DEN ROLIGASTE HIPHOP JAG VET

Den har kallats hiphopens "Sgt Pepper" och det är helt sant. "3 Feet High and Rising" (Tommy Boy LP/CD 1989) med trion De La Soul från New York, producerat av Prince Paul, är det för mig och många ännu oöverträffade hiphop-albumet, med sin flödande fantasi, humor och sitt nyskapande.

Jag hade på den tiden sökt efter den rätta hiphop-skivan. Inte gangsta-rap, inte rå, skrikig macho-rap från hårda getton. Utan den mera kluriga, roliga varianten.

Hade först ställt mig lite frågande till hiphop. Vad var grejen? Tjatigt var väl bara förnamnet. Men blev också nyfiken. Hiphop - en genre som i grunden utmanade alla invanda föreställningar om hur man skapar musik. Inspelad grundrytm, variationer i rytmen via scratching, ljudmassor genom sampling. Och virtuosa rappade rim. Inte ett vanligt instrument och knappt en sångmelodi i sikte. Tala om postmodernism!

Sampling - fick man göra så? Det där ställde frågor om upphovsrätt. Men det var just samplingens möjligheter som lockade mig i hiphopen. Jag hade sedan 1960-talet älskat LJUDCOLLAGE. The Beatles "Revolution nr 9" på vita dubbel-LP:n. Frank Zappas excesser på bl.a. "We're only in it for the money". Och The Vanilla Fudge "The Beat Goes On", där de lät hela efterkrigstiden fladdra runt i spöklika montage. Jag älskade sådant och hade saknat det ända sedan den psykedeliska epoken.

Det var nu 1989 och jag sökte efter den rätta hiphop-skivan. Hittade Beastie Boys "Paul's boutique" (med dösnyggt, 60-tals-psykedeliskt omslag men med alltför gapig rapmusik). Sökte bland svenska Leila K, Papa Dee och andra. Tills jag hittade De La Soul. "3 Feet High and Rising" var mer än väl svaret på vad jag efterlyst.

Ett roligt omslag i snygg design med lekfulla flower-power-symboler ger en hälsning till sena 1960-talet (jag gör inga andra tolkningar). Som många hiphop-skivor är det hela upplagt som - inte bara en följd av låtar - utan med intron, pratade inslag, låtar, mellanstick, ljudcollage och tramsigheter. Ungefär som Zappa och gamla Mothers of Invention lade upp sina  album på 60-talet.

Här finns slagfärdiga, tilltalande låtar. "Eye know" (eller "I know"), som lånat blåsriff från Steeleye Dan "Peg" och vissling från Otis redding "Dock of the bay". Vidare "Me myself I", "Jennifa (taught me)" och "The magic number". Här finns läckra samplingar (ljudcollage) som "Cool breeze on the rock" och "Trans mitting live from Mars". Här finns läckra titlar som "De La Orgee" och "Do as De La does".

Allt är en påhittad frågetävling med mycket gags och barnsligheter. Men De La Soul rappar med en varm och smart klurighet. Ingen aggressivitet, inga våldsbejakande texter. Bara en helknäpp, nästan studentikos humor. Det är mycket charmigt och otroligt bra.

Betyg: *****