JIMI HENDRIX KOLOSSALA GENOMBROTT


Som av en händelse såg jag igår "Året var 1967" på SVT1. Den årliga 50-årskrönikan, gjord av Jonas Fohlin och Kjell Tunegård på SVT Dokumentär. Många minnesbilder från ett gyllene år då jag var 11 år gammal, upptäckte popen och varje dag cyklade hem på lunchrasten för att få höra "A whiter shade of pale".

Naturligvis var Jimi Hendrix Experience med och naturligtvis hade Jimi också en central roll när Rolf Hammarlund och Peter Torsén hade release-party för sin bok "Popåret 1967" på Gyllene Cirkeln i höstas.

När det gäller SVT:s arkiv så finns det där framträdandet i "Drop-in" med Jimi Hendrix Experience i någon TV-studio i Stockholm. En naket framförande där trion inför liten publik framför "Hey Joe", "The wind cries Mary" och andra klassiker. Så suveränt, så okonstlat och så långt från playback man kan komma.

Jag såg det där programmet på TV den våren 1967. Mina föräldrar undrade vad det var för en förfärlig urskogsvilde som förde sådant oväsen. Beatles var konstiga nog, men det här var ju ännu värre! Jag som 11-åring hade nyss lyssnat på Hootenanny Singers, men blev helt gripen av Jimi Hendrix. Av den våldsamma stegringen i "Hey Joe", av tyngden i "Purple haze" och den sköna, mollstämda mystiken i "The wind cries Mary".

Min äldre svåger Leif, som betydde så oändligt mycket med musikaliska influenser, köpte Jimis debut-LP "Are You Experienced? (MCA LP 1967 - fast i den europeiska versionen nedan, Polydor LP 1967). Den LP:n bekräftade Jimis unika storhet som gitarrist, låtskrivare och innovatör, och den är också en av världens mest omtalade debutskivor. Fast då bör nämnas att Jimi redan var erfaren studiomusiker sedan många år hos Little Richard, Curtis Knight och andra.

"Are You Experienced?" inleds med den supertunga, supersexiga, superporriga bluesrocken "Foxy lady". Sedan följer en smakfull brygd med stökiga rockvalsen "Manic depression" (där trummisen Mitch Mitchell slamrar på mer än lovligt), raka "Remember" och soul-influerade nummer som "Can you see me?" och "Fire".

Många av spåren här har blivit klassiska Hendrix-nummer. Till exempel den underbart krämiga, långsamma bluesen "Red house". Här är Hendrix som allra bäst. Mindre kända spår är den oväntat vackra, lyriska "May this be love".

Men mitt favoritstycke är ett typiskt LP-spår. Den långa, spacade och MYCKET psykedeliska "3rd stone from the sun". Samtidigt en läckert jazzig sak, med förvrängda spökröster och modala improvisationer som frammanar bilder av en resa i yttre rymden. Jag älskar den sagolikt utflippade låten.

Jimi Hendrix är självklart alltid stor. Som klassiker i musikhistorien bör skivan naturligtvis vara en fempoängare. Men jag kan tycka att Hendrix musik är så pass mäktig att den också lätt kan ge ett övermättat intryck. Därför ger jag "bara" :

Betyg: ****