EGBA PÅ CD - ÄNTLIGEN !

Jag älskade jazzgruppen Egba. De var min svenska favorit-grupp på 1970-talet. Jag följde dem, köpte alla deras skivor och såg dem många gånger live, bland annat på den gamla, dragiga men trevliga restaurangen Terrassen i Helsingborg.

Det blev något familjärt över Egba. Stora, amerikanska grupper i samma genre, som Weather Report, Chick Coreas Return to Forever, Herbie Hancocks Head Hunters och Mahavishnu Orchestra var annorlunda. De var stjärnor på stora arenor. Stora och ouppnåeliga. Skickliga, men ändå så långt borta.

Egba spelade i en snarlik jazzrock (fusion) och var lika skickliga, skrev lika starka låtar. Men de var folk som vi. Slet själva på högtalare mellan turnébuss och spelställe. Lirade på små musikfora och klubbar där de säkert inte blev förmögna. De var trevliga att prata musik med i pauserna.

Jag var ju en sådan där som aldrig blev musiker. Hade provat på olika instrument. Men varken talang, tålamod eller envishet räckte till att bli så bra som jag ville. Istället kom jag att ägna mitt liv åt musiklyssning, och att försöka formulera mig om densamma. "Musikkritiker blir bara sådana som inte duger till musiker" är en realitet för mig.

Jag kom att projicera mina musikfantasier (var helsåld på jazzrock) på just kamraterna i Egba. Det var i ett liknande band jag kunde ha rört mig OM jag hade varit musikskapare. Och jag fortsatte lyssna på Egba långt in på 80-talet, i en period när jag annars hade tröttnat på jazzrock, snabbspel och introvert ECM. Då följde jag ändå Egba, som enda undantaget.

Att inga av deras dittillsvarande skivor - förutom hiphop-flirten "Electronic Groove and Beat Academy" från 1989 - kom ut på CD bidrog till att jag tappade Egba efterhand. Dessutom upplöstes ju faktiskt gruppen vid den tiden och var inaktiv i drygt tio år.

Vilken tur då att jag sent omsider upptäckte deras återföreningsalbum "The Phoenix" (Sara Records CD 2004). Här spelar gamla Egba igen - och de är ju precis hur bra som helst. De enda två kontinuerliga medlemmarna Ulf Adåker (trumpet) och Ulf Andersson (saxofoner, flöjt) är här. Visserligen saknades Andersson på nämnda "Academy" 1989, men förutom det undantaget har de två "brröderna Ulf" följts åt genom gruppens långa historia sedan ca 1972.

Övriga medlemmar har skiftat genom åren. Här på "The Phoenix" medverkar också lyskraftiga spelare : Stefan Blomkvist (klaviatur), Göran Lagerberg - mannen som spelat med alla från Tages till Kebnekaise och Grymlings på bas och dundertrummisen Åke Eriksson, Alla är de äldre herrar och underbara musiker. Raphael Sidal på slagverk är den ende nye.

En skön blandning av nya och gamla Egba-låtar framförs. Tio spår varav "SMHI" och "Kea" fanns med på "Omen" från 1981. "Clean Harry", "Flying carpet" och "Stockhome" var på deras kanske allra finaste album "Fuse" från 1983. Övriga är såvitt jag vet nya, Att tidigare låtar spelas igen är alls icke tecken på någon brist. De är så bra och var som sagt i skuggan eftersom de aldrig funnits på CD. 2004, när "The Phoenix" kom ut, var det fortfarande CD-eran. Vinylboomen hade inte börjat och streamade tjänster fanns ännu inte.

Jag har nu - år 2015 - lyckats förvärva många av deras gamla LP digitalt - till min stora lycka. Men det är en annan historia. Den får jag återkomma till. Denna text handlar ju om "The Phoenix". Som är utmärkt.

Betyg: *****