EN NERTONAD, PERSONLIG PAUL McCARTNEY

"Chaos and Creation in the Backyard" (Parlophone CD 2005) är den snitsigt kreativa titeln på ett opus av mäster Paul McCartney från just detta år.

Jag kan väl erkänna det direkt : Fastän jag alltid har varit hängiven Beatles-fantast, och sätter dem som främst av alla, och som mina självklara rötter på 60-talet, så har jag aldrig haft speciellt bra koll på deras solokarriärer efter 1970, förutom John Lennons.

Med Pålle har jag alltid gillat den första, "McCartney", den med körsbären, från 1970. Dessutom den mästerliga "Tug of War" från 1982, som han gjorde tillsammans med gamle Beatles-producenten George Martin. Men där var det stopp. Tände aldrig på Wings-eran. Wings låg för nära Beatles i tid, och i den jämförelsen kändes Vingarna fjäderlätta. Och senare Paul solo har inte heller lockat mig.

Inte förrän i nutid. En fantastisk solokonsert på Tele2 Arena i juli 2015, som Eva och jag fick i present av våra döttrar Malin och Matilda, gjorde oss överlyckliga. Med en sådan självklar auktoritet den 73-årige Paul intog scenen och överlappade alla trådar mellan 1960-talets Beatles-period och sina egna olika projekt under den långa tiden som gått sedan dess, och som därmed helt klart var värda att upptäcka på allvar.

Men 2015-konserten får jag tillfälle att återkomma till. Nu först ett nedslag i skivkronologin, där vi nu befinner oss för exakt tio år sedan. Mina vänner, McCartney-fantaster som Sven Söderberg och Maurice Mogard hade länge puffat för hans album. En mulen dag i Göteborg, efter ett lyckat besök på Doobidoo-redaktionen, köpte jag "Chaos and Creation in the Backyard" på intuition i den lilla skivbutiken på Göteborgs Central. Det var på den tiden det fortfarande fanns skivbutiker.

Det är ett bra album. Svårmodigt, nedtonat, starkt personligt. Musikaliskt sparsmakat. Paul sjunger och spelar det mesta själv. Gitarrer, piano, en tramporgel blir en orkester osv. Det är en inåtvänd, svårmodig ton (förmodligen färgat av förestående skilsmässa). Långt ifrån den käcka trallvänlighet som så lätt flaxar ut i när han inte får ordentligt mostånd.

Sånger som "How kind of you", "At the Mercy", English tea", "Too much rain" och "A certain softness" har en grå melankoli som går direkt i hjärtat. Som alltid melodikvaliteter av det tidlösa slaget. Och så är det den där tramporgeln. Mäster McCartney gör underverk med små, finstilta medel.

Betyg: ****