Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, januari 16, 2017

ETT VACKERT BOKSLUT ÖVER STORSTADENS ENSAMHET

Ja, det kan väl sägas vara ett övergripande tema i Paul Simons sång-diktning. Främlingskap och alienation mitt i människo-myllret i New York. Men Simon skulle inte vara den konstnär han är om han inte ständigt hittade nya uttryck.

"Bookends" (CBS LP 1968) är det fjärde albumet med Simon & Garfunkel. Här vimlar det av röster, ljud, collage och mörka klanger i kontrast till det mjuka visidiomet. Simon & Garfunkel var kanske inte direkt psykedeliska, men det är snudd på det och det är väldigt mycket 1968 över skivan.

När Paul Simon sätter ihop ett collage kallat "Voices of old people" kommer jag att tänka på den tungt psykedeliska collage-LP:n "The Beat Goes On" med The Vanilla Fudge från samma år och samma stad. Där handlade det om krig och fred och historia. Hos Simon är det ett helt oförställt drag av medmänsklighet. Kanske blev Hasse & Tage inspirerade till de överglidande rösterna i "Trio i tre satser" på "Spader Madame"?

I själva sångerna överraskar "Save the life of my child" med brutala klanger av fuzzbas, tunga trummor och ett nästan spökligt eko, mot Pauls sång om barn i bullriga storstaden. Också "Fakin' it" har ett medvetet hårt sound som kanske inte förknippas med den väna visduon.

Men visst finns den vackra, spröda vislyriken också där. När Art Garfunkel sjunger i hymnen "America" och i "At the zoo" är det mycket vackert. Och när Simon sjunger solo i "Old friends" kan det nog få den mest förhärdade rockdiggare att smälta. Simons "visor" hittar sina egna vägar med ovanliga ackordföljder i "Punky's dilemma" och i, faktiskt, en reggae-liknande rytm i "You don't know where your interest lies".

Skivans utan tvekan mest kända sång är "Mrs Robinson", ledmotivet till Mike Nichols film "Mandomsprovet" / The Graduate", med Dustin Hoffman och med Anne Bancroft i rollen som just den förföriska Mrs Robinson. En underbar och helt fantastisk låt som jag älskat sedan jag hörde den på radio 1968 och som jag älskar fortfarande. Texten, där Simon varierar med "Joe DiMaggio", melodin och arr:et med akustiska gitarrer, elabs och bongos är helt superbt.

Betyg: ****