TOM JONES I SMÅ BITAR

Jodå, skratta inte nu, men här är Tom Jones. "Tjuren från Wales". Jag hatar det smeknamnet. Säga vad man vill, men en sak kan ingen ta ifrån honom. Rösten !

Hans karriär har väl åkt berg- och dalbana mellan Las Vegas-kitch och poppigare saker. Men ibland har det bränt till. Mycket på denna förvisso välgjorda samling, "Greatest Hits ReDiscovered" (Universal saml.-2CD 2010) hoppar jag över.

Men några russin ur kakan. Tidiga smoking-pophits som "It's not unusual" och "Green, green grass of home" (båda 1965) är värda att nämna. Den senare gjordes på svenska av både Jan Malmsjö och Hootenanny Singers. Och Tijuana-trumpetiga "Delilah" (1968), den mesta högröstade, omnipotenta hit som också blivit hans största. Där var det kråsskjortan och Las Vegas-estraden som gällde.

Mest intressant av dessa oldies är ledmotivet till James Bond-filmen "Thunderball" (1965). Som i alla Bond-låtar bågnar dramatiken under storhetsvansinniga, orkestrala arrangemang. Och Tom Jones vackra, starka baryton målar upp en stor, skön filmvärld av skurkar och hjältar.

Sedan kommer ingenting och ingenting och ingenting. Hoppar fram 20 år då han gör en nytändning och spelar in "Kiss" (1988) av Prince, tillsammans med techno-gruppen Art of Noice. En sensationellt lyckad cover. En sådan där cover som verkligen blir en helt ny gestaltning, med eget liv jämbördigt med originalet. Och det blir verkligen olika. Medan Prince ylar i sexuellt tvetydig falsett à la queer, dundrar Tom Jones på som präktig hetero.

Av någon anledning finns inte Tom Jones samarbete med Van Morrison med här. Troligen av kontraktsskäl. Synd, för dennes "Carrying a torch" (1991) är den känsligaste, finaste hymn Tom Jones sjungit in. Åtminstone fram till nutid. År 2010 kom hans enastående album "Praise and Blame", där han tolkar uråldriga psalmer, ballader och gospels. Den skivan är många mil ifrån Las Vegas-kitchen han vanligen förknippas med. Men den ska jag återkoma till.

Betyg: ***