ROLLING STONES I PENSIONS-ÅLDERN

Tänk att gubbarna kan fortfarande. För varje album och varje turné har man trott att det var den sista. Men deras entusiasm och kompetens, och alla förväntningar, gör att de om och om samlar ihop sig.

Vid denna skiva var de i 60-årsåldern. Nu är de över 70 och kör fortfarande. Här är det alltså "A Bigger Bang" (EMI CD 2005) med The Rolling Stones. Deras (till dags dato) senaste, officiella album. Blir det det sista?

Det hade gått åtta år sedan förra albumet "Bridges to Babylon" (2007). Det med det gräsligt kitschiga omslaget. Där hade de fått en del kritik för att alltför krampaktigt uppdatera sitt sound genom att blanda in en rad yngre, hippa producenter och lägga in hiphop-avsnitt osv.

På "A Bigger Bang" var strategin en annan. Här är det ett avskalat Stones vi möter. Med ett relativt "rent" och okonstlat sound, utan en massa pålägga. De gamla mästarna hade allt att vinna på det. För där emellan - år 2002 - när gruppen firade 40 år som grupp, hade ännu ett samlingsalbum getts ut (vilket i ordningen?). Det hette "Forty Licks" och var alldeles utmärkt som Stones-antologi. Där fanns också fyra nyinspelade låtar, bland dem underbara "Stealing my heart" och Richards magiska ballad "Losing my touch". Där pekade Mick, Keith, Ron och Charlie ut den nya vägen, nyenkelheten.

"A Bigger Bang" är ett bra rockalbum. Såklart. Stones har väl egentligen aldrig gjort något direkt dåligt. Därtill är de alltför rutinerade. Å andra sidan har de emellanåt släppt mindre intressanta, mindre angelägna album ("Dirty Work" 1986 och "Voodoo Lounge" 1994). De har gjort en hel del låtar, speciellt snabba rock'n'roll-låtar, som känts som dussinlåtar de kan göra i sömnen. Och däremellan såklart, de stora stunderna. De riktigt magiska ögonblicken när de bara är Stones som bäst och ingen annan kan göra det bättre.

"A Bigger Bang" ligger väl någonstans mitt emellan. Det bästa är själva modet, styrkan, åldrandets pondus. Att de aldrig tröttnar och hela tiden är generösa med sin spelglädje. I själva låtskrivandet är de minst sagt professionella, även när det går för lätt på räls utan motstånd.

Här finns stora stunder som den eleganta "Streets of love". Också "Biggest mistake" och "Rain fall down" är exakta rockstunder av bara den kaliber som Mick Jagger kan leverera, med de andras stilsäkra komp i ryggen. Inledande "Rough justice" och "Look what the cat dragged in" är råare rökare som hör till Stones-skivor, men som vi har hört hundra gånger förr. SÅ stor är inte artskillnaden mellan denna och tidigare Stones-opus. Och - som sagt : Är detta det sista, riktiga Stones-albumet eller kommer det något mer? Gubbarna är nu över 70.

Betyg: ***