GOTT NYTT ÅR !!!
ÅRETS ÅRETS 2015

Dags för årets sedvanliga sammanfattning.
Årets nyhetsspäckade år: Flyktingkatastrofer, folkvandringar. Krig och nöd i Syrien. Farliga flykttransporter till havs. Svenska folkets hjälpbenägenhet kontra främlingsfientlighet, rasism och grova attentat. Brinnande flyktingförläggningar. SD:s framfart.
Och mera nyheter: Politisk extremism och terrorism. IS framfart och fruktansvärda terrordåd i bl.a. Paris.
Vad säger man i övrigt?
Årets utländska skiva: David Gilmour - "Rattle that lock".
Årets svenska skiva: Sven-Bertil Taube - "Hommage, vol. 2".
Årets klassiska skiva: Andrea Tarrodi - "Total Tonality".
Årets konsert: Paul McCartney på Tele2 Arena.
Årets föreställning: "Kristina från Duvemåla" på Cirkus.
Årets konstutställning: Hertha Hilfon på Liljevalchs.
Årets bok (biografi): Lars Ragnar Forsberg - "Ernest Thiel. Pengar och passion".
Årets bok (skönlitteratur): Här måste jag tills vidare säga pass, tyvärr.
Årets film: "Carol" av Todd Haynes med Cate Blachett.
Årets musikdoumentärfilm: Delat mellan "Amy" (om Amy Winehouse) och "What happened, miss Simone?" (om Nina Simone)
Årets TV-program: Claes Elfsberg - "Köttberget checkar ut", SVT.
Årets TV-dokumentär: Peter Schildt & Börge Jansson - "Där björkarna susa. Filmen om Jailbird Singers", SVT.
Årets saknade: Robban Broberg, Magnus Härenstam, Lennart Hellsing, Tomas Tranströmer m.fl.m.fl.
Årets saknade (privat): Vår fina katt Kajsa.
Årets resor: Till vår dotter Malin i Nice och till min släkting Laurie Keller i södra England m.m.
Årets väntan: Byggnaderna vid Finnboda Pirar tar form.

MERA AV ESBJÖRN SVENSSONS PIANOJAZZ

"Viaticum" (ACT CD 2005) med Esbjörn Svenssons Trio (EST) blir nästa på listan. Alla skivor med Esbjörn Svenssons var bra. Möjligen kunde de vara ganska snarlika.

Men varför inte? Med Esbjörns drivna, böljande, måleriska och rikligt varierade pianospel, med Dan Berglunds elförstärkta kontrabas som ibland brister ut i dundrande fuzzbox (med stråke!) och med Magnus Öströms minutiöst följsamma trumspel med drivande vispar, så är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Deras samspel var så totalt lyhört och njutbart i sig.

Som alltid svängde sig Esbjörn med fantasifulla och väl utsnickrade låttitlar. Vad sägs om "Tide of trepidation", "Eighty-eight days in my veins", "The instable table & infamous fable" eller "A picture of  Boris travelling with Doris" ? Låt  mig gissa att  sådana titlar ofta kunde fungera som en utgångspunkt för själva improvisationerna, som sedan byggdes upp till den visuellt frammanade musiken.

Inte riktigt lika profilerad som föregångaren "Seven Days of Falling" (2003) som är min favorit och den EST-platta jag lyssnat mest på. Men likväl, ett fullödigt mästerverk, "Viaticum" skulle bli en av trions sista skivor. Den följdes av "Tuesday Wonderland" (2006) och "Leucocyte" (2008).

Det året, 2008, omkom Esbjörn Svensson tragiskt i en dykningsolycka i Stockholms skärgård. Han var då mitt inne i sin största kreativitet. En grym och fruktansvärd parallell till när en annan av den svenska jazzens stora pianogenier, Jan Johansson, hastigt rycktes bort i en bilolycka 1968. Han var då yngre än Esbjörn Svensson, men på samma sätt inne i sin mest kreativa period. Esbjörns plötsliga död 2008 blev en fruktansvärd förlust för svenskt musikliv.

Betyg: ****

DET SKÖNSJUNGANDE MONSTRET

"Jag Är Monstret" (Capitol CD 2005) är den lakoniska titeln på detta solo-album med Freddie Wadling. Han är utan tvekan en av Sveriges bästa röster. Med sin stora, dramatiska baryton kan ha gå från brutal rockighet till den sprödaste finkänslighet.

Hans trasiga, personliga bakgrund ger också hans sång och ett stort känsloregister av erfarenhet att spegla mot, och det ger hans tolkningar ytterligare dimensioner och djupverkan.

Han har sin musikaliska bakgrund i punk, gothrock, Captain Beefheart och i någon slags bisarr skräckfilms-estetik. Grupper som Cortex och Blue For Two finns i bakgrunden, men själv har jag mest hört honom under åtskilliga år med Fläskkvartetten. En oslagbar combo, med deras mullrande, dramatiska elstråkar och experimentlusta.

Men Freddie Wadling har en stor bredd som sångare. Några år tidigare än här gav han sig in på svenska visor. Bland annat på "En Skiva till Kaffet" (1999) som jag tidigare skrivit om i denna spalt. Där tog han en relativt allmänt hållen visrepertoar - lite Taube, Bellman, Hasse & Tage etc - och gjorde något stort av, till ackompanjemang av Esbjörn Svenssons Trio.

På "Jag Är Monstret" är det åter något annat. Svenska popsånger av kända kolleger (Freddie är främst en uttolkare av andras sånger, i mindre utsträckning låtskrivare själv). Musiken här är yster, sjövild, galen, cirkuslik. Ibland låter det som Nino Rotas musik till Fellinis filmer.

Bara två blåsare medverkar enligt creditlistan. Ändå är det just blåsarna som dominerar ljusbilden. Den utmärkte Per "Texas" Johansson spelar alla saxar och klarinetter, och den lika gode Claes Järefors blåser trombon och tuba. De pumpar på i burleska "Disko kebab" och skapar sakral hornmusik à la Frälsningarmén i "Bär ut mig, käre Jesus".

Bland låtskrivarna här finns Per Gessle, Mauro Scocco, Kajsa Grytt och folket i Bob Hund. Det svänger bitvis roligt och hejdlöst. Men de poetiska, lugna sångerna är ändå skivans höjdpunkter. Bland dem finns framför allt "Måla mitt minne" av Gessle, och inte minst "Flyg min väg".  En nästan andäktigt, smärtsamt vacker hymn i duett med Nina Persson. Texten om "solexplosioner" skrevs av Wadling på engelska men översattes av Bob Hund. Mitt i hymnen kommer två tenorsaxar in lugnt som två segelfartyg i gryningen. Det är sagolikt.

Betyg: ****

POP FÖR 2000-TALET MED SMAK AV 60-TALET

Ibland blir jag riktigt glad. Ibland känner jag mig hemma. Jag har bitvis gått vilse i historien när den gäller rock. Ibland är man med strömmen, ibland mot den, och ibland bara helt uppspolad på land.

Från barndomen på 60-talet och en bit in på 70-talet var jag helt med strömmen och kunde allt om pop (som det hette då). När jag sedan upptäckte klassiskt och ägnade heltid åt det märkte jag hur snabbt jag tappade rocken (hö-hö..)

Och när punkvågen kom runt 1977-79 hamnade jag riktigt i otakt. Punken var en arg reaktion - mot allt sådant som jag gillade. För första gången kände jag mig gammal. Jag var då runt 22-23 år.

80-talets början var definitivt inte min linje (och har alrig varit). Det plastiga, blibbande synt-ljudet och de tröttsamma, svartklädda poseringarna var inget jag bottnade i. Men sent 80-tal var jag plötsligt på banan igen. Delvis av sociala skäl. Nytänd, hungrig på något nytt. Talking Heads och Prince ackompanjerade mina sökanden i livet.

Sedan havererade jag snabbt igen på 90-talet. Den hiphop jag försökt intressera mig för (De La Soul) var trots allt inte för min generation, inte mina känslor. Speciellt inte när den snabbt gled ut i våldsam, macho-betonad gangster-rap. Och den grunge-rock och indie som tag plats med Nirvana och andra har aldrig attraherat mig ett dugg.

Men vad har hänt sedan? På 2000-talet är det unga, musikaliska landskapet ett annat. Bortsett från techno och annat som jag inte förstår, så framträder nu en scen som jag känner igen från min tidiga ungdom. Unga män med hippieskägg och unga kvinnor i alternativa kläder spelar akustisk folkrock och sjunger stämsång i en slags nyromantisk hippie-anda.

Jag hör ekon av Crosby, Stills, Nash & Young, av The Beach Boys och The Mamas & The Papas, av Donovan, The Band och av tidig folkrock à la Fairport Convention. Det är vackert, mjukt, romantiskt, som ett kärleksfullt alternativ i en hård och hektisk tid. Och plötsligt känner jag mig helt hemma.

Det är band som The Magic Numbers, Fleet Foxes, First Aid Kit och en mängd unga singers / songwriters varav de flesta kvinnor. De är födda på 1970- eller -80-talen och de anknyter förmodligen till sina föräldrars musik. Till gamla vinylskivor som nu plötsligt står högt i kurs som det sanna musikmediet. De kallas ibland "hipsters" och i Stockholm rör de sig i alternativa kretsar på Söder.

Låter jag kategorisk? Kanske det. Men allt detta är bara ett försnack till den underbara debutskivan "The Magic Numbers" (Heavenly Recording CD 2005) med The Magic Numbers, Två killar och två tjejer, varav två syskonpar, från England. Suveränt sångbara melodier där Romeo Stodert sjunger solo med vänlig, varm stämma, och tjejerna fyller i med enkla men ack så snyggt utmejslade stämmor.

Stodart spelar också gitarr med en klingande, ren ton - så långt från rockens fuzz och överstyrda mangel man kan komma. Snarare låter det som en gammal jazzgitarr av Jim Hall. Syster Michelle Stodart spelar en fyllig bas som bär upp hela fundamentet. Angela Gannon lägger in små stick på orgel, harmonika eller tamburin. Henners bror Sean Gannon spelar trummor. Det hela är lågmält, luftigt, sparsmakat och mycket, mycket subtilt.

Och låtarna? Låtarna är en fröjd. Ett pärlband av värme och lekfull, mycket stor musikalitet. "Mornings eleven", "Forever lost", "I see you, you see me", "Love me like you" och "Wheels on fire" m.fl. The Magic Numbers debutalbum är en klar fullpoängare. Jag har sett dem live på Debaser i Stockholm. De var lika bra då.

Betyg: *****

ROLLING STONES I PENSIONS-ÅLDERN

Tänk att gubbarna kan fortfarande. För varje album och varje turné har man trott att det var den sista. Men deras entusiasm och kompetens, och alla förväntningar, gör att de om och om samlar ihop sig.

Vid denna skiva var de i 60-årsåldern. Nu är de över 70 och kör fortfarande. Här är det alltså "A Bigger Bang" (EMI CD 2005) med The Rolling Stones. Deras (till dags dato) senaste, officiella album. Blir det det sista?

Det hade gått åtta år sedan förra albumet "Bridges to Babylon" (2007). Det med det gräsligt kitschiga omslaget. Där hade de fått en del kritik för att alltför krampaktigt uppdatera sitt sound genom att blanda in en rad yngre, hippa producenter och lägga in hiphop-avsnitt osv.

På "A Bigger Bang" var strategin en annan. Här är det ett avskalat Stones vi möter. Med ett relativt "rent" och okonstlat sound, utan en massa pålägga. De gamla mästarna hade allt att vinna på det. För där emellan - år 2002 - när gruppen firade 40 år som grupp, hade ännu ett samlingsalbum getts ut (vilket i ordningen?). Det hette "Forty Licks" och var alldeles utmärkt som Stones-antologi. Där fanns också fyra nyinspelade låtar, bland dem underbara "Stealing my heart" och Richards magiska ballad "Losing my touch". Där pekade Mick, Keith, Ron och Charlie ut den nya vägen, nyenkelheten.

"A Bigger Bang" är ett bra rockalbum. Såklart. Stones har väl egentligen aldrig gjort något direkt dåligt. Därtill är de alltför rutinerade. Å andra sidan har de emellanåt släppt mindre intressanta, mindre angelägna album ("Dirty Work" 1986 och "Voodoo Lounge" 1994). De har gjort en hel del låtar, speciellt snabba rock'n'roll-låtar, som känts som dussinlåtar de kan göra i sömnen. Och däremellan såklart, de stora stunderna. De riktigt magiska ögonblicken när de bara är Stones som bäst och ingen annan kan göra det bättre.

"A Bigger Bang" ligger väl någonstans mitt emellan. Det bästa är själva modet, styrkan, åldrandets pondus. Att de aldrig tröttnar och hela tiden är generösa med sin spelglädje. I själva låtskrivandet är de minst sagt professionella, även när det går för lätt på räls utan motstånd.

Här finns stora stunder som den eleganta "Streets of love". Också "Biggest mistake" och "Rain fall down" är exakta rockstunder av bara den kaliber som Mick Jagger kan leverera, med de andras stilsäkra komp i ryggen. Inledande "Rough justice" och "Look what the cat dragged in" är råare rökare som hör till Stones-skivor, men som vi har hört hundra gånger förr. SÅ stor är inte artskillnaden mellan denna och tidigare Stones-opus. Och - som sagt : Är detta det sista, riktiga Stones-albumet eller kommer det något mer? Gubbarna är nu över 70.

Betyg: ***

EN NERTONAD, PERSONLIG PAUL McCARTNEY

"Chaos and Creation in the Backyard" (Parlophone CD 2005) är den snitsigt kreativa titeln på ett opus av mäster Paul McCartney från just detta år.

Jag kan väl erkänna det direkt : Fastän jag alltid har varit hängiven Beatles-fantast, och sätter dem som främst av alla, och som mina självklara rötter på 60-talet, så har jag aldrig haft speciellt bra koll på deras solokarriärer efter 1970, förutom John Lennons.

Med Pålle har jag alltid gillat den första, "McCartney", den med körsbären, från 1970. Dessutom den mästerliga "Tug of War" från 1982, som han gjorde tillsammans med gamle Beatles-producenten George Martin. Men där var det stopp. Tände aldrig på Wings-eran. Wings låg för nära Beatles i tid, och i den jämförelsen kändes Vingarna fjäderlätta. Och senare Paul solo har inte heller lockat mig.

Inte förrän i nutid. En fantastisk solokonsert på Tele2 Arena i juli 2015, som Eva och jag fick i present av våra döttrar Malin och Matilda, gjorde oss överlyckliga. Med en sådan självklar auktoritet den 73-årige Paul intog scenen och överlappade alla trådar mellan 1960-talets Beatles-period och sina egna olika projekt under den långa tiden som gått sedan dess, och som därmed helt klart var värda att upptäcka på allvar.

Men 2015-konserten får jag tillfälle att återkomma till. Nu först ett nedslag i skivkronologin, där vi nu befinner oss för exakt tio år sedan. Mina vänner, McCartney-fantaster som Sven Söderberg och Maurice Mogard hade länge puffat för hans album. En mulen dag i Göteborg, efter ett lyckat besök på Doobidoo-redaktionen, köpte jag "Chaos and Creation in the Backyard" på intuition i den lilla skivbutiken på Göteborgs Central. Det var på den tiden det fortfarande fanns skivbutiker.

Det är ett bra album. Svårmodigt, nedtonat, starkt personligt. Musikaliskt sparsmakat. Paul sjunger och spelar det mesta själv. Gitarrer, piano, en tramporgel blir en orkester osv. Det är en inåtvänd, svårmodig ton (förmodligen färgat av förestående skilsmässa). Långt ifrån den käcka trallvänlighet som så lätt flaxar ut i när han inte får ordentligt mostånd.

Sånger som "How kind of you", "At the Mercy", English tea", "Too much rain" och "A certain softness" har en grå melankoli som går direkt i hjärtat. Som alltid melodikvaliteter av det tidlösa slaget. Och så är det den där tramporgeln. Mäster McCartney gör underverk med små, finstilta medel.

Betyg: ****

EN MIX AV 80-TALET

Nu är det dags för "Matilda-mix II" (egen saml.-CD ca 2005). En samling med önskade låtar som jag fick i present av min dotter Matilda.

Volym 1 placerade jag redan vid tiden runt 1968 i denna kronologi, eftersom mina första önskningar var olika enskilda hits (ej knutna till LP-album) från min barndom och popmusiken gyllene år.

Vi må betänka att 2004, som är riktåret för denna samling, fortfarande var en tid långt innan streamade tjänster och Spotify. Däremot fanns (vill jag minnas YouTube), och det var också det huvudsakliga verktyget för dessa volymer av uppsamlings-samlingar.

Och - vad bjudes här på volym 2? I huvudsak enstaka hits från 1990-talet, fram till 2004 och 2005. Bland dem finns "Lilla fågel blå" (1993) med Staffan Hellstrand. En hjärtlig rocksång skriven i förtvivlad sorg. För min egen del förknippad med en olycka när en arbetskamrat förlorade sin käraste som dödsstörtade från berget K2.

"Du och jag mot världen" (1997) med Peter LeMarc är en insiktsfull relationsskildring, senare förvärvad även på en samling med denne artist. "Kärlekens tunga" (1988) med Eldkvarn är något äldre, och också den senare förvärvad på en bra Eldkvarn-samling.

Mera samtida var Titiyo som gjorde två underbara soullåtar, "Feels like heaven" och "Lovin' out of nothing" (båda 2004) som var de två nyinspelade spåren från hennes samlings-CD samma år. Det året sjöng också Lisa Ekdahl på sitt speciella sätt, i sin Dylan-doftande "Om jag snubblat efter vägen" (2004).

Nyast på samlingen är Håkan Hellström. Denne hyllade sångare som jag alltid tyckt verkat otroligt sympatisk och som säkert är en bra live-artist, men vars sångsätt och musik aldrig attraherat mig (ungefär samma sak som med Bruce Springsteen). Men hans "En midsommarnattsdröm" (2005) är ändå en smårolig låt. Framför allt för att den är ett ogenerat plagiat av "Going up the country" med Canned Heat från 1969 som jag gillar. Mera tveksam så här efteråt är jag till Kent och deras malande "Dom andra" (2002). En grupp vars tråkiga stil jag aldrig förstått mig på.

Betyg: ***

EGBA PÅ CD - ÄNTLIGEN !

Jag älskade jazzgruppen Egba. De var min svenska favorit-grupp på 1970-talet. Jag följde dem, köpte alla deras skivor och såg dem många gånger live, bland annat på den gamla, dragiga men trevliga restaurangen Terrassen i Helsingborg.

Det blev något familjärt över Egba. Stora, amerikanska grupper i samma genre, som Weather Report, Chick Coreas Return to Forever, Herbie Hancocks Head Hunters och Mahavishnu Orchestra var annorlunda. De var stjärnor på stora arenor. Stora och ouppnåeliga. Skickliga, men ändå så långt borta.

Egba spelade i en snarlik jazzrock (fusion) och var lika skickliga, skrev lika starka låtar. Men de var folk som vi. Slet själva på högtalare mellan turnébuss och spelställe. Lirade på små musikfora och klubbar där de säkert inte blev förmögna. De var trevliga att prata musik med i pauserna.

Jag var ju en sådan där som aldrig blev musiker. Hade provat på olika instrument. Men varken talang, tålamod eller envishet räckte till att bli så bra som jag ville. Istället kom jag att ägna mitt liv åt musiklyssning, och att försöka formulera mig om densamma. "Musikkritiker blir bara sådana som inte duger till musiker" är en realitet för mig.

Jag kom att projicera mina musikfantasier (var helsåld på jazzrock) på just kamraterna i Egba. Det var i ett liknande band jag kunde ha rört mig OM jag hade varit musikskapare. Och jag fortsatte lyssna på Egba långt in på 80-talet, i en period när jag annars hade tröttnat på jazzrock, snabbspel och introvert ECM. Då följde jag ändå Egba, som enda undantaget.

Att inga av deras dittillsvarande skivor - förutom hiphop-flirten "Electronic Groove and Beat Academy" från 1989 - kom ut på CD bidrog till att jag tappade Egba efterhand. Dessutom upplöstes ju faktiskt gruppen vid den tiden och var inaktiv i drygt tio år.

Vilken tur då att jag sent omsider upptäckte deras återföreningsalbum "The Phoenix" (Sara Records CD 2004). Här spelar gamla Egba igen - och de är ju precis hur bra som helst. De enda två kontinuerliga medlemmarna Ulf Adåker (trumpet) och Ulf Andersson (saxofoner, flöjt) är här. Visserligen saknades Andersson på nämnda "Academy" 1989, men förutom det undantaget har de två "brröderna Ulf" följts åt genom gruppens långa historia sedan ca 1972.

Övriga medlemmar har skiftat genom åren. Här på "The Phoenix" medverkar också lyskraftiga spelare : Stefan Blomkvist (klaviatur), Göran Lagerberg - mannen som spelat med alla från Tages till Kebnekaise och Grymlings på bas och dundertrummisen Åke Eriksson, Alla är de äldre herrar och underbara musiker. Raphael Sidal på slagverk är den ende nye.

En skön blandning av nya och gamla Egba-låtar framförs. Tio spår varav "SMHI" och "Kea" fanns med på "Omen" från 1981. "Clean Harry", "Flying carpet" och "Stockhome" var på deras kanske allra finaste album "Fuse" från 1983. Övriga är såvitt jag vet nya, Att tidigare låtar spelas igen är alls icke tecken på någon brist. De är så bra och var som sagt i skuggan eftersom de aldrig funnits på CD. 2004, när "The Phoenix" kom ut, var det fortfarande CD-eran. Vinylboomen hade inte börjat och streamade tjänster fanns ännu inte.

Jag har nu - år 2015 - lyckats förvärva många av deras gamla LP digitalt - till min stora lycka. Men det är en annan historia. Den får jag återkomma till. Denna text handlar ju om "The Phoenix". Som är utmärkt.

Betyg: *****

"OCH DU HAR TRÄNAT BORT DIN DUMMA DIALEKT..."

Det här är en singel. En av 2004 års bästa låtar som jag har fäst mig särskilt vid. Kanske en trivial popradiohit. Men jag tycker mig höra något större i den.

"Ingen vill veta var du köpt din tröja" (Universal CD-singel 2004). En anslående titel på en sång med den unga vispop-gruppen Raymond & Maria. De tog sitt namn efter en porr- och swingerklubb i Stockholm på 80-talet.

Jag vet inte mycket om denna grupp. Men den är sympatisk. Främst därför att de spelar helt (eller nästan helt) akustiskt. Några gitarrer, en melodica, en tamburin. De båda tjejerna sjunger enkelt och okonstlat i stämmor. En melodistark vispop med små medel. Kanske kunde de varit inspirerade av brittiska The Magic Numbers som också arbetar med små, finmaskiga medel i varma melodier. Men nej, det stämmer inte för dessa debuterade först 2005, året efter alltså.

Sången "Ingen vill veta var du köpt din tröja" är märklig och går direkt till mitt hjärta. Texten skildrar effektivt en skenbar, svensk idyll där allt är bra. Vardagsrusning till jobbet. Chefen bra och kan allas namn. Snart kanske ett sommarhus i Värmland. Men under idyllen lurar en existensiell ångest. "Ingen sörjer när du dör / Ingen ska sakna det du gör / Ingen vill veta var du köpt din tröja...:"

Det lustiga är att de båda sångerskorna sjunger den snabbt, nästan mekaniskt och till höres utan riktig känsla för det djup som faktiskt finns i texten. Om man läser texten fritt förstår man kanske varför. Låten går snabbt, har en svår melodi och det är många ordmassor att hinna med. Men på något sätt fungerar det och träffar rätt just därför. Distansen ger en viss motsägelsefull andemening åt de vardagliga bilderna, och det har en tjusning. Dessutom är det ovanligt i vår tid med riktigt refrängstarka visor.

På "baksidan" (finns det "baksida" på CD-singel?) ger gruppen mig ett lyckorus genom ett alldeles förträffligt smakfullt låtval. En gammal fransk schlager. "Tout les garcons et les filles (de mon age)" som Francoise Hardy sjöng redan 1962. En av mina favoritmelodier ! Raymond & Maria sjunger också denna snabbt, akustiskt samt på franska. Men tjejerna drar iväg den i ett så forcerat tempo att man blir näst intill stressad. Ändå - stort pluspoäng för låtvalet.

"Tröja"-sången, som var en av 2004 års stora sommarhits förblev också den här combons enda framgång. De gjorde samma år en fullängds-CD, "Vi Ska Bara Leva Klart", men den passerade obemärkt. Det är ju 11 år sedan nu. Av allt att döma blev Raymond & Marias låt en typisk "one-hit-wonder".

Betyg: ****

LENA PH FYLLER 20

Vad nu då? En samling med Lena Philipsson? Ja, varför inte. Hela min samling, och hela denna räkning i denna blogg, spänner över ett brett musikfält : Klassisk musik, jazz och jazzrock, pop och rock, progrock, visor, ballader och folk - OCH schlagers och annan populärmusik.

Från 30-talets stenkakor till 60-talets Svensktoppar och vidare över Melodifestivaler och annat. Jo, jag älskar det också. Åtminstone delar av det.

"Lena 20 år" (Columbia saml.-CD 2004) ger en bra överblick över hela hennes karriär och visar hur starkt låtmaterial hon haft över tid. Från 80-talets festivalkarameller som "Kärleken är evig", "Dansa i neon" och "Om igen" - melodier som aldrig vann men ändå blivit klassiker i det allmänna medvetandet.

Därefter de något ansträngda, Prince-inspirerade sexbetonade show-inslagen på engelska i Lena som figuren Agent 006. De där rockflirtarna är jag mindre förtjust i. En klockren återkomst till schlagern med 90-talets "Månsken i augusti). Och så hopp över till 2000-talets ack så framgångsrika samarbete med Orup.

Den läckert tvetydiga "Det gör ont", "Lena anthem" ("Mitt namn är Lena Philipsson.."), "Delirium" , "Han jobbar i affär" och den generande fräcka "Unga pojkar & äldre män". Alla är de färgstarka popschlagers med både tagg, starka refränger och rejäl självironi. Ibland blir det för bullrigt, för grällt och för mycket, som det också kan bli i festivalsammanhang. Men för det mesta blir det väldigt bra. Och så kan man njuta av en innerlig ballad som "På gatan där jag bor".

Betyg: ***

JANE BIRKINS MÅNGA MÖTEN

1960-talets brittisk-franska ikon inom musik-, media- och mode-världen, Jane Birkin, fick en fin comeback-period under 2000-talet.

För evigt förknippad med stönlåten "Je t'aime, moi non plus" med Serge Gainsbourg, och för sitt privatliv med honom. Hennes skådespeleri (bl.a. i engelska 60-tals-thrillern "Blow Up") och övriga sångkarriär har kommit i skymundan av den eviga "Je t'aime".

Jag skrev nyligen om hennes unika, mycket personliga live-album "Arabesque" från 2002. Efter det följde en rad snygga, snyggt designade och mycket behagliga skivor, med sånger omväxlande på franska och på engelska. Jag är svag för de franska och blir lite lätt irriterad när hon envisas sjunga på engelska. Dumt egentligen, eftersom hon ju faktiskt är född i England.

"Rendez-Vous" (Capitol CD 2004) rider på ett vanligt vokalisttema i nutid : duetter. Här är sånger i snyggt utmejslade samspel. Bland sångpartnerna till Jane Birkin finns här Bryan Ferry, kanadensiska songwritern Feist (som jag ska återkomma till), den älskade veteranen Francoise Hardy och den ärrade, italienske skådespelaren Paolo Conte.

Det är ingen omistlig skiva. Men den är charmig och behaglig. Redan i första spåret "Je m'apelle Jane" fångar hon in lyssnaren. Duettpartnern där heter Mickey 3D. Han och många andra vokalister här är för mig obekanta, Men mitt i allt är det väldigt lätt att älska ikonen Jane Birkin och hennes värld, trots att hennes röstregister är ärligt talat rätt begränsat. Men hon har en förmåga att göra skapa en lyskraft omkring sig. Med ett omslag som kunde vara hämtat från reklamvärlden. Men Jane Birkins möte lyssnar jag gärna på. Ett album som kanske en bagatell, men en mycket färgstark bagatell.

Betyg: ***

BRODER BRIAN ÅTERSKAPAR SITT MYTOMSPUNNA MÄSTERVERK

Så fick vi då till sist höra det, historiens bäst kända outgivna verk. Albumet "Smile", skapat 1967 av Brian Wilson och då tänkt att ges ut med The Beach Boys. Lagt på is på obestämd tid. Och först 37 år senare ( !)  utgivet officiellt. Nu också som "Smile" (Nonesuch CD 2004) men under det egna namnet Brian Wilson.

Historien är välkänd men förtjänar att nämnas igen. 1966 kom ju The Beach Boys mästerliga klassiker-album "Pet Sounds". Geniet Brian hade stora planer på uppföljaren som skulle heta Smile" och som skulle slå ut allt annat.

Men han drabbades av svår skaparkris. Ambitionerna slog knut på sig själv. När The Beatles så kom ut med "Sgt Pepper's Lonely Heart's Club Band" gav han upp. Brian älskade The Beatles och var den som kunde utmana Paul McCartney på allvar. Men "Sgt Pepper" tog ut allt vad han längtat efter. Rockens gyllene år och psykedelia följde.

Den känslige Brian Wilson gick snart vilse i droger och psykisk ohälsa. The Beach Boys fortsatte att turnera och klarade sig hyggligt utan Brian. De hade ju sin gamla hitkatalog att vila på. Brian dök upp lite förvirrat då och då. Bland annat gjorde han fina insatser på Beach Boys miljömedvetna album "Surf's Up" 1971.

Men hela det pretentiösa "Smile-"projektet låg undanstoppat, ofärdigt och outgivet sedan 1967. Projektet kom att få rent mytomspunna proportioner. Få hade hört det men alla kände till det. Vad var det den mystiske Brian höll inne med?

Jo, enstaka brottsstycken dök upp på andra skivor. Istället för kraftprovet "Smile" gav The Beach Boys istället ut den synnerligen anspråkslösa och lekfulla "Smiley Smile" 1967. Och den gillade jag skarpt ! "Heroes and villains" blev också en hitsingel (en kollage-låt på samma sätt som "Good vibrations" tidigare). Och vackra "Surf's up" blev titellåt på den mogna BB-skiva jag nyss nämnt.

Så hur är då denna - äntligen utgivna och presenterade rekonstruktion av gamla "Smile" - som alltså gavs ut "på riktigt" först 2004? Den hade föregåtts av en stor konsert i London inför en publik med skyhöga förväntningar upp över öronen, och med en synnerligen nervös men numera mentalt mera stabil och återhämtad  Brian. I en rörande TV-scen möter han vännen Paul McCartney backstage och kysser hans händer.

Jodå. OK kan jag väl säga. Visst är hela grejen speciell. Det är alltid roligt att få höra Brians speciella arrangemang i nutida inspelningar där man kan urskilja alla detaljer och finesser. Det är vibrafoner och slagverk, märkliga basmunspel (!), saxofonslingor och intrikata körpartier. Ljusa poplåtar i närmast konstmusikaliska utstyrslar. Alltid lekfullt och galet på ett roligt sätt. Och Brian sjunger en aning ansträngt, men det fungerar perfekt.

Bäst är de sånger jag känner till sedan tidigare, de här redan nämnda. Därtill "Barnyard", "Roll Plymouth rock", "Cabinessence", "Child is father to the man" (ej samma som med Blood, Sweat & Tears) med flera.

Det är bra. Det är kul. Det är mycket begåvat. Men alla myter om det undanlagda absoluta mästerverket som skulle bräda allting annat - ja, det kommer nog på skam. Det lustiga är att jag tycker mycket bättre om den anspråkslösa, skiss-artade "istället-för"-plattan "Smiley Smile" med The Beach Boys från 1967, än den här - till slut avslöjade och framförda mastodontmusiken som kallas "Smile" och som Brian hade ruvat på i 37 år innan han vågade offentliggöra.

Betyg: ***