem i Fleetwood-klanen. 

Betyg: ****

RALPH OCH HANS ELEKTRONISKA DRÖMVÄRLD

Någon gång i slutet av 60-talet stötte jag på begreppet "Elektronisk musik". Det var ännu inte Pink Floyd och liknande, utan "Elektronisk musik" som konstmusik. Det var något kontroversiellt, svårt men också lite lockande.

Man bör betänka att RYMDEN låg i tiden. 1960-talet var Rymdåldern, med ständiga raketstarter från Cape Kennedy och någonstans i Sovjet. Framsteg i rymden. Tänk - snart skulle man nå målet, att landstiga på Månen !

De skivor med elektronisk musik min kompis Knutte och jag hade provlyssnat på av nyfikenhet i musikrummet på Helsingborgs Stadsbibliotek var svåra, abstrakta. Inga melodier, tonarter eller rytmer, bara svävande ljus som studsade runt som i en fantasi om den ändlösa rymden. Skivor med franska eller amerikanska namn som vi aldrig hört talas om.

Då upptäckte vi Ralph Lundsten. De skivor han gjorde (ibland ihop med Leo Nilsson) var annorlunda. Här fanns elektroniska space-klanger med mystik och skönhet, och byggda i en struktur så att de mycket väl kunde höras som musikverk. Ett tonalt centrum fanns, som gav lyssnare en samhörighet. Det här var något annorlunda, något nytt och spännande. "Visioner av flygande tefat" och liknande titlar. Ja, det här var - spacat.

Åren runt 1969-70 var de vidöppna gränsöverskridningarnas tid, inte minst inom rocken. Och den poppige Ralph Lundsten var inte långt där ifrån. Men jag började ändå med att höra hans musik mera via Sveriges Radio P2 och "Nya timmen" med Göran Bergendahl.

Och det är dessa tidiga, banbrytande verk jag överraskande nog får chans att återupptäcka nu. Den fascinerande sviten "Vintermusik" (med satserna "Kyla", "Norrsken", "Snöstorm" och "Jul") från 1968. Nyss nämnda "Visioner av flygande tefat" samt "Feel It" (med satserna "Feel" och "It") från samma år. "Oj" från "Tre elektroniska popstycken". Den erotiska "Cosmic Love" från 1970 (ursprungligen från en LP med den vitsiga titeln "Ölskog").

Allt detta utom "Cosmic Love" finns med i samlingsboxen "Elektronisk Musik från 60- och 70-talen" (Andromeda saml.-4CD-box 1999) som jag gjort en litet, kritiskt och mycket sparsmakat urval ur. Varför denna min snålhet? Jo, därför att senare tappade jag Ralph Lundsten totalt.

Visserligen minns jag en stor upplevelse av hans verk "Fader Vår" illustrerat med reliefer av fine konstnären Stig Carlsson i någon kyrka i nordvästra Skåne runt 1972. Och visst hängde jag med på de första romantiska "Nordisk Natursymfoni" på 70-talet. Men där någonstans började Ralph Lundstens skapande glida över i något annat. 

Det blev New Age för hela slanten. Svävande landskapsmusik av drömmar, kosmos, läkande själar och porlande vatten och sagofigurer. Skivor med banala omslag som sålde stort i sammanhang där astrologi och ockultism också såldes. Och det är inte riktigt min grej. Då och då dök han upp i artiklar som handlade om "Ralph och hans drömmar". Det blev lite för tradigt och lite för mycket.

Nu har Sveriges elektronmusik-pionjär Ralph Lundsten fyllt 80 år, avvecklat sin verksamhet och flyttat från sitt sagoslott Frankenburg i Skurusundet i Nacka. Jag hade för länge sedan räknat ut honom. Därför - blev det ännu en sådan där överraskande återupptäckt av hans allra tidigaste period, sent 60-tal. Då hans konstnärsskap var något helt unik som inte liknade något annat. Både avantgarde och naturromantik i en sällsam förening. 

Betyg: ***

ROBBAN - DEN FOLKKÄRE AVANT-GARDISTEN

Jag vet inte varför typsnittet i denna blogg de senaste inläggen blivit så oläsligt smått, fult och beter sig på sitt eget sätt. Jag kan inte få till det rätt igen, vet inte vad som hänt med inställningarna och jag kan bara beklaga det.

Men nu är det dags för Robban Broberg. Vi tar sikte på  60-talet och rör oss framåt under större delen av hans karriär. Jag gör ett eget urval ur boxen "Robert Bro- Berg & Dalbana" (EMI saml. 4CD-box 2007), utgiven under namnet Robert Broberg.

Det var en stor sorg när nyheten kom att Robban gått bort sommaren 2015. För mig helt oväntat och mycket tråkigt. Jag har alltid gillat hans unika konstnärsskap och följt honom, inte minst under de perioder då han var mer tillbakadragen och borta från de stora strålkastarljusen. För så här såg hans långa bana av sökande efter uttryck ut. Och det var verkligen en berg- och dalbana.

Den lilla starten med skiffle runt 1958 är så kort och så knappt dokumenterad så den kan knappt räknas, fast själva skiffle-stilen skulle följa honom långt in i de progressiva stigarna. Men decennierna då :

På 1960-talet en firad och folkkär artist med roliga, lite småfräcka visor och mycket ordvitsande. Glada, anslående melodier som ofta hamnade på Svensktoppen. Hans sågs ofta i radio och TV och var med överallt där det hände.

På 1970-talet gjorde han en helomvändning. Hade fått nog av kändisskap. Blev "svår" och gjorde inåtvända sånger om sökande efter identitet i konsumtions-hysteriskt samhälle. Han var med i utkanten av progg-rörelsen. Skivorna gavs ut på små bolag och den gamla publiken trodde att han försvunnit helt.

På 1980-talet återkomst på scen - i och med skivan "Upp Igen!" 1983. Med nytänd energi och gott humör tog han åter den gamla komikerrollen. Men nu på ett mera experimentellt sätt. Gjorde bisarra, absurdistiska enmansshower fulla av nonsens-humor, ordvitsar, grälla färger och låtar som ofta sjöngs till knattrande syntar.

På 1990-talet kontrast igen. Från enmansshower till stora jätteformat. Han hyrde Globen och hade shower med stor orkester, dansare och gäster. Nu bejakade han alla sina tidigare delar och lade vikt vid showmanship och färgsprakande underhållning. Han var något så oerhört ovanligt som - en folkkär avantgardist.

När jag nu plockar russin ur boxen tar jag gärna roliga, charmiga 60-talsklipp som "Båtlåt", "Alla springer omkring (och försöker fånga den stora kärleken"), "Det som göms i snö", den dråpliga "Gummimadrassen" och monologen "Väderleksfelprataren". Utgår alla namnlåtar från LP:n "Tjejjer" som jag redan har.

Det inåtvända 70-talets sånger älskar jag. "Jag letar efter mig själv", den explicit sexuella "Redan när vi sätter oss till bords", "Du har en Pinochet i garderoben" och inte minst den svidande allvarliga "Jag vill inte ligga lik". En sång om döden. Sångerna under namnet Zero

Från 80-talet har jag "Upp Igen!" som jag har lyssnat hur mycket som helst på. Den är så bra och står liksom för hela den perioden. Därför har jag aldrig varit så nyfiken på resten av Roberts 80-tal och tiden därefter. Men visst tycker jag om relations-reflexioner som "Somna aldrig osams". Starka känselspröt hade han alltid, den fine Robban Broberg.

Betyg: ****

ETT VACKERT BOKSLUT ÖVER STORSTADENS ENSAMHET

Ja, det kan väl sägas vara ett övergripande tema i Paul Simons sång-diktning. Främlingskap och alienation mitt i människo-myllret i New York. Men Simon skulle inte vara den konstnär han är om han inte ständigt hittade nya uttryck.

"Bookends" (CBS LP 1968) är det fjärde albumet med Simon & Garfunkel. Här vimlar det av röster, ljud, collage och mörka klanger i kontrast till det mjuka visidiomet. Simon & Garfunkel var kanske inte direkt psykedeliska, men det är snudd på det och det är väldigt mycket 1968 över skivan.

När Paul Simon sätter ihop ett collage kallat "Voices of old people" kommer jag att tänka på den tungt psykedeliska collage-LP:n "The Beat Goes On" med The Vanilla Fudge från samma år och samma stad. Där handlade det om krig och fred och historia. Hos Simon är det ett helt oförställt drag av medmänsklighet. Kanske blev Hasse & Tage inspirerade till de överglidande rösterna i "Trio i tre satser" på "Spader Madame"?

I själva sångerna överraskar "Save the life of my child" med brutala klanger av fuzzbas, tunga trummor och ett nästan spökligt eko, mot Pauls sång om barn i bullriga storstaden. Också "Fakin' it" har ett medvetet hårt sound som kanske inte förknippas med den väna visduon.

Men visst finns den vackra, spröda vislyriken också där. När Art Garfunkel sjunger i hymnen "America" och i "At the zoo" är det mycket vackert. Och när Simon sjunger solo i "Old friends" kan det nog få den mest förhärdade rockdiggare att smälta. Simons "visor" hittar sina egna vägar med ovanliga ackordföljder i "Punky's dilemma" och i, faktiskt, en reggae-liknande rytm i "You don't know where your interest lies".

Skivans utan tvekan mest kända sång är "Mrs Robinson", ledmotivet till Mike Nichols film "Mandomsprovet" / The Graduate", med Dustin Hoffman och med Anne Bancroft i rollen som just den förföriska Mrs Robinson. En underbar och helt fantastisk låt som jag älskat sedan jag hörde den på radio 1968 och som jag älskar fortfarande. Texten, där Simon varierar med "Joe DiMaggio", melodin och arr:et med akustiska gitarrer, elabs och bongos är helt superbt.

Betyg: ****

SVENSK POP I SIN GULDÅLDER

Svensk pop från 60-talet (före Pugh Rogefeldts "Ja dä ä dä") är verkligen värd att ta på allvar, även om grupperna kanske låg ett steg efter de engelska och amerikanska.

Tages, Hep Stars och Ola & The Janglers gjorde gott om finfina låtar (inkl. covers) och är definitivt hörvärda idag. I divisionen unders befann sig The Shanes, The Mascots, Fabolous Four, The Hounds och många andra. Dessa band håller inte riktigt måttet annat än som tidsmarkörer.

Men de tre förstnämnda är intressanta. Tages och Hep Stars har jag tidigare avhandlat här i spalten. Nu blir det komplettering med "Ola & The Janglers, 1964-71" (Gazell saml.-2LP 1983, EMI saml.-CD 1992).

Bandet kom från Stockholm och hade från början en professionell, målmedveten riktning. Två av medlemmarna blev senare mycket kända. Sångaren Ola Håkansson som frontfigur i det 80-tals-syntiga Secret Service, som låtskrivare och som skivbolagsboss på Universal. Claes af Geijestam ("Clabbe") blev sångare i Malta och Rocket, programledare i TV:s Oppopoppa från Skansen, och som discjockey och profil i många olika media-sammanhang. I gruppen fanns också bl.a. Johannes Olsson på Hammond-orgel.

Deras historia är intressant. De var inspirerade av brittiska grupper som Manfred Mann (orgeln!) och The Zombies, och de gjorde en mycket lyckad cover på "She's not there" av just Zombies. Runt 1965-66 utvecklades de snabbt med de koncept som den tidens svenska popband körde, att skriva egna låtar - men i engelsk stil. Grejen var att de gjorde det bättre än de flesta andra. "No, no, no", "Poetry in motion", "Love was on your mind" och inte minst "Alex is the man" (1966) är utmärkta poppärlor som också dök upp på Tio i topp på radion.

1967 släpptes den snygga "Bird's eyes view of you"  och balladen "Juliet", ledmotiv till den tidstypiska filmen "Ola & Julia" som Janne Halldoff regisserade och Ola spelade med i. Min absoluta favorit är ändå det härligt svulstiga "What a way to die" från 1968, som mer än lite påminner om "A whiter shade of pale". Både tempo, upplägg och den drömska mystiken är hämtad från Procol Harum, men det gör inget. För Ola & The Janglers gör sin variant så bra, så suggestivt, med orkestralt komp (vilket inte Procol Harum har), och med Olas sång.

Sedan nådde Ola & The Janglers sin kulmen 1969 med "Let's dance", Chris Montez gamla slagdänga från 1962, som i Janglers version faktiskt lyckades leta sig upp ända på USA-listan, vilket ännu var något helt unikt för svenska artister då. "Let's dance" är ju medryckande men känns i mina öron lite för trivial. Allt som allt, en välkommen och bra samling med Ola & The Janglers som ger en utmärkt bild av deras utveckling.

Betyg: *** 

ZAPPAS SOLO-DEBUT

Som gammal Zappa-fantast måste jag erkänna att det dröjde bra länge innan jag på allvar upptäckte den här. "Lumpy Gravy" (Verve LP 1967) är den allra första LP:n med Frank Zappa i eget namn. Han hade då gett ut albumen "Freak Out!" (1966) och "Absolutely Free" (1967) med The Mothers of Invention.

Här arbetar han med en slags symfoni-orkester eller studio-orkester som kallas The Abnuceals Emuukha Electric Symphony Orchestra. Skivan består av rapsodiska, korta orkestersatser som kan beskrivas som filmmusik (utan film?). Det är travestier på vilda western-teman, musikal, modernism à la Schönberg och Stravinskij blandat med surfpop. 

Det är hoppigt, fräckt, kul och redan här högst personligt. Allt är ihopklippt och avbryts ständigt av pratpartier med bisarra nonsens-skämt av den art som Zappa och gamla Mothers älskade att odla. Och det är väl just det som länge fick mig att tveka på "Lumpy Gravy". Jag gillade orkesterbitarna men fann skivan för sönderklippt, för splittrad och för knäpp. När ett bra musiktema påbörjades så avbröts det genast av något trams.

Nu när jag hör skivan igen märker jag att min farhågor var överdrivna. "Lumpy Gravy" är inget stort Zappa-album, men det är roligt eftersom han faktiskt lyckas med att sy ihop musik (av olika slag), med prat, humor och ljudeffekter så att det blir en medveten, konstnärlig helhet. Och de knäppa skämten är inte värre än vad man kan ta.

Så därför är "Lumpy Gravy" unik i sin egenskap av något annat. Porträttet av Zappa som kompositör. Som seriös kompositör och som soundtrack-snickrare. Det var  ju faktiskt så han började. När man nu i efterhand ser suddiga, svart/vita TV-klipp på YouTube på en ung, tonårig, kortklippt och artig - men egensinnig, happening-artist, så är det just den unge tonsättaren Zappa man ser. Han som komponerade ljudspår till diverse obskyra, bortglömda B-filmer.

En del temata känner man igen. Några slingor skulle senare dyka upp som "Oh no" och "The orange county lumber truck". Ett annat träblåsparti i adagio hörs också några sekunder på "We're Only In It For The Money", skivan med Mothers som gjordes samtidigt som "Lumpy Gravy" och som denna sägs vara en del 1 av. Ja, intressant och påhittig var han alltid, mäster Francis Vincent Zappa. Dessutom gillar jag omslaget på den här skivan.

Betyg: ***

JIMI HENDRIX KOLOSSALA GENOMBROTT


Som av en händelse såg jag igår "Året var 1967" på SVT1. Den årliga 50-årskrönikan, gjord av Jonas Fohlin och Kjell Tunegård på SVT Dokumentär. Många minnesbilder från ett gyllene år då jag var 11 år gammal, upptäckte popen och varje dag cyklade hem på lunchrasten för att få höra "A whiter shade of pale".

Naturligvis var Jimi Hendrix Experience med och naturligtvis hade Jimi också en central roll när Rolf Hammarlund och Peter Torsén hade release-party för sin bok "Popåret 1967" på Gyllene Cirkeln i höstas.

När det gäller SVT:s arkiv så finns det där framträdandet i "Drop-in" med Jimi Hendrix Experience i någon TV-studio i Stockholm. En naket framförande där trion inför liten publik framför "Hey Joe", "The wind cries Mary" och andra klassiker. Så suveränt, så okonstlat och så långt från playback man kan komma.

Jag såg det där programmet på TV den våren 1967. Mina föräldrar undrade vad det var för en förfärlig urskogsvilde som förde sådant oväsen. Beatles var konstiga nog, men det här var ju ännu värre! Jag som 11-åring hade nyss lyssnat på Hootenanny Singers, men blev helt gripen av Jimi Hendrix. Av den våldsamma stegringen i "Hey Joe", av tyngden i "Purple haze" och den sköna, mollstämda mystiken i "The wind cries Mary".

Min äldre svåger Leif, som betydde så oändligt mycket med musikaliska influenser, köpte Jimis debut-LP "Are You Experienced? (MCA LP 1967 - fast i den europeiska versionen nedan, Polydor LP 1967). Den LP:n bekräftade Jimis unika storhet som gitarrist, låtskrivare och innovatör, och den är också en av världens mest omtalade debutskivor. Fast då bör nämnas att Jimi redan var erfaren studiomusiker sedan många år hos Little Richard, Curtis Knight och andra.

"Are You Experienced?" inleds med den supertunga, supersexiga, superporriga bluesrocken "Foxy lady". Sedan följer en smakfull brygd med stökiga rockvalsen "Manic depression" (där trummisen Mitch Mitchell slamrar på mer än lovligt), raka "Remember" och soul-influerade nummer som "Can you see me?" och "Fire".

Många av spåren här har blivit klassiska Hendrix-nummer. Till exempel den underbart krämiga, långsamma bluesen "Red house". Här är Hendrix som allra bäst. Mindre kända spår är den oväntat vackra, lyriska "May this be love".

Men mitt favoritstycke är ett typiskt LP-spår. Den långa, spacade och MYCKET psykedeliska "3rd stone from the sun". Samtidigt en läckert jazzig sak, med förvrängda spökröster och modala improvisationer som frammanar bilder av en resa i yttre rymden. Jag älskar den sagolikt utflippade låten.

Jimi Hendrix är självklart alltid stor. Som klassiker i musikhistorien bör skivan naturligtvis vara en fempoängare. Men jag kan tycka att Hendrix musik är så pass mäktig att den också lätt kan ge ett övermättat intryck. Därför ger jag "bara" :

Betyg: **** 

SMÅRESTER FRÅN 60-TALET

Dags för "Arkivsök-mix 60-tal" (egen saml. ca 2015) med diverse artister från 1960-talet. Det är en uppsamling av sådant som trillat bredvid, eller som jag tidigare inte kunnat få tag på till samlingen. Tacknämligen uppsamlat av Grammofonarkivets (SRF:s) nya, digitala Arkivsök, som ersatt söksystemet Gamba och alla de fysiska CD-skivorna.

Gamla topplåtar som "Let's twist again" med Chubby Checker (1961) eller "Wonderful world" med Sam Cooke  (1960). För att inte tala om pärlor som "Needles and pins" med The Seachers (1960) och "Be my baby" med The Ronettes (1963). Det är reminisencer från barndomen och den räkning jag kallat "Mitt liv i bitar".

Därför finns här också gamla barnvisor med Gullan Bornemark och Alice Babs, kitsch med Thore Skogman och "Blommig falukorv" med Hasse Alfredson, som faktiskt inte finns med i den större Hasse & Tage-box jag har.

Tio-i-topp-låtar från sent 60-tal finns förstås också, men inte mycket, för där är det mesta väl insamlat och arkiverat sedan tidigare. "Black is black" med spanska Los Bravos (1966), vackra "Massachusetts" med The BeeGees (1967) och The Monkees gamla tema från deras fåniga TV-serie som gick på svensk TV '67.

Mera udda är "Pale blue eyes" med Velvet Underground från deras tredje LP 1969, faktiskt det enda jag har med mytomspunna Velvet. Och till sist något helt, helt annat. Det enda digitala spår jag hittat med den lokala tradjazzgruppen Vieux Carré Jazzmen från Helsingborg, som jag hade en personlig relation till. Ja, det var den spretige blandningen för denna gången.

Betyg: ***

THE TURTLES , ETT VÄSTKUSTBAND I SKYMUNDAN

Jo, några hits hade de på 60-talet, västkust-popbandet The Turtles från Los Angeles. Då främst "Happy together" (1967) och "Elenore" (1968), som båda naturligtvis är med på "20 Greatest Hits" (Rhino Records saml.-LP 1982, saml.-CD 2004?).

Men annars kändes de rätt överskuggade av andra liknande på västkusten. Av The Byrds, The Mamas & The Papas, Lovin' Spoonful och av de många psykedeliska banden. Det är samma solsken och samma snygga stämsång som ledord.

Men The Turtles hade verkligen något eget. En glatt surfpoppig stil med inspiration av Dylan och folkrock, och framburen av de båda sångarna Mark Volman och Howard Kaylan. De två skulle följas åt och senare få engagemang hos Frank Zappa och The Mothers of Invention. Därefter solister under namnet Flo & Eddie (eller "The Phlorescent Flo & Eddie").

Hos Zappa var de vokalistpar och inte minst komiker, som "drog" ändlösa, bisarra historier ur Zappas huvud. På gott och ont. Perioden runt "Mothers live at Fillmore East ´71" är verkligen inte min favorit i Zappas historia. Men vi är inte där ännu. Nu gäller det Turtles och solsken och 60-tal och klassisk pop.

De började med en fin, fin cover av Bob Dylan, den underbara "It ain't me, babe" (1965). Det var helt i paritet med The Byrds som samtidigt fick en jättehit med "Mr Tambourine man". En egen Turtles-hit blev "She'd rather be with me", en sådan där närmast perfekt pophitlåt. "Let me be" och "You baby" är också njutbara stämsångsduetter av herrar Volman och Kaylan.

Däremot är deras version av protestlåten "Eve of destruction" aningen tunn. Medan Barry McGuire lade vrede och ilska i den starka texten sjunger The Turtles den mera sentimentalt, med huvudet på sned och en sorgsen underton, som om de beklagade mera än kämpade mot världens orättvisor. Men det är anteckningar i marginalen. På det hela taget en välkommen samling med en 60-talsgrupp som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet.

Betyg: ****

JEFFERSON STARTAR I SAN FRANCISCO

Det är år 1966 och mycket hände i San Francisco. Det fria konstnärs- och beatnikpoet-klimatet följdes av en alternativ rockkultur. Det var här The Beatles hade spelat sin allra sista live-konsert denna sommar. Nu började saker hända med massor av nya, inhemska folkrockband.

Jefferson Airplane grundades i San Francisco av sångaren Martin Balin. Han engagerade sångerskan Signe Anderson som han hört på något kafé. De två tillsammans med gitarristerna Paul Kantner och Jorma Kaukonen, bassisten Jack Cassidy och trummisen Skip Spence utgjorde denna första uppsättning.

"Jefferson Airplane Takes Off" (RCA Victor LP 1966) var deras debut-LP, och här hörs det tydligt hur förankrade de var i folkrock från början. De psykedeliska utsvävningarna låg på lut och pyrde i springorna, men de skulle utvecklas och blomma ut mera senare, i - Flower Power.

Här påminner Jeffesron om samtida The Mamas & The Papas. Det är samma snyggt upplagda popsånger med intrikat stämsång som stark bärkraft. Samtidigt sjunger Martin Balin mycket solo, bland annat i "Blues from an airplane" och den innerliga "It's no secret". Ingen kan uttrycka en sådan intensiv längtan som han,

Signe Anderson (ja, jag antar att hon var svenskättling, liksom jag antar att Jorma Kaukonen är finsk-ättling) sjunger snarlikt den kommande och mera kända sångerskan Grace Slick. Båda hade samma fylliga, starka röster i ett varmt mellanregister. Det blir samma stämläge, där manlige sångaren Balin ligger högre med sin ljusa tenor, än tjejernas altar. Men vackert är det och lika fascinerande och njutbart när det gäller snygga harmoniflätor.

"Jefferson Airplane Takes Off" är en bra skiva, men har ofta trillat bredvid. Den har kommit i skymundan av den starka lyskraft som bandet fick från och med 1967, då det blev kommersiellt och moderiktigt gångbart med Flower Power, "The Summer of Love" och psykedelisk rock. Där glödde bandet starkt i några år, innan det på 70-talet transformerades till andra skepnader.

Signe Anderson medverkar bara på denna enda, första Jefferson Airplane-skiva. Det gör också Skip Spence som hoppade av och ersattes av trummisen Spencer Dryden (han som var släkt med Charlie Chaplin). Vad Signe ägnade sig åt efter Jefferson har jag inte riktigt kläm på. I varje fall försvann hon från rampljuset.  En märklig historisk slump är att de två gamla Airplane-medlemmarna Paul Kantner och Signe Anderson dog exakt samma dag, den 28 januari 2016.

Betyg: ***