KEVIN AYERS PROGRESSIVA KARNEVAL

Det här var en yster och rolig skiva som jag fick av min vän Sven Söderberg. En skiva med en artist jag inte visste mycket om. Bara ett namn jag hade hört (och förväxlat med Kevin Coyne).

Jag vet nu att han var medlem i den progressiva rockgruppen The Soft Machine från Canterbury. Men han medverkade bara på deras första LP. Sedan hoppade han av, efter en turné med Jimi Hendrix, för att satsa på eget låtskrivande.

"Joy of a Toy" (Harvest LP 1969) är hans debut-LP i eget namn. Det knallgula omslaget med narren antyder både karneval och en slags naivism, och det är faktiskt vad den här musiken handlar om. Det är en glad skiva. En skiva att bli på gott humör av.

Riktningen pekar fram mot progressiv rock, symfonisk rock och artrock - liksom mot singer / songwriters på 70-talet. Men vi är inte där än. Ännu är det väldig mycket sent 60-tal. Det är ännu en psykedelisk, lekfull ljudvärld med varma melodier och med knasiga inslag i ljudbilden. The Beatles "Sgt Pepper"- och "Magical Mystery Tour"-klanger ligger mycket nära, liksom en blomsterklädd artist som Donovan. I andra änden ligger tidiga Pink Floyd och den märklige Syd Barrett, som förresten var kompis med Kevin Ayers.

Det är just den inledande "Joy of a toy continued" som sätter tonen, med sin trallande, festliga, medryckande melodi. Sedan fortsätter det med "Town feeling" med sångvänlig melodi, mellotron och flöjt. Delar av skivan ger nästan ett musikal-liknande intryck. Vid den här tiden kom både "Except from a teenage opera" med Keith West och musikalen "Hair". 

Kevin Ayers texter har jag inte fördjupat mig i, annat än att de är färgrikt surrealistiska. "Girl on a swing" (med stråkensemble") och "The Lady Rachel" är ypperliga bakverk, medan "Eleonore's cake" är en tydlig hälsning till Beatles "Eleonor Rigby". Och det trögstartat tuffande tåget i "Stop this train (again doing it)" - är det månne därifrån Mikael Ramel fick idén till den uppstartande band-loopen i "Artificiell prana"? Kanske också senare David Bowie till ångloket i "Station to station"?

Må vara hur det vill med den saken. Kanske ingen märkvärdigt stor skiva, och gjord av en sångpoet utan särdeles unik röst. Men - ett fint exempel på alla korn i sanden detta - den breda, ymniga, färgstarka mångfaldens musikår anno 1969. Ett av de absolut allra bästa skivåren någonsin. Det kommer fler exempel på de många udda skivor som fick plats i det stora utrymmet vid denna tid.

Betyg: ***