BOB DYLANS OSANNOLIKA JULSKIVA

Många trodde att det här var ett skämt. Bob Dylan är inte känd för sin humor. Däremot är han ombytlig och oberäknelig. Och när julskivan "Christmas in the Heart" (Sony CD 2009) kom ut var det många, Dylan-fans och andra, som inte visste vad de skulle tro.

En knarrig, farligt hes Dylan sjunger gammaldags, idylliska  julsånger utan den minsta ironi. Julpynt till julbordet med en grobian som först kan tyckas vilja förstöra allt.

Förklaringen är enkel. Läser man på omslaget ser man att alla intäkter går till välgörenhetsprogrammen Feeding America, Crisis UK och Världslivsmedels-programmet. Det är hedervärt. Det är verkligt bra av den ärrade legenden Dylan. Jag gillar det.

Och "Christmas in the Heart" är således inte alls någon ploj. Bob Dylan sjunger en rad traditionella, gammaldags julsånger som han själv växt upp med och tyckt om sedan barndomen. Det är en slags barnatro utan åthävor och med helt ärligt uppsåt som han levererar.

Men det låter onekligen (ofrivilligt ?) komiskt - och osannolikt. Bob Dylan sjunger med sprucken, oskön och knastrig röst. Han låter värre och värre för varje skiva. Samtidigt sjunger en ljuv änglakör glitterljusa refränger och musikerna spelar enkelt och korrekt.

"Here comes Santa Claus", "Winter wonderland", "I'll be home for Christmas", "Must be Santa", "Silver bells", "Oh little town of Betlehem" och "Have yorself a Merry little Christmas" m.m. Det är sprött och idylliskt liksom julkortet på omslaget. Han sjunger "Panis Angelicus" på latin och han ger en version av "Little drummer boy", som vi tidigare har hört med David Bowie i duett med självaste Bing Crosby på 70-talet.

Bob Dylans julskiva kunde varit sockersöt, om det inte varit för hans egen raspiga icke-röst, bryter rent hiskligt mot de ljuvliga damstämmorna i kören. Och jo, jag gillar det här. Fastän många lyssnare får spatt av denna skivan och många puritanska Dylan-kännare knappt vill räkna in den bland hans ordinarie. Men den går till mitt hjärta. Och som julskiva betraktat - en egen genre där det alla möjliga artister ska överträffa varandra i helighet och där det inte sparas på sirapen - så är Bob Dylans dito en som jag gärna återkommer till. Till och med om det inte är jul.

Betyg: ***