BRODER BRIAN ÅTERSKAPAR SITT MYTOMSPUNNA MÄSTERVERK

Så fick vi då till sist höra det, historiens bäst kända outgivna verk. Albumet "Smile", skapat 1967 av Brian Wilson och då tänkt att ges ut med The Beach Boys. Lagt på is på obestämd tid. Och först 37 år senare ( !)  utgivet officiellt. Nu också som "Smile" (Nonesuch CD 2004) men under det egna namnet Brian Wilson.

Historien är välkänd men förtjänar att nämnas igen. 1966 kom ju The Beach Boys mästerliga klassiker-album "Pet Sounds". Geniet Brian hade stora planer på uppföljaren som skulle heta Smile" och som skulle slå ut allt annat.

Men han drabbades av svår skaparkris. Ambitionerna slog knut på sig själv. När The Beatles så kom ut med "Sgt Pepper's Lonely Heart's Club Band" gav han upp. Brian älskade The Beatles och var den som kunde utmana Paul McCartney på allvar. Men "Sgt Pepper" tog ut allt vad han längtat efter. Rockens gyllene år och psykedelia följde.

Den känslige Brian Wilson gick snart vilse i droger och psykisk ohälsa. The Beach Boys fortsatte att turnera och klarade sig hyggligt utan Brian. De hade ju sin gamla hitkatalog att vila på. Brian dök upp lite förvirrat då och då. Bland annat gjorde han fina insatser på Beach Boys miljömedvetna album "Surf's Up" 1971.

Men hela det pretentiösa "Smile-"projektet låg undanstoppat, ofärdigt och outgivet sedan 1967. Projektet kom att få rent mytomspunna proportioner. Få hade hört det men alla kände till det. Vad var det den mystiske Brian höll inne med?

Jo, enstaka brottsstycken dök upp på andra skivor. Istället för kraftprovet "Smile" gav The Beach Boys istället ut den synnerligen anspråkslösa och lekfulla "Smiley Smile" 1967. Och den gillade jag skarpt ! "Heroes and villains" blev också en hitsingel (en kollage-låt på samma sätt som "Good vibrations" tidigare). Och vackra "Surf's up" blev titellåt på den mogna BB-skiva jag nyss nämnt.

Så hur är då denna - äntligen utgivna och presenterade rekonstruktion av gamla "Smile" - som alltså gavs ut "på riktigt" först 2004? Den hade föregåtts av en stor konsert i London inför en publik med skyhöga förväntningar upp över öronen, och med en synnerligen nervös men numera mentalt mera stabil och återhämtad  Brian. I en rörande TV-scen möter han vännen Paul McCartney backstage och kysser hans händer.

Jodå. OK kan jag väl säga. Visst är hela grejen speciell. Det är alltid roligt att få höra Brians speciella arrangemang i nutida inspelningar där man kan urskilja alla detaljer och finesser. Det är vibrafoner och slagverk, märkliga basmunspel (!), saxofonslingor och intrikata körpartier. Ljusa poplåtar i närmast konstmusikaliska utstyrslar. Alltid lekfullt och galet på ett roligt sätt. Och Brian sjunger en aning ansträngt, men det fungerar perfekt.

Bäst är de sånger jag känner till sedan tidigare, de här redan nämnda. Därtill "Barnyard", "Roll Plymouth rock", "Cabinessence", "Child is father to the man" (ej samma som med Blood, Sweat & Tears) med flera.

Det är bra. Det är kul. Det är mycket begåvat. Men alla myter om det undanlagda absoluta mästerverket som skulle bräda allting annat - ja, det kommer nog på skam. Det lustiga är att jag tycker mycket bättre om den anspråkslösa, skiss-artade "istället-för"-plattan "Smiley Smile" med The Beach Boys från 1967, än den här - till slut avslöjade och framförda mastodontmusiken som kallas "Smile" och som Brian hade ruvat på i 37 år innan han vågade offentliggöra.

Betyg: ***