LITE FESTIVALHISTORIA

Vi hoppar mellan genrerna här. Nu lite svenska Melodifestival-vinnare genom tiderna. "Svenska Schlagervinnarna 1958-2000" (Ariola saml.-2CD 2000) med diverse svenska schlager-artister är användbar.

Det kan synas frustrerande att den bara går fram till år 2000. Men faktum är att de få (3-4) bidrag efter det som intresserat mig har jag på andra sätt.

Urvalet här är givet. Från Alice Babs försiktiga "Klara stjärna" (1958), idag en ålderdomlig relik från en annan tid. Fram till Roger Pontare med sin fräcka etno-fanfar "När vindarna viskar mitt namn" (2000). Låtarna ligger i baklänges kronologisk ordning, vilket är bakvänt och störande. Men man var väl rädd att samtida publik skulle somna om man börjat med Alice Babs och Brita Borg.

Här finns förstås russin att plocka, och mycket hoppar jag över. Mina absoluta favoriter är: "Det börjar verka kärlek, banne mej" (1968) med Claes-Göran Hederström. Svängig, rolig text och bra sång med Elvis-darr av charmige Claes-Göran. Det är "Vita vidder" (1971) med Family Four, med sofistikerad stämsång. Och så ett långt hopp till "En dag" (1989) med Tommy Nilsson. Mäktig power-ballad som dessutom bär ett personligt minne. Vår dotter föddes samma dag den sjöngs i festivalen. "En dag, en dag är du här..."

Jag tycker mycket om Ted Gärdestad, men tycker han har gjort bättre låtar än "Satellit" (1989). Och ABBA - har aldrig tyckt att "Waterloo" är något särskilt. Men den de sjöng året innan - "Ring ring", DEN är oemotståndligt svängig med sin basgång. Men den finns inte med här.

Sedan hoppar jag över Kicki och Chips och Lotta och den hemska "Är det de´är du kallar kärlek?", liksom Edin-Ådahl, Arvingarna och mycket annat. Men själva samlingen som sådan är kul. Fast baklänges.

Betyg: ***

EGBA MED JAZZFUNK IN I HIPHOP

Jag gillar verkligen Egba. Det har alltid varit en av mina absoluta favoritgrupper i Sverige genom tiderna. Har alla deras skivor - på vinyl. Tyvärr föll de lite ur linjen från skivbolagen när det blev dags för övergång till CD.

Jag hade önskat alla deras tidigare utmärkta åtta tidigare album återutgivna på CD. Eller åtminstone några av dem ("Jungle Jam", "Amigos Latinos" och "Fuse") . Men när CD introducerades, under andra halvan av 80-talet, var det inte gångbart med en gammal jazzrock-grupp från 70-talet. Idag är läget annorlunda. Men nu är CD ute och vinyl inne igen.

Allt nog. En av Egbas skivor hamnade helt rätt i tiden, stilmässigt och formatmässigt. Det var denna, "Electronic Groove and Beat Academy" (Amigo LP/CD 1989). Trumpetaren, låtskrivaren och gruppen motor Ulf Adåker hade länge varit nyfiken på streetfunk, hiphop och annat nytt från USA. Nu låter han allt korsbefruktas med den svängiga fusion à la Miles Davis han länge varit svensk mästare på.

Resultatet är mycket läckert. "Electronic Beat and Groove Academy", den hippa titeln kan utläsas eller förkortas som EGBA. Det är en väl uppdaterad elecro-jazz där bandet nu går loss i riktigt snygga funklåtar med titlar som "Queen Kong", "Mbira dance", "Blue metallic", "D-street beat" och "Old man of Tobago".

Adåkers vassa trumpet, tajt gitarr av Max Åhman och så rytmer, samplingar och ljudmassor av Per Cussion (Per Tjernberg) är några av ingredienserna. Vanligtvis har Egba genom åren kännetecknats av de dubbla blåsarna Ulf - Adåker på trumpet och Ulf Andersson på sax, i sina snygga samspel. Här medverkar dock bara trumpet-Ulf.

Det här skulle tyvärr bli Egbas sista skiva, åtminstone för en lång tid. De har återsamlats med olika retro-besättningar några gånger på 2000-talet. "Electronic Groove and Beat Academy" från 1989 är en utmärkt skiva med musik som går över genre-gränserna. Och gjord av en av Sveriges genom tiderna intressantaste grupp.

Betyg: ****

RYMDBLOMMA - DI LEVAS VARSAMMA VÄXT

"Rymdblomma" (WEA LP7CD 1989) är Thomas Di Levas mästerverk. Det hade tagit några skivor, från första uppsynen med tejpad hårlock i pannan 1985, innan jag begrep vad den underliga figuren ville eller menade.

1987 slog han en fridfull knockout med sången "Vem ska jag tro på?" En ljuvligt livsbejakande melodi med ett kärleksbudskap som man måste vara kall som is för att inte falla för. En av de stora hitsångerna i svensk pophistoria.

Och 1989 undanröjer han alla tvivel med den lysande skivan "Rymdblomma". Ett album så genomsyrat av värme, kärlek och musikalitet att det nästan lever ett eget liv. Jag är inte mycket för new age-flum. Men det här var oemotståndligt.

Di Leva har en enastående talang för betagande, refrängstarka melodier. Han sjunger med sin ljusa, spruckna röst som är mycket personlig. Alla texter handlar om kärlek, blommor, solen, vattnet och fiskarna. Men under de "flower power"-doftande texterna om rening och meditation ryms också mörkare rader om stress, mobbning och mänskliga elakheter. Fast i förtäckta ordalag.

"Ber om ljus" inleder, med utgång från en andningspuls. Den följs av "Du vet", skivans kanske allra varmaste och vackraste sång. Allt i ett spänstigt poptempo och med omslutande syntar i refrängerna. "Alla vill ha" och den dovare "Jag älskar dig" är andra titlar.

Mest känd är "Vi har bara varandra", den sprundlande medryckande fanfar-lika sången som är en milstolpe i svensk pophistoria. När skivan avslutas med psalmliknande "Läk min själ" får det nästan en sakral verkan, och "Rymdblomma" fullbordar sig som ett riktigt lyckat musikalbum.

"Ja må Di Leva", utbrast någon recensent som delade ut full pott vid denna tid. "Rymdblomma" är inte bara 1989 års bästa svenska popskiva. Den är också en svensk klassiker. Vi hade nyss fått vårt första barn när skivan var ny och vi lyssnade mycket på den. Varsamheten och ömheten i Di Levas musik stämde fint med kärleken till det späda, nya livet. Vår dotter Malin.

Frågan är bara om Di Leva själv lyckade bära upp nivån av detta stortverk i fortsättningen. De följande albumen "Noll" (1991) och "Naked Number One" (1993) kompletterade hans säregna (men efter hand ganska begränsade) uttryck. Han skulle därefter fastna i en roll och få mycket svårt att förnya sig.

Betyg: *****

TOM JONES I SMÅ BITAR

Jodå, skratta inte nu, men här är Tom Jones. "Tjuren från Wales". Jag hatar det smeknamnet. Säga vad man vill, men en sak kan ingen ta ifrån honom. Rösten !

Hans karriär har väl åkt berg- och dalbana mellan Las Vegas-kitch och poppigare saker. Men ibland har det bränt till. Mycket på denna förvisso välgjorda samling, "Greatest Hits ReDiscovered" (Universal saml.-2CD 2010) hoppar jag över.

Men några russin ur kakan. Tidiga smoking-pophits som "It's not unusual" och "Green, green grass of home" (båda 1965) är värda att nämna. Den senare gjordes på svenska av både Jan Malmsjö och Hootenanny Singers. Och Tijuana-trumpetiga "Delilah" (1968), den mesta högröstade, omnipotenta hit som också blivit hans största. Där var det kråsskjortan och Las Vegas-estraden som gällde.

Mest intressant av dessa oldies är ledmotivet till James Bond-filmen "Thunderball" (1965). Som i alla Bond-låtar bågnar dramatiken under storhetsvansinniga, orkestrala arrangemang. Och Tom Jones vackra, starka baryton målar upp en stor, skön filmvärld av skurkar och hjältar.

Sedan kommer ingenting och ingenting och ingenting. Hoppar fram 20 år då han gör en nytändning och spelar in "Kiss" (1988) av Prince, tillsammans med techno-gruppen Art of Noice. En sensationellt lyckad cover. En sådan där cover som verkligen blir en helt ny gestaltning, med eget liv jämbördigt med originalet. Och det blir verkligen olika. Medan Prince ylar i sexuellt tvetydig falsett à la queer, dundrar Tom Jones på som präktig hetero.

Av någon anledning finns inte Tom Jones samarbete med Van Morrison med här. Troligen av kontraktsskäl. Synd, för dennes "Carrying a torch" (1991) är den känsligaste, finaste hymn Tom Jones sjungit in. Åtminstone fram till nutid. År 2010 kom hans enastående album "Praise and Blame", där han tolkar uråldriga psalmer, ballader och gospels. Den skivan är många mil ifrån Las Vegas-kitchen han vanligen förknippas med. Men den ska jag återkoma till.

Betyg: ***

BOB DYLAN I EN POLITISK VÄRLD

1989 är för evigt känt som året då Berlinmuren föll och hela gamla, kommunistiska Öst-Europa brakade samman som ett korthus. Allt förändrades när Kalla Kriget plötsligt var slut.

Jag vet inte om det är det som Bob Dylan syftar på i sången "Political world" som inleder denna skiva. Han rör sig mera metaforiskt. Men nog ser det ut som en händelse att sången råkade komma just detta år.

"Oh Mercy" (CBS LP/CD 1989) är Bob Dylans allra starkaste album från 1980-talet. Det säger inte så mycket eftersom 80-talet var hans tunnaste decennium. En mix av predikantskivor, halvskapliga "Infidels", några rätt ointressanta mainstream. Ända tills det lyftet med det lyckade hobby-projektet The Travelling Wilburys, som var 1988 års stora överraskning.

"Oh Mercy" är inspelad i New Orleans, med Daniel Lanois som producent. Tio relativt korta, koncentrerade sånger om läget i världen, om inte dagspolitiskt så i alla fall i skuggan av AIDS. "Political world" är snabb och drabbande. "Everything is broken" har den där ilskan som ofta gör Dylan-låtar så bra. "The man in the black coat" och "Disease of conceil" har domedagstoner, medan i "Good as I am" råder ödmjukhet.

Vad jag uppskattar är just de koncentrerade novellformaten. Inga 15 minuters epos denna gången. Bra, okonstlad produktion. Och en Bob Dylan som har något viktigt att säga. I 1980-talets absoluta slutskede, när många trodde Dylan var uträknad (hur ofta har det inte hänt?), slår han knockout som förtäckt medlem i en hobbygrupp full av spelglädje, och kommer strax därefter med en av sina bästa skivor någonsin. Säg, en av hans 8-10 bästa. Det finns ju rätt många att i katalogen.

Betyg: ****

SPIKE - COSTELLOS MÄSTERVERK

Det hade dröjt ett tag innan jag på allvar upptäckte Elvis Costello. Förknippade honom länge med den punkvåg som jag inte tyckte om. Och visst tog han avstamp i snabb, otålig new wave-rock sent 70.tal, Men det här var någonting annat.

"Spike", eller egentligen "spike, the beloved entertainer" (Warner Bros LP/CD 1989) är ett synnerligen kompetent musikalbum av en fullödig singer / songwriter. Därtill en musiker som likt Paul Simon är ytterst omsorgsfull med sina arrangemang och sättningar.

Det roliga är att självaste Paul McCartney är med på ett hörn på skivan. Som basist och som med-kompositör till den fina sången "Veronica". Det är Costellos hyllning till en åldrad kvinna på ålderdomshemmet som ser tillbaka på sitt liv. På andra låtar medverkar t.ex. Roger McGuinn (från The Byrds), T-Bone Burnett, Michael Blair (slagverkare hos Tom Waits), Nick Lowe, Chrissie Hynde och många fler.

De 15 spåren är inspelade i London, Dublin, New Orleans och Hollywood, och har musikdräkter därefter. "Last boat's leaving" är t.ex. inspelad i Dublin, med folkmusikalisk inramning av irländska tennflöjter, fioler och keltisk harpa. Från New Orleans hörs stora orkestern The Dirty Dozen Brass band, som brassar på i "Chewing gum", med bastuba och allt, medan "Stalin Mallone" är ett instrumentalt, svängigt spår med samma härliga blåsband.

Alla sånger är välkoncentrerade noveller, med Costellos osvikliga talang för poppiga melodier, och alla har sin egen stil och klang. Från 50-talsrocken i "Pads, paws and claws", till drömskt psykedeliska toner i "God's comics", till storslagen rockballad med vibrafon i "Satellite". Variationen är stor och Elvis Costellos omvittnat breda musikkunskaper får spela ut.

Det är också en politisk skiva. Costellos ilska mot Margareth Thatchers hårdföra högerpolitik och dess konsekvenser får sina slängar här. Och med hans tydliga, nästa övertydliga diktion är det lätt att hänga med. Ingen mumlare som många singer / songwriters annars ofta förfaller till. Elvis Costellos produktion är omfattande. Vilka album och perioder man sätter främst är en smaksak. Jag utnämner utan tvekan "Spike" till hans definitiva mästervrk.

Betyg: *****

DEN ROLIGASTE HIPHOP JAG VET

Den har kallats hiphopens "Sgt Pepper" och det är helt sant. "3 Feet High and Rising" (Tommy Boy LP/CD 1989) med trion De La Soul från New York, producerat av Prince Paul, är det för mig och många ännu oöverträffade hiphop-albumet, med sin flödande fantasi, humor och sitt nyskapande.

Jag hade på den tiden sökt efter den rätta hiphop-skivan. Inte gangsta-rap, inte rå, skrikig macho-rap från hårda getton. Utan den mera kluriga, roliga varianten.

Hade först ställt mig lite frågande till hiphop. Vad var grejen? Tjatigt var väl bara förnamnet. Men blev också nyfiken. Hiphop - en genre som i grunden utmanade alla invanda föreställningar om hur man skapar musik. Inspelad grundrytm, variationer i rytmen via scratching, ljudmassor genom sampling. Och virtuosa rappade rim. Inte ett vanligt instrument och knappt en sångmelodi i sikte. Tala om postmodernism!

Sampling - fick man göra så? Det där ställde frågor om upphovsrätt. Men det var just samplingens möjligheter som lockade mig i hiphopen. Jag hade sedan 1960-talet älskat LJUDCOLLAGE. The Beatles "Revolution nr 9" på vita dubbel-LP:n. Frank Zappas excesser på bl.a. "We're only in it for the money". Och The Vanilla Fudge "The Beat Goes On", där de lät hela efterkrigstiden fladdra runt i spöklika montage. Jag älskade sådant och hade saknat det ända sedan den psykedeliska epoken.

Det var nu 1989 och jag sökte efter den rätta hiphop-skivan. Hittade Beastie Boys "Paul's boutique" (med dösnyggt, 60-tals-psykedeliskt omslag men med alltför gapig rapmusik). Sökte bland svenska Leila K, Papa Dee och andra. Tills jag hittade De La Soul. "3 Feet High and Rising" var mer än väl svaret på vad jag efterlyst.

Ett roligt omslag i snygg design med lekfulla flower-power-symboler ger en hälsning till sena 1960-talet (jag gör inga andra tolkningar). Som många hiphop-skivor är det hela upplagt som - inte bara en följd av låtar - utan med intron, pratade inslag, låtar, mellanstick, ljudcollage och tramsigheter. Ungefär som Zappa och gamla Mothers of Invention lade upp sina  album på 60-talet.

Här finns slagfärdiga, tilltalande låtar. "Eye know" (eller "I know"), som lånat blåsriff från Steeleye Dan "Peg" och vissling från Otis redding "Dock of the bay". Vidare "Me myself I", "Jennifa (taught me)" och "The magic number". Här finns läckra samplingar (ljudcollage) som "Cool breeze on the rock" och "Trans mitting live from Mars". Här finns läckra titlar som "De La Orgee" och "Do as De La does".

Allt är en påhittad frågetävling med mycket gags och barnsligheter. Men De La Soul rappar med en varm och smart klurighet. Ingen aggressivitet, inga våldsbejakande texter. Bara en helknäpp, nästan studentikos humor. Det är mycket charmigt och otroligt bra.

Betyg: *****

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN - EN STÅTLIG HYLLNING TILL CORNELIS VREESWIJK

Det är helt riktigt som det skildras i spelfilmen "Cornelis", att han var nästan bortglömd, överskuggad åren innan han dog 1987. Men det höll på att vända just då. En spelning på Roskilde-festivalen visade på stort gensvar från en ny generation.

Det är ett tragiskt faktum detta, att vissa konstnärer inte får sina rättmätiga hyllningar förrän efter sin död. Tänk om han levt och fått höra denna storartade hyllningsskiva, "Den Flygande Holländaren" (EMI 2-LP/2-CD 1988) med diverse svenska rock- och popartister som tolkar Cornelis Vreesvijk med största värdighet och kärlek.

Albumet beskrivs ofta felaktigt som samlings-LP, vilket är fel eftersom inget spår hade varit tidigare utgivit i något annat sammanhang utan alla inspelningar gjordes enkom och direkt för denna utgåva.
Och ärligt talat så hade Cornelis inte haft sina mest kreativa perioder de sista åren. Jag minns själv ett oinspirerat, nonchigt framträdande i Malmö Folkets Park 1980.

Nej, Cornelis starkaste kreativitet som nyskapare av svensk visa och som gudabenådad trubadur med en röst med rockkänsla och attack, långt innan man började tala om rockkänsla i Sverige - den perioden är främst centrerad till hans period på märket Metronome på 1960-talet (och en bit in på 70-talet).

Det är också från den perioden alla (nästan) valda sånger på detta album är hämtade. Och här kan man tala om den tidens svenska rockelit. Alla artister ger järnet. Alla sjunger med stor kärlek och visar största insikt när det gäller att gå in i Cornelis texter. En textvärld fylld av iakttagelser, mänskliga trasor, skör poesi, besk satir, fräck humor, och stor känslighet. Och ett speciell persongalleri med Polaren Per, Ann-Cathrine, Fredrik Åkare och andra medborgare i samhällets utkanter.

Alla sånger är också producerade med förstklassigt ljud. Björn J:son Lindh sätter an tonen med en sårbar uvertyr. Marie Fredriksson sjunger "Ann-Cathrine, farväl" och "Felicia adjö". Hon förenas med Eldkvarn i "Somliga går med trasiga skor". Pug Rogefeldt gör en fin "Saskia" medan Monica Törnell bl.a. sjunger "Ågren". Peter LeMarc gör en hudlöst kraftfull "Fredrik Åkares morgonpsalm" så man tappar andan. Och Anne-Lie Rydé lägger in dramatik och erotik i "Deirdres samba" som blir ett sensuellt crescendo.

Wilmer X rockar loss med lysande svängiga "Min polare Per" och "Hopplös blues". Thåström stressar på i "Personliga Persson" medan Fläskkvartetten med Freddie Wadling gör en nedtonat sval "Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind". Som oannonserat bonus på CD-utgåvan gör unga fyndet Jacob Hellman en fin soloversion av "Tältet".

Detta är bara några axplock. Inalles 33 spår är det generösa utbudet där också bl.a. Kajsa Grytt, Totta Näslund, Ulf Lundell och Ola Magnell medverkar. Det vilar en harmonisk enhetlighet över hela dubbel-albumet, trots att stilar och artister egentligen spretar. Men det är bara av godo.

Detta är nog det mest lyckade tribut-albumet jag känner till, alla katergorier. Tio år senare, 1998, gjordes en "Flygande Holländaren 2" där den tidens artister fortsatte tolka Cornelis. Men det blev inget resultat av samma kaliber som detta, ett av 1988 års bästa album. Tänk om Cornelis hade fått uppleva det medan han levde.

Betyg: *****

FLÄSKKVARTETTEN - NU MED FREDDIE WADLING

Jag gillade ju verkligen Fläskkvartettens debutskiva, mini-LP:n "Köttbit" / "Meat beat" från 1987. Rak, otyglad stråkpunk i en stil som jag åtminstone aldrig hört maken till dittills. Deras obskyra album med Moondoog-tolkningar där emellan är dold för ovärlden. Den har jag aldrig sett annat än i kataloger.

Men 1988 mobiliserade man ett tungt artilleri som verkligen blev starten för ett nytt kapitel: kombon Fläskkvartetten med Freddie Wadling. Albumet "What's Your Pleasure?" (Mistlur LP/CD 1988).

Det är ett av de bästa och mest spännande albumen i svensk skivhistoria. Kanske också Fläskkvartettens bästa. Den kufiske sångaren Freddie Wadling från Göteborg, med sin väldiga, dramatiska rockröst, är visserligen bara gäst på tre låtar här. Men kombon skulle bli en långlivad och ytterligt kreativ institution med minst sagt många sidor.

Fläskkvartetten med Freddie Wadling inkluderar som grupp vanligen de fyra stråkmusikerna (Jonas Lindgren, Örjan Högberg, Mattias Helldén och Sebastian Öberg) med sina elförstärkta instrument, en eller flera slagverkare, sångaren Wadling och ofta ytterligare gästande musiker eller vokalister.

"What's Your Pleasure?" tar ut svängarna rejält, med bredd och fantasi. Öppningen "Ismae" har tunga stråk av världsmusik. Turkiskt orientaliska melodislingor till tungt slagverk, och Freddie Wadling sjunger från djupet. En av Sveriges absolut största sångare.

Sedan fortsätter Fläsket instrumentalt. "Frankentime" och "Ostens röda ros" är bultande industrirock. Gränslös musik à la avantgarde, långt utanför alla genre-beteckningar. Senare titeln anspelar på att det är filmmusik till Susanne Ostens "Livsfarlig film". Efter dessa sträva, knotiga brygder kommer så ett litet, vidunderligt stycke på bara två minuter. Det är "Kunstens have", där stråkarna (bara stråkarna) i djärva harmonier bygger upp ett crescendo. Det kunde vara av Anton Webern, men det är eget. Och "Kunstens have", är det konstmuseet Loisiana i Humlebaekk? I så fall ytterligare en associerad favorit.

Efter Wadlings spöksång i den skräckrockiga "Plugging him into the wall" och några ytterligare industri-rockiga instrumental-skapelser följer så skivans mest älskade spår. När Freddie Wadling till Fläskkvartetten sjunger "Over the rainbow". Det gamla musikalnumret med Judy Garland. Wadling sjunger melodin så enkelt, så avskalat, så vackert. Fläsket spelar akustiskt i strama ackord. Det är tre minuter av ren och skär skönhet.

Fläskkvartetten greppar med självklarhet över kammarmusik och konstmusikens värd, över rocken, no wave, stora fält av avantgarde och över stora kartor av världsmusik. Och de tar sig gärna an en enkel evergreen och gör det med den äran. Det är storartat. Och samarbetet med Freddie Wadling skulle snart fördjupas.

Betyg: *****

FRÅN FRANK ZAPPAS TURNÉ 1988

1988 genomförde Frank Zappa den stora världsturné som skulle bli hans sista. Den blev rikligt dokumenterad i tre stora skiv-volymer, varav denna är den första, "Broadway the Hard Way" (Barking Pumpkin live-LP/CD 1988).

Den här fokuserar på nyskrivet material, som genomsyras av det amerikanska presidentvalet 1988. De två återstående volymerna från turnén, "The Best Band You Never Heard" och "Make a Jazz Noise Here", gavs ut senare. De är båda dubbla och upptar mestadels versioner av äldre Zappa-kompositioner.

Det var med ett stort, vältrimmat tolvmannaband med härlig blåssektion som Zappa förde dirigent-pinnen i denna stora satsning. Kanske visste han att det skulle bli den sista. Massor av lokala gästartister dök upp under turerna. I Sverige var det t.ex. Morgan Ågren och Mats Öberg som dök upp på konserten på Johanneshovs Isstadion (jag var där). De är inte med på någon av inspelningarna här.

Gäst på denna skiva är däremot Sting, som sjunger sin egen låt "Murder by numbers". Men annars är det som sagt nyskrivna Zappa-låtar: "Elvis has just left the building", "Planet of the baritone women", "Dickie's just an asshole" och "Promiscious" m.fl. Gott om snabba, collage-artade melodi-citat finns i blåasarna. Allt från gamla marscher och slagdängor till Bröderna Cartwright slängs in och avbryter "Rhymin' man", när Ike Willis sjunger en trött country-melodi.

Den sistnämnda sången handlar om Jesse Jackson, pastorn som kandiderade för demokraterna 1988. Annars är det mest Ronald Reagan och republikanerna som får sig sina rejäla kängor, liksom all nymoralism, hyckleri och kampanjerna som sådana. I så motto är detta en av de mest dagspolitiska skivor Zappa gjorde.

Det är förstås på gott och ont. Mycket av referenserna är tidsknutna och refererar till personer och händelser som är bortglömda nu, åtminstone utanför USA. Det är som med Karl-Gerhard, en annan av mina favoriter bredvid Zappa. Mycket av Karl Gerhards ironier är tidsbegränsade till företeelser och skvaller som är bortglömt sedan länge. Men i båda fallen vägs det upp av friskt humör och skarpslipad finess som ändå gör det hela tidslöst.

Frank Zappas 80-talsperiod är annars inget som intresserat mig. Det mesta var tröttande upprepningar och överlastade utgåvor. Men "Broadway the Hard Way" är en lysande skiva med gott om roliga infall och med utmärkta låtar framförda av förstklassigt storband. Den enda nackdelen är den irriterande emulator som något envisas leka med och som kastar störande, helnippriga, samplade röster omkring sig hela tiden. Men det får man väl stå ut med.

Betyg: ****

SOFT SADÉ PÅ STRANDEN

Jag har tidigare lovprisat soulsångerskan Sadé Adu. Ska man beskriva hennes mycket personliga uttryck är det svårt och nästan oundvikligt att inte falla i klyschor om Soft och Sensuell och Smeksam röst och Innerlighet.

Men jag får väl falla i den fällan då. Jag kan inget annat. "Stronger than Pride" (Epic LP/CD 1988) är verkligen kärleksfull, sensuell för att inte säga sexuell musik. Dämpat men vackert sjungen av Sadé. När skivan börjar med "Love is stronger than pride", är det som en sval bris på en ljuvlig sandstrand.

Och Sadé (som både hon och gruppen heter) fick också en del fördomar riktade mot sig. Cocktailpop, reklambyrå-soul och annat. Visst är det en mycket mondän softsoul med perfekt, kristallklart ljud i lugnt tenpo och utan störande utbrott. Visst är det musik som perfekt anger stämningen i caffe latte-baren eller i den chica möbeldesign-butiken.

Men icke desto mindre är Sadé Adu en stor sångerska med både starkt personlig röst och själ. Musikerna är förstklassiga, med den rätta färgsättningen av cool jazz i en mustig tenorsax, ett piano eller en rent klingande, spansk gitarr. "Paradise", "Haunt med" och "Nothing can come between us" är bara några av titlarna på denna vackra skiva.

Brittiska Sadé Adu, född i Nigeria i Centralafrika 1959, är en artist med stor integritet. Så värst många skivor har hon inte gjort på några decenniers tid (ja, sångsolisten Sadé och bandet Sadé flyter liksom ihop, det är hon som personifierar). De skivor som gjort är påfallande lika varandra i sin svalt sensuella och mycket softa stil. Men de axlar genomgående en kvalitet som visat sig vara tidlös. "Stronger than Pride" ligger snäppet efter t.ex. debuten "Diamond Life" från 1984. Men den egna nischen är så färgstarkt utmejslat så allt är bra.

Betyg: ****