ROBBAN - DEN FOLKKÄRE AVANT-GARDISTEN

Jag vet inte varför typsnittet i denna blogg de senaste inläggen blivit så oläsligt smått, fult och beter sig på sitt eget sätt. Jag kan inte få till det rätt igen, vet inte vad som hänt med inställningarna och jag kan bara beklaga det.

Men nu är det dags för Robban Broberg. Vi tar sikte på  60-talet och rör oss framåt under större delen av hans karriär. Jag gör ett eget urval ur boxen "Robert Bro- Berg & Dalbana" (EMI saml. 4CD-box 2007), utgiven under namnet Robert Broberg.

Det var en stor sorg när nyheten kom att Robban gått bort sommaren 2015. För mig helt oväntat och mycket tråkigt. Jag har alltid gillat hans unika konstnärsskap och följt honom, inte minst under de perioder då han var mer tillbakadragen och borta från de stora strålkastarljusen. För så här såg hans långa bana av sökande efter uttryck ut. Och det var verkligen en berg- och dalbana.

Den lilla starten med skiffle runt 1958 är så kort och så knappt dokumenterad så den kan knappt räknas, fast själva skiffle-stilen skulle följa honom långt in i de progressiva stigarna. Men decennierna då :

På 1960-talet en firad och folkkär artist med roliga, lite småfräcka visor och mycket ordvitsande. Glada, anslående melodier som ofta hamnade på Svensktoppen. Hans sågs ofta i radio och TV och var med överallt där det hände.

På 1970-talet gjorde han en helomvändning. Hade fått nog av kändisskap. Blev "svår" och gjorde inåtvända sånger om sökande efter identitet i konsumtions-hysteriskt samhälle. Han var med i utkanten av progg-rörelsen. Skivorna gavs ut på små bolag och den gamla publiken trodde att han försvunnit helt.

På 1980-talet återkomst på scen - i och med skivan "Upp Igen!" 1983. Med nytänd energi och gott humör tog han åter den gamla komikerrollen. Men nu på ett mera experimentellt sätt. Gjorde bisarra, absurdistiska enmansshower fulla av nonsens-humor, ordvitsar, grälla färger och låtar som ofta sjöngs till knattrande syntar.

På 1990-talet kontrast igen. Från enmansshower till stora jätteformat. Han hyrde Globen och hade shower med stor orkester, dansare och gäster. Nu bejakade han alla sina tidigare delar och lade vikt vid showmanship och färgsprakande underhållning. Han var något så oerhört ovanligt som - en folkkär avantgardist.

När jag nu plockar russin ur boxen tar jag gärna roliga, charmiga 60-talsklipp som "Båtlåt", "Alla springer omkring (och försöker fånga den stora kärleken"), "Det som göms i snö", den dråpliga "Gummimadrassen" och monologen "Väderleksfelprataren". Utgår alla namnlåtar från LP:n "Tjejjer" som jag redan har.

Det inåtvända 70-talets sånger älskar jag. "Jag letar efter mig själv", den explicit sexuella "Redan när vi sätter oss till bords", "Du har en Pinochet i garderoben" och inte minst den svidande allvarliga "Jag vill inte ligga lik". En sång om döden. Sångerna under namnet Zero

Från 80-talet har jag "Upp Igen!" som jag har lyssnat hur mycket som helst på. Den är så bra och står liksom för hela den perioden. Därför har jag aldrig varit så nyfiken på resten av Roberts 80-tal och tiden därefter. Men visst tycker jag om relations-reflexioner som "Somna aldrig osams". Starka känselspröt hade han alltid, den fine Robban Broberg.

Betyg: ****