WIEHE OCH WERUP I POETISKT MÖTE

De är två gamla favoriter från Skåne. Speciellt från min korta period i Malmö och i bokhandeln (ja, Malmö Bokhandel) precis i början av 80-talet. "Tiden i Malmö på jorden", som Jacques Werup formulerade det.

Men de var två favoriter - var för sig, på den tiden. Visserligen båda kulturpersonligheter av rang. Med samma pondus, vältaliga förmåga att uttrycka sig retoriskt på samma myndiga skånska. Med samma kombination av engagemang, allvar, dråplig humor och självironi. Och dessutom nästan i samma ålder och med samma bakgrund i Malmös tradjazzkretsar under tidigt 1960-tal.

Men ändå så olika. Mikael Wiehe är den flammande politiske socialisten som ser politik i allt, även det mest privata, och som har en välkänd progg- och visrock-karriär alltifrån Hoola Bandoola Band, Kabaretorkestern, & Co och på egen hand. Alla vet vem han är.

Jacques Werup är författaren som genom åren gett ut en omfattande katalog av romaner och diktsamlingar. "Casanovas senare resor" (1979), "Shimonoffs längtan" (1983) och "48 dikter från Österlen" (1980) är bland de minnesvärda. Men jag har ändå en känsla av att han inte är riktigt välkänd utanför Skåne.

På sin repertoar har Jacques Werup också 40 års uppträdande på scen. Som vissångare, som historieberättare, som uppläsare av sina egna dikter - ofta till små, intima ensembler. Har man sett honom live vet man att det är stora upplevelser. Någon sångare är han egentligen inte. Han halvsjunger sina dikter hellre än bra. Men det fungerar. Med sin oerhörda närvaro och charm tar han publiken med storm.

Men Werup är mindre högljudd än Wiehe. Han är sökaren, romantikern och den ständige resenären. Trevande där Wiehe istället har tvärsäkra svar och omutliga övertygelser. Det är därför så välkommet att höra dem mötas igen, här på "Wiehe och Werup 2008" (United Stage live-CD 2008), inspelad på Victoriateatern på Södra Förstadsgatan i Malmö.

Det är nedtonat, långsamt, sentimentalt. Men "Hela mitt liv", "Otro", "Var med mej nu" och "Spegeln" är varsamma ballader om kärlek , åldrande, liv och död. Werup sjunger "Ne me quite pas" av Jacques Brel på svenska. Wiehe "Ska nya röster sjunga" känns lite sliten men passar in i sammanhanget.

Endast piano och cello ackompanjerar. Det är bra. Ibland tar Werup fram sin tenorsax eller klarinett och Wiehe sin altsax. Då blir det riktigt fluffigt cool-jazzigt. Framför allt Werup är bra jazzmusiker och blåser fram rena Lester Young eller Ben Webster i sin lur. Då blir det riktigt njutbart.

Endast två nummer av de 14 höjer tempot och intensiteten. Det är Mikael Wiehes lustiga "Maskinen", en komisk talking-blues med livet (eller potensen?) i metafor av en gammal traktor. Och den ursinnigt förtvivlade skilsmässo-pratan "Om jag ska klara det" (som återkommer på hans "Sånger från en inställd skilsmässa" året efter". Det är två välavvägda klimaxer på en i övrigt mycket soft och trivsam skiva. En skiva som tycks vara en lite udda utgåva och tyvärr inte helt lätt att få tag på.

Betyg: ****