SVENSK POP I SIN GULDÅLDER

Svensk pop från 60-talet (före Pugh Rogefeldts "Ja dä ä dä") är verkligen värd att ta på allvar, även om grupperna kanske låg ett steg efter de engelska och amerikanska.

Tages, Hep Stars och Ola & The Janglers gjorde gott om finfina låtar (inkl. covers) och är definitivt hörvärda idag. I divisionen unders befann sig The Shanes, The Mascots, Fabolous Four, The Hounds och många andra. Dessa band håller inte riktigt måttet annat än som tidsmarkörer.

Men de tre förstnämnda är intressanta. Tages och Hep Stars har jag tidigare avhandlat här i spalten. Nu blir det komplettering med "Ola & The Janglers, 1964-71" (Gazell saml.-2LP 1983, EMI saml.-CD 1992).

Bandet kom från Stockholm och hade från början en professionell, målmedveten riktning. Två av medlemmarna blev senare mycket kända. Sångaren Ola Håkansson som frontfigur i det 80-tals-syntiga Secret Service, som låtskrivare och som skivbolagsboss på Universal. Claes af Geijestam ("Clabbe") blev sångare i Malta och Rocket, programledare i TV:s Oppopoppa från Skansen, och som discjockey och profil i många olika media-sammanhang. I gruppen fanns också bl.a. Johannes Olsson på Hammond-orgel.

Deras historia är intressant. De var inspirerade av brittiska grupper som Manfred Mann (orgeln!) och The Zombies, och de gjorde en mycket lyckad cover på "She's not there" av just Zombies. Runt 1965-66 utvecklades de snabbt med de koncept som den tidens svenska popband körde, att skriva egna låtar - men i engelsk stil. Grejen var att de gjorde det bättre än de flesta andra. "No, no, no", "Poetry in motion", "Love was on your mind" och inte minst "Alex is the man" (1966) är utmärkta poppärlor som också dök upp på Tio i topp på radion.

1967 släpptes den snygga "Bird's eyes view of you"  och balladen "Juliet", ledmotiv till den tidstypiska filmen "Ola & Julia" som Janne Halldoff regisserade och Ola spelade med i. Min absoluta favorit är ändå det härligt svulstiga "What a way to die" från 1968, som mer än lite påminner om "A whiter shade of pale". Både tempo, upplägg och den drömska mystiken är hämtad från Procol Harum, men det gör inget. För Ola & The Janglers gör sin variant så bra, så suggestivt, med orkestralt komp (vilket inte Procol Harum har), och med Olas sång.

Sedan nådde Ola & The Janglers sin kulmen 1969 med "Let's dance", Chris Montez gamla slagdänga från 1962, som i Janglers version faktiskt lyckades leta sig upp ända på USA-listan, vilket ännu var något helt unikt för svenska artister då. "Let's dance" är ju medryckande men känns i mina öron lite för trivial. Allt som allt, en välkommen och bra samling med Ola & The Janglers som ger en utmärkt bild av deras utveckling.

Betyg: ***