MED BOB DYLAN GENOM LIVET

"Together Through Life", smaka på titeln. Inte konstigt att jag gav denna skiva till Eva på en mycket jämn födelsedag. Jag läser i Wikipedia att "Together Through Life" (Columbia CD 2009) är Bob Dylans trettiotredje (!) album. Vem skulle orka räkna?

Det är faktiskt en bra skiva av en ärrad, åldrad och mäkta respekterad nestor. Jag har inte alltid varit öhöljt förtjust i de senaste decenniets Dylan. Han låter värre och värre. Rösten slirar och spårar ur. Det är inte bara fråga om naturligt åldrande. Hans uttryck är så överlastat av later och manér, fast på tvärtom-vis. Det gäller att inte verka inställsam. Butterheten som en teatralisk pose av "naturlighet".

Ändå fångar Bob Dylan anno 2009 något speciellt. Något självklart i sin enkla musikaliska inramning och sin väldiga auktoritet. Det är ett avspänt komp, lite vaggande cajun, lite country. Ett jazzigt dragspel här, någon banjo där. Inga krusiduller. Och det är väl i den miljön Dylan trivs bäst.

Tio sånger som i sig inte är särsklit märkvärdiga. Titlar som "Beyond here lies nothing", "Life is hard", "My wife's hometown" (haha, kunde den handla om Ystad ?), "If you ever go to Houston" och "It's all good". Lågmälda sånger med en ton av förtröstan och värdighet. "Jolene" är en egen sång och har ingenting med Dolly Partons att göra.

En intressant aspekt är att merparten av låtarna är skivna av Bob Dylan i samarbete med Robert Hunter, den gamle "extra-medlemmen" i Grateful Dead som aldrig var med i gruppen men alltid fanns med som textförfattare genom San Francisco-legendernas långa historia.

"Together Through Life" är inget av Bob Dylans främsta verk i hans opuslista. Den kanske inte ens kan räknas in bland de tio bästa i hans väldiga katalog. Men just därför är den så sympatisk. En anspråkslös bagatell, utan bågen spänd på högsta dramatik av liv och död. Bara en behaglig "ännu en Dylan", ungefär någonstans i höjd med "Nashville Skyline" eller "New Morning".

Betyg: ***