RYMDBLOMMA - DI LEVAS VARSAMMA VÄXT

"Rymdblomma" (WEA LP7CD 1989) är Thomas Di Levas mästerverk. Det hade tagit några skivor, från första uppsynen med tejpad hårlock i pannan 1985, innan jag begrep vad den underliga figuren ville eller menade.

1987 slog han en fridfull knockout med sången "Vem ska jag tro på?" En ljuvligt livsbejakande melodi med ett kärleksbudskap som man måste vara kall som is för att inte falla för. En av de stora hitsångerna i svensk pophistoria.

Och 1989 undanröjer han alla tvivel med den lysande skivan "Rymdblomma". Ett album så genomsyrat av värme, kärlek och musikalitet att det nästan lever ett eget liv. Jag är inte mycket för new age-flum. Men det här var oemotståndligt.

Di Leva har en enastående talang för betagande, refrängstarka melodier. Han sjunger med sin ljusa, spruckna röst som är mycket personlig. Alla texter handlar om kärlek, blommor, solen, vattnet och fiskarna. Men under de "flower power"-doftande texterna om rening och meditation ryms också mörkare rader om stress, mobbning och mänskliga elakheter. Fast i förtäckta ordalag.

"Ber om ljus" inleder, med utgång från en andningspuls. Den följs av "Du vet", skivans kanske allra varmaste och vackraste sång. Allt i ett spänstigt poptempo och med omslutande syntar i refrängerna. "Alla vill ha" och den dovare "Jag älskar dig" är andra titlar.

Mest känd är "Vi har bara varandra", den sprundlande medryckande fanfar-lika sången som är en milstolpe i svensk pophistoria. När skivan avslutas med psalmliknande "Läk min själ" får det nästan en sakral verkan, och "Rymdblomma" fullbordar sig som ett riktigt lyckat musikalbum.

"Ja må Di Leva", utbrast någon recensent som delade ut full pott vid denna tid. "Rymdblomma" är inte bara 1989 års bästa svenska popskiva. Den är också en svensk klassiker. Vi hade nyss fått vårt första barn när skivan var ny och vi lyssnade mycket på den. Varsamheten och ömheten i Di Levas musik stämde fint med kärleken till det späda, nya livet. Vår dotter Malin.

Frågan är bara om Di Leva själv lyckade bära upp nivån av detta stortverk i fortsättningen. De följande albumen "Noll" (1991) och "Naked Number One" (1993) kompletterade hans säregna (men efter hand ganska begränsade) uttryck. Han skulle därefter fastna i en roll och få mycket svårt att förnya sig.

Betyg: *****