FRÅN FRANK ZAPPAS TURNÉ 1988

1988 genomförde Frank Zappa den stora världsturné som skulle bli hans sista. Den blev rikligt dokumenterad i tre stora skiv-volymer, varav denna är den första, "Broadway the Hard Way" (Barking Pumpkin live-LP/CD 1988).

Den här fokuserar på nyskrivet material, som genomsyras av det amerikanska presidentvalet 1988. De två återstående volymerna från turnén, "The Best Band You Never Heard" och "Make a Jazz Noise Here", gavs ut senare. De är båda dubbla och upptar mestadels versioner av äldre Zappa-kompositioner.

Det var med ett stort, vältrimmat tolvmannaband med härlig blåssektion som Zappa förde dirigent-pinnen i denna stora satsning. Kanske visste han att det skulle bli den sista. Massor av lokala gästartister dök upp under turerna. I Sverige var det t.ex. Morgan Ågren och Mats Öberg som dök upp på konserten på Johanneshovs Isstadion (jag var där). De är inte med på någon av inspelningarna här.

Gäst på denna skiva är däremot Sting, som sjunger sin egen låt "Murder by numbers". Men annars är det som sagt nyskrivna Zappa-låtar: "Elvis has just left the building", "Planet of the baritone women", "Dickie's just an asshole" och "Promiscious" m.fl. Gott om snabba, collage-artade melodi-citat finns i blåasarna. Allt från gamla marscher och slagdängor till Bröderna Cartwright slängs in och avbryter "Rhymin' man", när Ike Willis sjunger en trött country-melodi.

Den sistnämnda sången handlar om Jesse Jackson, pastorn som kandiderade för demokraterna 1988. Annars är det mest Ronald Reagan och republikanerna som får sig sina rejäla kängor, liksom all nymoralism, hyckleri och kampanjerna som sådana. I så motto är detta en av de mest dagspolitiska skivor Zappa gjorde.

Det är förstås på gott och ont. Mycket av referenserna är tidsknutna och refererar till personer och händelser som är bortglömda nu, åtminstone utanför USA. Det är som med Karl-Gerhard, en annan av mina favoriter bredvid Zappa. Mycket av Karl Gerhards ironier är tidsbegränsade till företeelser och skvaller som är bortglömt sedan länge. Men i båda fallen vägs det upp av friskt humör och skarpslipad finess som ändå gör det hela tidslöst.

Frank Zappas 80-talsperiod är annars inget som intresserat mig. Det mesta var tröttande upprepningar och överlastade utgåvor. Men "Broadway the Hard Way" är en lysande skiva med gott om roliga infall och med utmärkta låtar framförda av förstklassigt storband. Den enda nackdelen är den irriterande emulator som något envisas leka med och som kastar störande, helnippriga, samplade röster omkring sig hela tiden. Men det får man väl stå ut med.

Betyg: ****