NÄR FLEETWOOD MAC ÄNNU VAR ETT BLUESBAND

Det finns flera associationer till namnet Fleetwood Mac. En är den välklädda, sofistikerade USA-västkustgrupp med Stevie Nicks som gick segertåg över världen under sena 70- och på 80-talen. En annan är den mindre kända "mellanperioden" runt 1973-74 med Bob Welch.

Och den tredje, i omvänd kronologi, är den svängiga bluesgrupp som fanns i England i slutet på 60, där Peter Green var en av tre stjärnor på gitarr. Det är i praktiken tre olika band, med olika karaktärer och musiker. Endast trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie har varit med konstant (därav band-namnet Fleetwood + Mac).

Det är den där tidigaste bluesrock-perioden som intresserar mig. Den finns samlad här på "The Best of Peter Green's Fleetwood Mac" (Columbia / Blue Horizon saml.-CD 2002). En fin samling med ett utstnitt som jag rätt länge efterlyst. Så lätt, smidigt, elegant svängigt och samtidigt så varmt melodiskt det låter.

En viss del här är rena bluescovers, t.ex. ""Shake your moneymaker" av Elmore James (den som Peps kallar "Du får skaga kassaskrinet.....") Men här är många originalnummer av av främst Peter Green. De är mjuka, gitarr-svängiga rocklåtar med en ton av blues, utan att vara blues. Frigjorda från den strama blueströjan men ändå med dess blå toner. 

Ta t.ex. "Black magic woman", den snygga rock-calypson som blev mest känd med Santana, men som här är i Peter Greens original. Den vackra, instrumentala "Albatross" är ju mer än välkänd, där den stora fågeln glider över havet i en sällsam meditation. "Man of the world" är en underbar rocklåt som växer utifrån en mjuk sångslinga. Och den rivigt svängiga "Oh well, prts 1 & 2" kan påminna om vad Pugh Rogefeldt gjorde på sin första LP vid samma tid.

"Oh well" hörde jag framföras live sommaren 2016, när fine gitarristen Coste Apetrea spelade och sjöng den i en gudomlig version på Mikael Ramels "Till dej"-konsert. Men tillbaka till denna Fleetwood Mac-samling. En låt som faller lite utanför ramen av skivans titel, men som ändå är välkommen, är "I'd rather go blind" med Chicken Shack. En fin cover av Etta James med den brittiska bluesgruppen Chicken Shack (och alltså inte av Fleetwood Mac). Sångerskan där är Christine Perfect, som sedan gifte sig Christine McVie och blev medlem i Fleetwood-klanen. 

Betyg: ****