DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN - EN STÅTLIG HYLLNING TILL CORNELIS VREESWIJK

Det är helt riktigt som det skildras i spelfilmen "Cornelis", att han var nästan bortglömd, överskuggad åren innan han dog 1987. Men det höll på att vända just då. En spelning på Roskilde-festivalen visade på stort gensvar från en ny generation.

Det är ett tragiskt faktum detta, att vissa konstnärer inte får sina rättmätiga hyllningar förrän efter sin död. Tänk om han levt och fått höra denna storartade hyllningsskiva, "Den Flygande Holländaren" (EMI 2-LP/2-CD 1988) med diverse svenska rock- och popartister som tolkar Cornelis Vreesvijk med största värdighet och kärlek.

Albumet beskrivs ofta felaktigt som samlings-LP, vilket är fel eftersom inget spår hade varit tidigare utgivit i något annat sammanhang utan alla inspelningar gjordes enkom och direkt för denna utgåva.
Och ärligt talat så hade Cornelis inte haft sina mest kreativa perioder de sista åren. Jag minns själv ett oinspirerat, nonchigt framträdande i Malmö Folkets Park 1980.

Nej, Cornelis starkaste kreativitet som nyskapare av svensk visa och som gudabenådad trubadur med en röst med rockkänsla och attack, långt innan man började tala om rockkänsla i Sverige - den perioden är främst centrerad till hans period på märket Metronome på 1960-talet (och en bit in på 70-talet).

Det är också från den perioden alla (nästan) valda sånger på detta album är hämtade. Och här kan man tala om den tidens svenska rockelit. Alla artister ger järnet. Alla sjunger med stor kärlek och visar största insikt när det gäller att gå in i Cornelis texter. En textvärld fylld av iakttagelser, mänskliga trasor, skör poesi, besk satir, fräck humor, och stor känslighet. Och ett speciell persongalleri med Polaren Per, Ann-Cathrine, Fredrik Åkare och andra medborgare i samhällets utkanter.

Alla sånger är också producerade med förstklassigt ljud. Björn J:son Lindh sätter an tonen med en sårbar uvertyr. Marie Fredriksson sjunger "Ann-Cathrine, farväl" och "Felicia adjö". Hon förenas med Eldkvarn i "Somliga går med trasiga skor". Pug Rogefeldt gör en fin "Saskia" medan Monica Törnell bl.a. sjunger "Ågren". Peter LeMarc gör en hudlöst kraftfull "Fredrik Åkares morgonpsalm" så man tappar andan. Och Anne-Lie Rydé lägger in dramatik och erotik i "Deirdres samba" som blir ett sensuellt crescendo.

Wilmer X rockar loss med lysande svängiga "Min polare Per" och "Hopplös blues". Thåström stressar på i "Personliga Persson" medan Fläskkvartetten med Freddie Wadling gör en nedtonat sval "Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind". Som oannonserat bonus på CD-utgåvan gör unga fyndet Jacob Hellman en fin soloversion av "Tältet".

Detta är bara några axplock. Inalles 33 spår är det generösa utbudet där också bl.a. Kajsa Grytt, Totta Näslund, Ulf Lundell och Ola Magnell medverkar. Det vilar en harmonisk enhetlighet över hela dubbel-albumet, trots att stilar och artister egentligen spretar. Men det är bara av godo.

Detta är nog det mest lyckade tribut-albumet jag känner till, alla katergorier. Tio år senare, 1998, gjordes en "Flygande Holländaren 2" där den tidens artister fortsatte tolka Cornelis. Men det blev inget resultat av samma kaliber som detta, ett av 1988 års bästa album. Tänk om Cornelis hade fått uppleva det medan han levde.

Betyg: *****