POP FÖR 2000-TALET MED SMAK AV 60-TALET

Ibland blir jag riktigt glad. Ibland känner jag mig hemma. Jag har bitvis gått vilse i historien när den gäller rock. Ibland är man med strömmen, ibland mot den, och ibland bara helt uppspolad på land.

Från barndomen på 60-talet och en bit in på 70-talet var jag helt med strömmen och kunde allt om pop (som det hette då). När jag sedan upptäckte klassiskt och ägnade heltid åt det märkte jag hur snabbt jag tappade rocken (hö-hö..)

Och när punkvågen kom runt 1977-79 hamnade jag riktigt i otakt. Punken var en arg reaktion - mot allt sådant som jag gillade. För första gången kände jag mig gammal. Jag var då runt 22-23 år.

80-talets början var definitivt inte min linje (och har alrig varit). Det plastiga, blibbande synt-ljudet och de tröttsamma, svartklädda poseringarna var inget jag bottnade i. Men sent 80-tal var jag plötsligt på banan igen. Delvis av sociala skäl. Nytänd, hungrig på något nytt. Talking Heads och Prince ackompanjerade mina sökanden i livet.

Sedan havererade jag snabbt igen på 90-talet. Den hiphop jag försökt intressera mig för (De La Soul) var trots allt inte för min generation, inte mina känslor. Speciellt inte när den snabbt gled ut i våldsam, macho-betonad gangster-rap. Och den grunge-rock och indie som tag plats med Nirvana och andra har aldrig attraherat mig ett dugg.

Men vad har hänt sedan? På 2000-talet är det unga, musikaliska landskapet ett annat. Bortsett från techno och annat som jag inte förstår, så framträder nu en scen som jag känner igen från min tidiga ungdom. Unga män med hippieskägg och unga kvinnor i alternativa kläder spelar akustisk folkrock och sjunger stämsång i en slags nyromantisk hippie-anda.

Jag hör ekon av Crosby, Stills, Nash & Young, av The Beach Boys och The Mamas & The Papas, av Donovan, The Band och av tidig folkrock à la Fairport Convention. Det är vackert, mjukt, romantiskt, som ett kärleksfullt alternativ i en hård och hektisk tid. Och plötsligt känner jag mig helt hemma.

Det är band som The Magic Numbers, Fleet Foxes, First Aid Kit och en mängd unga singers / songwriters varav de flesta kvinnor. De är födda på 1970- eller -80-talen och de anknyter förmodligen till sina föräldrars musik. Till gamla vinylskivor som nu plötsligt står högt i kurs som det sanna musikmediet. De kallas ibland "hipsters" och i Stockholm rör de sig i alternativa kretsar på Söder.

Låter jag kategorisk? Kanske det. Men allt detta är bara ett försnack till den underbara debutskivan "The Magic Numbers" (Heavenly Recording CD 2005) med The Magic Numbers, Två killar och två tjejer, varav två syskonpar, från England. Suveränt sångbara melodier där Romeo Stodert sjunger solo med vänlig, varm stämma, och tjejerna fyller i med enkla men ack så snyggt utmejslade stämmor.

Stodart spelar också gitarr med en klingande, ren ton - så långt från rockens fuzz och överstyrda mangel man kan komma. Snarare låter det som en gammal jazzgitarr av Jim Hall. Syster Michelle Stodart spelar en fyllig bas som bär upp hela fundamentet. Angela Gannon lägger in små stick på orgel, harmonika eller tamburin. Henners bror Sean Gannon spelar trummor. Det hela är lågmält, luftigt, sparsmakat och mycket, mycket subtilt.

Och låtarna? Låtarna är en fröjd. Ett pärlband av värme och lekfull, mycket stor musikalitet. "Mornings eleven", "Forever lost", "I see you, you see me", "Love me like you" och "Wheels on fire" m.fl. The Magic Numbers debutalbum är en klar fullpoängare. Jag har sett dem live på Debaser i Stockholm. De var lika bra då.

Betyg: *****