EN ANNAN RÖST MED DJUP OCH ROCKKÄNSLA

Skånska Amanda Jenssen, född 1988 och ännu en av våra superbegåvade rocksångerskor och låtskriverskor. På sitt andra album "Happyland" (Epic CD 2009) har hon skrivit alla tolv låtar själv tillsammans med Pär Wiksten från Skellefteå-bandet The Wannadies.

Det är en mörk, omtumlande rockkänsla som rullar över skivans låtar. Sånger på engelska i en klassisk, 60-talsanstruken stil, som med ljudproduktionens stora ekosalar och kraftfulla orkesterklanger lätt ger associationer till något av den demoniske Phil Spector från cirka 1963. Fast bättre. För Phil Spector har aldrig varit min favorit.

"Happyland" inleds med titellåten som är mycket bra och har säker hitpotential. Det gäller också "Save me for the day", "Autopilot", "The end", "Borderline" och alla andra sånger på detta enhetligt jämna album. Amandas starka, mörka röst och knivskarpa attack ihop med attraktiva melodier och det pompöst väldiga soundet ger ett nästan farligt intryck.

Innerligt blir det i balladerna. Inte minst i den avslutande "I choose you" som är något av det vackraste som jag hört på en svensk skiva någonsin. En mycket bra skiva av en ung och synnerligen begåvad artist.

Betyg: ****

NYKLASSISK POP MED ETT JÄKLA DRAG

Glömmer aldrig den gången. Jobbade ännu i Radiohuset. Gick ofta på Sveriges Radios direktsändningar från Studio 4 i P4 Radio Stockholms konserter "Kajplats Stockholm" med Fredrik Eliasson på fredagens lunchraster.

Det måste ha varit någon gång 2009. Miss Li var gäst med sitt band. Jäklar vilket drag det var. Med riktigt klassisk tjejpop-attack i rösten, som vore det någon Phil Spector eller tidig Motown från 1962, sjöng hon egna låtar så bra och så melodistarka att man blev helt lycklig.

Liten och något knubbig satt hon vid pianot och sjöng med en energi så att hon nästan hoppade ur pianostolen. En riktigt begåvad pianopop-sångerska som det inte finns många av. Hennes senare medverkan i TV4:s "Så mycket bättre", när hon bl.a. sjöng en makalös version av Pugh Rogefeldts "Här kommer natten", bekräftade hennes storhet.

"Dancing the Whole Way Home" (National CD 2009) visar mycket väl hennes sång- piano- och låtskrivartalang. Här är det inga djupa, introverta singer-/songwriter-fasoner utan ren och skär pop som det svänger något grymt om. Härliga blåsare, saxar och tromboner, sådant som en annan är svag för, stöttar upp och prickar in linjerna i sångerna.

"I heard of a girl", "Polythene Queen", "Borgeois Shangri-La", Stupid girl" och förstås "Dancing the whole way home" är bara några av titlarna på denna skiva, där praktiskt taget varenda låt har hitpotential. Såvitt jag vet är Miss Li (egentligen Linda Carlsson) större utomlands, åtminstone på kontinenten, än här hemma i Sverige.

Betyg: ****

BOB DYLANS OSANNOLIKA JULSKIVA

Många trodde att det här var ett skämt. Bob Dylan är inte känd för sin humor. Däremot är han ombytlig och oberäknelig. Och när julskivan "Christmas in the Heart" (Sony CD 2009) kom ut var det många, Dylan-fans och andra, som inte visste vad de skulle tro.

En knarrig, farligt hes Dylan sjunger gammaldags, idylliska  julsånger utan den minsta ironi. Julpynt till julbordet med en grobian som först kan tyckas vilja förstöra allt.

Förklaringen är enkel. Läser man på omslaget ser man att alla intäkter går till välgörenhetsprogrammen Feeding America, Crisis UK och Världslivsmedels-programmet. Det är hedervärt. Det är verkligt bra av den ärrade legenden Dylan. Jag gillar det.

Och "Christmas in the Heart" är således inte alls någon ploj. Bob Dylan sjunger en rad traditionella, gammaldags julsånger som han själv växt upp med och tyckt om sedan barndomen. Det är en slags barnatro utan åthävor och med helt ärligt uppsåt som han levererar.

Men det låter onekligen (ofrivilligt ?) komiskt - och osannolikt. Bob Dylan sjunger med sprucken, oskön och knastrig röst. Han låter värre och värre för varje skiva. Samtidigt sjunger en ljuv änglakör glitterljusa refränger och musikerna spelar enkelt och korrekt.

"Here comes Santa Claus", "Winter wonderland", "I'll be home for Christmas", "Must be Santa", "Silver bells", "Oh little town of Betlehem" och "Have yorself a Merry little Christmas" m.m. Det är sprött och idylliskt liksom julkortet på omslaget. Han sjunger "Panis Angelicus" på latin och han ger en version av "Little drummer boy", som vi tidigare har hört med David Bowie i duett med självaste Bing Crosby på 70-talet.

Bob Dylans julskiva kunde varit sockersöt, om det inte varit för hans egen raspiga icke-röst, bryter rent hiskligt mot de ljuvliga damstämmorna i kören. Och jo, jag gillar det här. Fastän många lyssnare får spatt av denna skivan och många puritanska Dylan-kännare knappt vill räkna in den bland hans ordinarie. Men den går till mitt hjärta. Och som julskiva betraktat - en egen genre där det alla möjliga artister ska överträffa varandra i helighet och där det inte sparas på sirapen - så är Bob Dylans dito en som jag gärna återkommer till. Till och med om det inte är jul.

Betyg: ***

MED BOB DYLAN GENOM LIVET

"Together Through Life", smaka på titeln. Inte konstigt att jag gav denna skiva till Eva på en mycket jämn födelsedag. Jag läser i Wikipedia att "Together Through Life" (Columbia CD 2009) är Bob Dylans trettiotredje (!) album. Vem skulle orka räkna?

Det är faktiskt en bra skiva av en ärrad, åldrad och mäkta respekterad nestor. Jag har inte alltid varit öhöljt förtjust i de senaste decenniets Dylan. Han låter värre och värre. Rösten slirar och spårar ur. Det är inte bara fråga om naturligt åldrande. Hans uttryck är så överlastat av later och manér, fast på tvärtom-vis. Det gäller att inte verka inställsam. Butterheten som en teatralisk pose av "naturlighet".

Ändå fångar Bob Dylan anno 2009 något speciellt. Något självklart i sin enkla musikaliska inramning och sin väldiga auktoritet. Det är ett avspänt komp, lite vaggande cajun, lite country. Ett jazzigt dragspel här, någon banjo där. Inga krusiduller. Och det är väl i den miljön Dylan trivs bäst.

Tio sånger som i sig inte är särsklit märkvärdiga. Titlar som "Beyond here lies nothing", "Life is hard", "My wife's hometown" (haha, kunde den handla om Ystad ?), "If you ever go to Houston" och "It's all good". Lågmälda sånger med en ton av förtröstan och värdighet. "Jolene" är en egen sång och har ingenting med Dolly Partons att göra.

En intressant aspekt är att merparten av låtarna är skivna av Bob Dylan i samarbete med Robert Hunter, den gamle "extra-medlemmen" i Grateful Dead som aldrig var med i gruppen men alltid fanns med som textförfattare genom San Francisco-legendernas långa historia.

"Together Through Life" är inget av Bob Dylans främsta verk i hans opuslista. Den kanske inte ens kan räknas in bland de tio bästa i hans väldiga katalog. Men just därför är den så sympatisk. En anspråkslös bagatell, utan bågen spänd på högsta dramatik av liv och död. Bara en behaglig "ännu en Dylan", ungefär någonstans i höjd med "Nashville Skyline" eller "New Morning".

Betyg: ***

REGINA SPEKTOR FAR VIDARE

Underbara sångerskan och pianisten som jag tidigare prisat. Singer / songwritern från New York som föddes 1980 i Sovjetunionen, och emigrerade med sin familj strax innan murens fall.

Hon som tidigare gjort bl.a. skivorna "Soviet Kitsch" 2004 och framför allt den helt mästerliga "Begin To Hope" 2006 som jag skrivit om i denna spalt.

Här tillbaka med "Far" (Sire CD 2009). Ensam i ett vitt rum med en blå flygel, enligt omslaget. 13 nya egna, välskrivna sånger. Spektors fullända melodiösa talang, briljanta pianospel och uttrycksfulla sång lämnar inget åt slumpen.

Och "Laughing with", "Blue lips", den märkliga "Eet", "Two birds", "Dance anthem of the 80ies" och den lekfullt hårdföra "Machine" är alla utmärkta sånger av hög klass. Ändå kan jag sakna den ännu vassare sångmejslingen på den förra och ändå oöverträffade "Begin To Hope". Det är en bortskämd invändning, för låtarna på "Far" står ändå långt över det mesta som kommer ut på skiva (eller numera fil) idag,

Kan bara i mitt stilla sinne undra över varför inte Regina Spektor ändå inte är mer känd än hon är. Med den musikaliska kapacitet hon har borde hon vara en superstjärna.

Betyg : ****

SISTA UPPSAMLINGS-HEATET

Så - dags för sista uppsamlings-heatet i min egen bränn-serie "Matilda-mix" som min dotter Matilda hjälpt mig med. Alltså, "Matilda-Mix VII" (egen saml.-CD ca 2009) med diverse artister.

Egentligen är det bara The Killers hitlåt "Human" (2008, Matildas favoritlåt) och de båda Melodifestival-bidragen från 2009, "Snälla, snälla" med Caroline af Ugglas och "La voix" med Malena Ernman, som tillhör nutid.

I resten kastas vi långt tillbaka i tiden, till 1960-talet och tidigare. Allt för att fånga upp de luckor i försök att pussla ihop den jättelika räkningen "Mitt Liv i Bitar", som är ett närmast imaginärt projekt.

Här får vi äntligen den riktiga "I feel like I'm fixing to die-rag" med Country Joe & The Fish från 1967, och inte Country Joes solo-version från Woodstock-festivalen som tidigare snappats upp här. Från den gyllene slutet-av-60-talet-perioden finns också hits med Tom & Mick, The Doors och (lite senare) George Harrison. Även där en fråga om "rätt" version av "Bangla Desh".

Sedan djupdykningar ännu längre tillbaka, till brandom, rötter och musikalisk oskuld. "Utskärgård" av Bobby Ericsson, lite Thore Skogman, talskivor med humorklassiker som "Guben i låddan" med Hasse Alfredson och Martin Ljung, "Bilskolläraren" med Carl-Gustaf Lindstedt. Och så ytterligare ett kast bakåt till stenkakornas tid. "En herre i frack" med Gösta Ekman den äldre, från 1935 och komponerad av den mrkliga Johnny Bode. En favorit från Vetlanda.

Betyg: ***

ANNA TERNHEIMS SKUGGRIKA VÄRLD

Först och främst - det var en KANONKONSERT i förrgår kväll på Cirkus i Stockholm. Anna Ternheim live - vilken röst, vilka låtar, vilken nyskapande musik ! Vilket band Och vilken ljusdesign !

Nu är det perfekt timing att denna diskografi råkar ha hunnit fram exakt till just Anna Ternheim och hennes album "Leaving on a Mayday" (Universal dubbel-CD 2008).

Det är något magiskt med rösten. Hon sjunger med en något hes, något sotig men ändå klar röst som träffar rakt i ens inre. En närhet som berör. Hon är en ypperlig låtskriverska, singer / songwriter, med en melodiskatt som går långt utanför den väna vispop som ofta brukar associeras dit.

Ibland drar det år country, ibland åt ballad och ett Joni Mitchell-idiom. Men samtidigt har hon en dynamik som kan växa rent explosivt. Kritikern Johanna Paulsson i Dagens Nyheter (2016-03-16) jämförde rentav öppningen på hennes jonsert på Cirkus med ett mörkt, gotisk Thåström-land. Det är ingen jämförelse jag skulle kommit på själv, men jag förstår vad hon menar.

Nå, nu ska det handla om denna 2008 års skiva och inte om konserten på Cirkus. Men mycket av det skuggrika, dovt poetiska - och dynamiska - finns på "Leaving on a Mayday". Inte minst i titellåten, i öppningen "What have I done?", i "Let it rain" och i "Terrified" (som ges i två versioner). Sång, melodier och texter är njutbara in i minsta detaljer.

Men fast hon är en sensationellt bra låtskriverska är det ändå den andra skivan, cover-skivan, i detta dubbelalbum som jag är extra svag för. Där tolkar hon Frank Sinatra-klassiker på sitt eget vis. Långsamt, lågmält, poetiskt, förtätat. Helt annorlunda än Sinatras swingstänkta original (som ju såklart också är utmärkta i sig).

Det är en kort andra-skiva. Bara en handfull Sinatra-låtar, varav märks "Strangers in the night", "What now my love?" och - förstås "New York, New York" (Anna Ternheim bor ju i New York). Jag har förstått att denna andra skiva inte tillhör ordinarie "Leaving on a Mayday" utan bara var en slags bonus, en raritet. Synd, för den är väldigt bra.

Betyg: *****

PERSONLIG FRIDA HYVÖNEN

 "Silence is Wild" (Licking Fingers CD 2008) är Frida Hyvönens tredje album. Hon är en mycket personlig, svensk singer-songwriter, född 1977. Sjunger till piano och med en klassiskt melodisk och samtidigt rätt allvarlig ton i uttrycket.

Det är inte ofta jag hört en rocksång som handlar om insemination (som jag tolkar det). Den finns här och den heter "December". Frida Hyvänen sjunger allvarligt på orimmad vers med beskrivning av sjuksalens interiörer och uppvaknandet och frukostbrickan. Det är ... annorlunda.

"December" är en lika naken pianoballad som ämnet är känsligt. Andra gånger svänger det till ordentligt. "Scandinavian blonde" är en snabb, medryckande boogie och "Bird" en mediumtempo med tung syntslinga. Men dessa är undantag.

Allt övrigt är storslaget sångbart, svårmodigt vackert och personligt utlämnande. "Oh Shanghai" är två fina reseberättelser. "Dirty dancing", "Enemy within", "Pony" och "Why do you love me so much" är andra balladtitlar på denna välgjorda skiva med tidlöst Carole King-klingande sånger och berättande texter med litterära kvaliteter.

Frida Hyvönens något gälla röst kan jag ha ibland finna lite entonig, och hennes gravallvar dra åt det tråkiga. Samtidigt är det med tung pondus hon delger oss sina fina berättelser och reflexioner om relationer, människor och miljöer. "Silence is Wild", bara en sådan titel är poesi i sig.

Betyg: ***

WIEHE OCH WERUP I POETISKT MÖTE

De är två gamla favoriter från Skåne. Speciellt från min korta period i Malmö och i bokhandeln (ja, Malmö Bokhandel) precis i början av 80-talet. "Tiden i Malmö på jorden", som Jacques Werup formulerade det.

Men de var två favoriter - var för sig, på den tiden. Visserligen båda kulturpersonligheter av rang. Med samma pondus, vältaliga förmåga att uttrycka sig retoriskt på samma myndiga skånska. Med samma kombination av engagemang, allvar, dråplig humor och självironi. Och dessutom nästan i samma ålder och med samma bakgrund i Malmös tradjazzkretsar under tidigt 1960-tal.

Men ändå så olika. Mikael Wiehe är den flammande politiske socialisten som ser politik i allt, även det mest privata, och som har en välkänd progg- och visrock-karriär alltifrån Hoola Bandoola Band, Kabaretorkestern, & Co och på egen hand. Alla vet vem han är.

Jacques Werup är författaren som genom åren gett ut en omfattande katalog av romaner och diktsamlingar. "Casanovas senare resor" (1979), "Shimonoffs längtan" (1983) och "48 dikter från Österlen" (1980) är bland de minnesvärda. Men jag har ändå en känsla av att han inte är riktigt välkänd utanför Skåne.

På sin repertoar har Jacques Werup också 40 års uppträdande på scen. Som vissångare, som historieberättare, som uppläsare av sina egna dikter - ofta till små, intima ensembler. Har man sett honom live vet man att det är stora upplevelser. Någon sångare är han egentligen inte. Han halvsjunger sina dikter hellre än bra. Men det fungerar. Med sin oerhörda närvaro och charm tar han publiken med storm.

Men Werup är mindre högljudd än Wiehe. Han är sökaren, romantikern och den ständige resenären. Trevande där Wiehe istället har tvärsäkra svar och omutliga övertygelser. Det är därför så välkommet att höra dem mötas igen, här på "Wiehe och Werup 2008" (United Stage live-CD 2008), inspelad på Victoriateatern på Södra Förstadsgatan i Malmö.

Det är nedtonat, långsamt, sentimentalt. Men "Hela mitt liv", "Otro", "Var med mej nu" och "Spegeln" är varsamma ballader om kärlek , åldrande, liv och död. Werup sjunger "Ne me quite pas" av Jacques Brel på svenska. Wiehe "Ska nya röster sjunga" känns lite sliten men passar in i sammanhanget.

Endast piano och cello ackompanjerar. Det är bra. Ibland tar Werup fram sin tenorsax eller klarinett och Wiehe sin altsax. Då blir det riktigt fluffigt cool-jazzigt. Framför allt Werup är bra jazzmusiker och blåser fram rena Lester Young eller Ben Webster i sin lur. Då blir det riktigt njutbart.

Endast två nummer av de 14 höjer tempot och intensiteten. Det är Mikael Wiehes lustiga "Maskinen", en komisk talking-blues med livet (eller potensen?) i metafor av en gammal traktor. Och den ursinnigt förtvivlade skilsmässo-pratan "Om jag ska klara det" (som återkommer på hans "Sånger från en inställd skilsmässa" året efter". Det är två välavvägda klimaxer på en i övrigt mycket soft och trivsam skiva. En skiva som tycks vara en lite udda utgåva och tyvärr inte helt lätt att få tag på.

Betyg: ****

JANE BIRKIN OCH VINTERBARN

"Enfants d'Hiver" (Capitol CD 2008) är den fjärde i en serie av skivalbum med Jana Birkin från 2000-talet som började med den sensationella live-skivan "Arabesque" 2002.

Jane Birkin är en alldeles utmärkt chanson-sångerska alternativt singer / songwriter i den mjukare skolan. Ja, hon sjunger ju växelvis på franska och engelska. Här på "Enfants d'Hiver" ("Vinterbarn") är det franskan som gäller, och där är hon också bäst.

En fin och subtil låtskriverska är hon. Med en konstnärlig långt större en vad många bara förknippar henne med den nästan 50 år gamla ekivoka stönlåten "Je t'aime..." hon gjorde med sin partner Serge Gainsbourg 1969.

Eva och jag såg henne live i Filadelfiakyrkan (utmärkt konsertlokal) i Stockholm 2011. Konserten var sådär, men den stora tillströmningen av en hip publik vittnar om hennes ikoniska kultstatus. Oklart om denna lyskraft baserar sig på hennes skivor.

"Vinterbarn" är en fin, poetisk, sparsmakad skapelse. Men också något enahanda i sitt uttryck. Så värst varierad är hon inte, Hon sjunger sensuellt i ett begränsat register, men med en närhet som går igenom. Sångerna som "Prends cette main", "Période bleue", "Il fait nuit", "Pourquoi" och titellåten flyter ihop.

Bäst är hon i den engagerade hyllningen "Aung San Suu Kyi", om den burmesiska demokratikämpen som länge satt i skamlig husarrest som politisk fånge hos regimen. Jane Birkin läser upp en flammande appell (på engelska) och citerar Amnesty International. Det är bra. Mera av sådant gammalt hderligt engagemang hade varit välkommet i våra hårda tider. Men för Aung San Suu Kyi har det lyckligt nog gått bättre sedan denna skiva gjordes 2008. Nu har hon chans att bli president i Burma.

Betyg: ***