KING CRIMSONS KOLOSSALA KRUTSTART

Ja, hur ska jag ta mig an den här? Detta är en ikoniskt superhyllad, haussad debutskiva som jag är rätt nollställd inför. Den är ganska ny för mig och jag har kanske ännu inte riktigt kunna greppa den. Alla stora lovord står i vägen.

Det handlar förstås om King Crimson och deras album "The Court of Crimson King" (Island LP 1969). För det är ju så att jag har alltid gillat Frank Zappa och hans musikvärld. Många har påpekat att i så fall borde jag också gilla vissa andra experimentella rocknamn ; King Crimson, Steeley Dan och Captain Beefheart.

Men viss musik attraherar en, annan gör det inte. Som med allting annat. Jag hade tidigare försökt mig på King Crimson med "Larks' Tongues in Aspic" (1973). Ingen reaktion. En orsak : Jag kan ha väldigt svårt för mellotroner. Det blir suddiga, disiga, orena klanger. King Crimson har väldigt mycket mellotron.

Brittiska King Crimson, med gitarristen Robert Fripp i spetsen, är det mest respekterade bandet i progrock-kretsar. Till och med under 80- och 90-talen, när symfonirock och progressiv rock var som mest ansatt och hånad i rockkretsar, till och med då lyckade King Crimson behålla sin värdighet. En orsak kan vara att gruppens mångfacetterade tonvärld har påverkat så många skild riktningar : symfo-grupper, men också David Bowie och även en hel del heavy metal.

Tillbaka till denna, King Crimsons första album från 1969, med den groteska omslags-målningen. Jag lyssnar på den inledande sviten "21st Century Schizoid Man (Including Mirrors)". Det är verkligen omtumlande musik. Hårda, distande gitarrklanger, och så dessa mellotroner, med ett ettrigt komp och något träblås som enda ljusa strimma.

Som så ofta i Robert Fripps musik är det idel brutna taktarter och oväntade harmonigångar. Det är oförutsägbart och musiken kan ta vägen vart som helst. Kontraster finns gott om. Brutala, oroliga, "psykiga" partier ställs mot vilsamma, lite coolt jazziga. Men man vet att lugnet är skenbart. När som helst kan det flamma upp igen.

Så där håller det på, i fem långa nummer med omständligt poetiska titlar. Lugnare låtar ställs mot mer dramatiska, men även inom kompositionerna växlar sinnesstämningarna. Spännande är det definitivt. Och ganska krävande. Liksom med en Zappa-skiva är man nöjd men också mättad efteråt. Jag har väldigt svårt för den överstyrda, "psykotiska" sångrösten i början av nämnda öppningslåt. Jag har väldigt svårt för överstyrda sångpålägg överhuvudtaget. Men i övrigt är det här en skiva att ta till sig och smälta på sikt.

Betyg: ***