TÖRNELL - NÄR DET STORA VEMODET SVEPER IN

Anledningen till att Monica Törnell har hamnat just här i kronologin är hennes fina inspelning av fantastiska eposet "Vintersaga" (1984) av Ted Ström.

Den får sätta tiden för denna antologi, "Förut" (Air Music saml.-LP 1986). Men vi tar det från början. Innan dess. Förut. Hon upptäcktes som 18-årigt fynd av Cornelis Vreeswijk.

Hon gjorde en mycket lyckad debutskiva "Ingica" 1972. En skiva som stilmässigt skulle kunna ha varit producerad av Anders Burman för Metronome. Men det är den inte, för den kom ut på mera anonyma Philips. Men den mjuka, halvakustiska vispopen med ton av tidens gröna-vågen-anda, smälte in i den svenska visvåg med Bernt Staf, Cornelis, Pugh och (senare) Ola Magnell som hade en stark lyskraft.

Unga Monica Törnell sjöng med varm, "sotig", oslipad och sensuell röst. Hon jämfördes med amerikanska singer/songwritern Melanie, som var stor då men numera bortglömd. Flera fina spår från "Ingica" är med på denna samling. "Förut (när jag var liten)", som är en cover av just Melanie (Safka), "Kom slå dig ner" och Cornelis "Telegram för en bombad by" (alla 1972).

Efter starka debuten blev Monica Törnells skivkatalog ojämn. Philips försökte lansera henne som hård rockbrud. Nog för att hon alltid haft klös i rösten, men hennes engelsk-språkiga skivor blev inte särskilt lyckade. Bättre var då fina "Jag är som jag är" (1978). Några sånger från den finns med här. Men inte den bästa, sången om "Ebon Lundin" till Per Oscarssons film.

"En liten aning om helvetet" (1981) är en mörk skildring av ett mycket destruktivt förhållande. Det stora lyftet kom med albumet "Mica" (1984). Det är där hon sjunger fantastiska "Vintersaga" av Ted Ström, hennes mest kända inspelning. Det är en av de bästa sånger som skrivits på svenska. Ted Ström hade haft grupperna Contact och Norrbottens Järn, var (och är) en konstnärlig mångsysslare.

Stämningar, stråk av nordiskt tungsinne och metaforer har präglat hans sångdiktning. Och bilderna av ett vinterfruset Sverige är många och beskrivande. Från "insnöade gårdar nå'stans på Österlen" till Vinga, Marstrand, "Stockholms city svajar i sitt rus", till "en tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran..." Det blir ett mentalt tillstånd av riket. "Det är då det stora vemodet sveper in".

Monica Törnell sjunger den rakt till ett syntpräglat popkomp. Hennes tolkning är överlägsen både Jerry Williams och Ted Ströms egen. Från samma "Mica" finns här också "Känslan i maj" och den magiskt vackra balladen "Heden", båda skrivna av henne själv. Monica Törnell, en begåvad både sångerska och låtskriverska. Vad gör hon nu? Det var länge sedan sist.

Betyg: ****

SADÉ - SÅ SNYGGT, SÅ SENSUELL SOFT SOUL

Titeln "Diamond Life" (Epic LP 1984) må ha varit mer än lite arketypisk för 1980-talet. Blanka ytor och reklam-estetik gällde inom populärkuluren.

Men vad var det här för något? Sadé hette hon. Sadé Adu egentligen. Och Sadé hette också det brittiska bandet. Nej, det var inga lättköpta Marquis de Sade-anspelningar, som man skulle kunna tro, i en annars sexfixerad mediavärld.

Sadé Adu var istället en soulsångerska född i Nigeria 1959, och alltså bosatt i England. Musiken på "Diamond Life" var verkligen snygg, lyxig och ytterst sensuell. Som gjord för cocktaildrinkar och barhäng. Men den var något långt mer än så.

Sadé Adu fick nog motstå vissa fördomar om lyxförpackad produkt osv i början. Men musiken lever sitt eget liv. Sadé talsjunger med viskande, mjuk stämma i inledande "Smooth operator", till ett lojt bossanova-komp med elpiano och saxofon och kristallklart ljud. Det är helt enkelt mycket förföriskt.

Resten av skivan går i samma stil. "You're love is king", "Hang on to your love", "Sally" och "Why can't we live together?" är alla lika smeksamt framförda "smooth soul"-sånger. Det blir en genomgående enhetlig skiva med en drömsk, beslöjad stämning som är helt oemotståndlig.

Och Sadé Adu är en enastående bra sångerska. En artist som tidigt fann sin stil och sedan har fortsatt odla den, inom sina ramar. Tidvis (senare) har hon också sjungit engagerade texter. Något som dolts av det faktum att hon alltid hållit dem inom sin sensuella, loja stil. Ungefär som en del brasilianska samba-artister som sjungit politiska texter fast många utanför språkområdet aldrig uppfattat något annat än ett glammigt cocktailparty.

Såhär, exakt 30 år efteråt, framstår Sadés debutskiva "Diamond Life" som en fullständigt tidlös, vacker skapelse gjord av en stor artist. Med kompgrupp, som bär samma namn som artisten (förvillande nog). Av hennes senare album, som kommit ut sparsamt och alla är snarlika i stil, är detta första alltjämt hennes ännu oöverträffade.

Betyg ***** 

BREDBENTE BRUCE I USA

Oj, vad Bruce Springsteen var på modet under de här, mina Borås-år. 1984 kom skivan "Born in the USA" och 1985 spelade han på Ullevi i Göteborg. Det var Springsteen hit och Springsteen dit så hälften kunde va' nock.

En Springsteen-feber som man nästan fick värja sig mot, fast jag köpte "Born in the USA" och tyckte den var rätt bra. Samtidigt som jag hade, och har, väldigt svårt för titellåten, med sin hysteriskt, allsångs-gapande bredbenta grabbrock.

När det gäller Bruce Springsteen har jag alltid varit kluven. Som person, som artist, är han ypperligt sympatisk. En hedersknyffel av bästa sort. Ärlig, generös, seriös, med kärlek till rockens rötter och med vettiga politiska ståndpunkter i ett USA som trots allt är USA.

Musikaliskt är däremot Bruce Springsteen inte riktigt min bag. Det blir för grabbigt, för präktigt och för mycket larmande rock'n'roll. Har aldrig sett honom live men kan tänka mig att det måste vara en upplevelse. Han tar seriöst på sin roll gentemot publiken och är rikligt generös med både repertoar och längd. För det förtjänar han största respekt. Jämför med nyckfulla bohemer som Bob Dylan och Van Morrison, eller med artister fast i missbruk.

Bruces "Born to Run" från 1975 tycker jag om. Den är en orubblig klassiker. Rock genomsyrad av en längtan och ett vemod som känns och bränner. Sedan är jag nästan nöjd. Men denna samling, "Greatest Hits" (Columbia saml.CD 1995) kan ändå gå an. Låtar från just "Born to Run" och 20 år framåt, till outgivna spår vid denna samlings utgivning.

 Bäst tycker jag om de lugnare låtarna, de med plats för eftertanke. "The river" (1980), "My hometown" (1984), spår från den nedtonade skilsmässoskivan "Tunnel of Love" (1987) och "Streets of Philadelphia" (1994). Så får man ta den gapiga, hysteriska Ullevi-vältaren "Born in the USA" på köpet.

Betyg: ***

PRETENDERS POPPIGA POST-PUNK

Jag var aldrig någon större vän av den new-wave-rock och post-punk som dominerade scenen (åtminstone den brittiska scenen) under början av 80-talet. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i ren gitarr-rock'n'roll. Fast någon påpekade : "Var inte du rätt förtjust i The Beatles???"

Men jag har alltid tyckt om The Pretenders, Det beror förstås helt och hållet på Chrissie Hynde. Pretenders är hennes band. Hon sjunger, skriver, spelar allt. Övriga musiker i kvartetten har skiftat, men Chrissie Hynde stod alltid och helt självklart i centrum.

Hon har en underbar rockröst. En klar, distinkt röst i mellanläge och hon sjunger med diktion och attack, utan några åthävor eller later. Bara så bra. Lika bra i ösiga, snabba nummer som i lugna ballader. Och, jovisst, det är gitarrock. Klassisk gitarrock. Sologitarr, kompgitarr, bas och trummor. Ytterst sällan några tillägg. Valthornet i "I go to sleep" är ett undantag. Det ger The Pretenders ett signum av en lång rocktradion från engelskt 60-tal till punk och framåt.

"The Singles" (Sire / WEA saml.-CD 1987) är en utmärkt kollektion. Från tidiga "Brass in pocket" (1979) via "Message of love" och nämnda Kinks-cover (1981), till höjdpunkten i deras karriär, det glasklara albumet "Learning to Crawl" (1983), varifrån vi hör både "Back on the chain gang", smärtsamma balladen "The thin line between love and hate" och fina julsången "2000 miles". En något senare tvåtaktare är "Don't get me wrong" (1987).

The Pretenders genomgick väl aldrig någon stilmässigt utveckling, vad jag kan höra. Låtar från första och senare album kunde bytt plats med varandra utan att någon reagerat. Detta oavsett kompmusiker. De vara alla bra, men de var "bara" kompmusiker. Egentligen är det solisten Chrissie Hynde med band. Det är bra nog. Hon och gruppen fortsatte sedan att göra några skivor in på 90-talet. Även då i samma enhetliga, klassiska rockstil. Och alltid med välskrivna, korta låtar och suverän sång. Men denna samling innehåller ändå deras bästa alster.

Betyg: ***

ECHO & THE BUNNYMEN  -  VID UTPOSTEN MOT HAVET 

Mera nostalgi från min korta tid i Borås. Dagar av sökande, nystart och svårmod. Åkte mörka höstkvällar tåget till Göteborg för studier. Denna skiva blev ett ljudspår, med relief av dimmiga hamnar, rå kyla och vänliga göteborgare.

Varför ramlade jag just över Echo & The Bunnymen? Av ren intiution. Nytt liv krävde ny musik. Jag kunde inte bara hänga fast vid gammal 60-talspop och 70-talsfusioner. Sådant var omodernt.

Kände behov av att orientera mig i det samtida 1980-tal vars musik jag var kluven inför. Syntar, pretentiösa poser, ytlighet, dyster postpunk, mode-chic disco-funk. Men där måste finnas någon ingång. Talking Heads blev en fullträff. The Pretenders gillade jag. Medan Siouxie & The Banchees och Simple Minds lämnade mig oberörd.

Den där kvällskursen jag åkte till i Göteborg dessa mörka höstkvällar var faktiskt en påbyggnadskurs i musikvetenskap som handlade om jazz och rock. Den fine föreläsaren och musikforskaren Lars Liljestam höll just på med en studie om 80-talets tonspråk inom rockmusik. Klockrent och super-intressant! Precis i min smak just då.

Så hittade jag "Ocean Rain" (Korova LP 1984) med Echo & The Bunnymen. En postpunk-grupp anförd av sångaren Ian McCulloch, och ibland på skoj kallade "De fyra från Liverpool - tjugo år senare". Och kanske var det den enkla Beatles-kopplingen som öppnade mitt hjärta.

Det här var ju jättevackert. Ett tilltalande vemod i sångbara, mollstämda melodier till lätt popkomp (ofta akustisk gitarr och vispar på trummorna). Och med ytterst smakfullt arrangerade stråk-partier, förstärkta med oboe. McCulloch sång ligger mycket långt fram i ljudbilden, instrumenten nedmixade. Alltså en väldigt spröd och vacker klangbild.

Det här var långt från amerikansk soulfunk. Det var också långt från den mörka, murriga, larmande punk som jag hade så svårt för. Om det fanns något spår av punk i Echos vackra sånger, så var det moll-tonaliteten. Ett svårmod influerat av bl.a. gamla The Doors.

"Nocturnal me", "The yo-yo man", "Killing moon", "Kingdom come" och titelsången, den nästan psalmlika sjöfarts-balladen "Ocean rain". Det finns många fina spår på denna sällsamma skiva. Och liksom Liverpool är Göteborg utposten mot havet, med språngbräda mot en marin naturromantik som jag tycker om - hos både Evert Taube, Gösta Nystroem, Harry Martinson och nu Echo & The Bunnymen.

Betyg: **** 

JAG SAKNAR MALIK BENDJELLOUL VÄLDIGT MYCKET

Här tar jag ett avsteg från kronologin och diskografin, för den här veckan som varit har inte liknat något annat. Vi är många som är i chocktillstånd över att Malik Bendjelloul är död, och vi är säkert många som ännu inte begripit något. Som inte kan få ihop det här.

Malik var en person som man bara tyckte om. Som säkert alla tyckte om. Så glad, så energisk, så superbegåvad. Alltid med det pillemariska leendet. Den nästan naiva, pojkaktiga personligheten. Han pratade fort, entusiastiskt. Liksom svalde halva orden. För han hade så mycket idéer.

Han var en av många kära stamgäster från SVT:s Kultur-redaktion som ofta dök upp hos oss på Tevearkivet. Han berättade ofta om att han hittat en musiker i USA som skulle vara alldeles fantastisk. Som var helt bortglömd men som ovetandes hade blivit stjärna i Sydafrika under apartheid-tiden.

Projektet svällde från ett tänkt Kobra-inslag till något mycket större. Han berättade alltid om den där glömda musikern, och jag hängde väl inte alltid helt med i svängarna. T ex att denne doldis också skrivit låtar som plankats och blivit kända med andra artister (ett spår som han inte tog upp sedan i filmen).

Bitvis blev han trött på sitt eget stora projekt. Och pank. Nu vet vi hur det gick. Fantastiska, underbara "Searching för Sugarman" blev en världssuccé. Första lyftet var när Malik kom ner och hoppade av glädje och berättade att filmen fått framgång vid Sundance-festivalen. Ett evenemang som jag inte kände till. Allt slit hade lönat sig ändå. Sedan blev det Guldpalm och Oscar, och ytterligare en rad priser.

Jag tror jag träffade Malik ffg för cirka tolv år sedan. Liksom sin trevlige bror Johar Bendjelloul jobbade han för SVT Kultur. Som bildmakare och nyskapande berättare blev frilansaren Malik snabbt en legend i huset, så ung han var. Bland alla inslag han gjort är det några jag minns extra väl.

Ett om Kraftwerk som sändes i "Pop i fokus" 2002. Malik lyckades träffa Wolfgang Flür och Karl Bartos från den hemlighetsfulla, tyska gruppen. Hur gör man bildlösningar med en så svårfångad grupp, i brist på arkivmaterial? Malik byggde upp en modelljärnväg och lyckade skapa relief. Det blev ett underbart inslag.

Det andra är "Paul is dead". När Kobra hade tema om hemliga koder hösten 2004, plockade Malik upp den mycket märkliga konspirations-historien kring The Beatles som florerade runt 1968-69. Med hjälp av skivomslag, egna klippfigurer och Beatles musik gav Malik liv åt denna minst sagt besynnerliga story, som jag själv minns från den tiden. Dessutom lyckades Malik frammana The Beatles storhet i just den mystik som omgärdade dem. Berättarkonst på hög nivå, av en man född 1977, långt innan Beatles tid.

Ett tredje är den vinjett till Kobra Malik skapade i en enda kameratagning, där de verkliga Jan Guillou, Benny Andersson, Kristina Lugn m.fl. befann sig i små tablåer i samma studio. Maliks uppfiiningsrika och mycket analoga skaparmetoder med klipp och klistra (bokstavligen, i papper) går till historien.

Han hade säkert inga problem med att övertala folk att ställa upp, med sin sociala begåvning. "Älskansvärd" var ett ord Eva Beckman använde, och det är helt sant. Många gånger kan stora skapare och genier vara krävande, egocentriska typer. Men Malik var en glad kille som alla bara tyckte om.

Det som nu hänt är ofattbart. Det finns saker man inte kan förstå. Arbetet med "Sugarman" gav honom påfrestningar med finansiering. Men efter en sådan framgång med Oscar och allt tycker man han borde kunnat få vilka finansiärer som helst. Eller var det inte så.

Ett tack också till Kobra-redaktionen, som dagen för dödsbeskedet snabbt ändrade om och satte ihop ett fint och värdigt hyllningsprogram, "The Best of Malik", sänt den 14 maj. Där ingick ovan nämnda Beatles-inslag. Ett Kobra Special gjort på kort tid av en redaktion som själva befann sig i chocktillstånd. 

Tack för allt, Malik!

WIEHE PÅ SLAK LINA

"Lindansaren" (Amalthea LP 1983) blev nästa LP med Mikael Wiehe & Co. Kvar från tidigare combo dynamiske gitarristen Jan-Erik "Fjellis" Fjellström. Övriga medlemmar var yngre musiker, uppväxta med punk och new wave. Bland dem Annie Bodelson på syntar.

Detta är den "moderne" Mikael Wiehe som fortsätter sitt sångskrivande till en 1980-tals musikbrygd av bultande rytmer, stålblanka syntar och skarpa gitarrer. Många i Wiehes egen generation och gamla "proggen" var nog lite frågande inför hans nya, oväntade vägar.

Jag gillar det här. Ibland blev den nye Wiehe VÄL kryptisk, som på Dylan-cover-skivan "De ensligas allé" (1982), där syntarna nästan slog knut på sig, utan att det svängde. Men här på "Lindansaren" funkar det rätt bra. Vi befinner oss bara tio år efter, men hundra mil ifrån gamla Hoola Bandoola Band.

Roligast är inledningen "Lillan står i hagen". En överraskande flippig rocklåt med drag av både Frank Zappa och Nina Hagen. I den blytunga "Gökungen" ekar det av John Lennon. I "I väntan på livet (det kommer)" och "Hallon lingon blåbär" drivs rytmerna fram i ett idiom av Talking Heads. Men dessa referenser är förstås oväsentliga. Det är Mikael Wiehes solklara personlighet som lyser.

Textmässigt är det titelsången "Lindansaren" som står ut. En sorgsen berättelse om brustna förhoppningar. En fin, liten novell med bildrika rader och stilla dramatik. Liksom tidigare "Flickan och kråkan" är den i grunden en visa som Wiehe kunde ha sjungit till akustisk gitarr. Men även här väljer han en karg, avskalad bakgrund med enbart en blippande synt som komp. "Lindansaren" är en av Wiehes sånger som har kvaliteter som klassiker.

Mindre förtjust är jag i avslutande "Fågel Fenix". När Mikael Wiehe sjunger om fåglar blir det ofta för sentimentalt. Texten om odödligt hopp må vara fin, och kontrasten mellan storslagen hymn och sträva klanger raffinerad, men det blir ändå lite för mättat. Hur som helst var Wiehe inne i en spännande fas och tog musikaliska risker för att hitta nya uttryck för sin sångdiktning.

Betyg: ***

DAGS ATT BRYTA MISSMODET

Robban, eller Robert Karl-Oskar Broberg, har en intressant utveckling som artist. Började sent 1950-tal med skiffle. En spelglad, enkel stil som präglat honom sedan dess.

Blev på 1960-talet "Robban" med svenska folket. Glad, charmig, lite busig underhållningsartist med småfräcka men roliga visor och suveräna melodier. Kändis i TV, på Svensktoppen och i Hylands Hörna.

Tröttnade sedan. Runt 1971 drog hans sig tillbaka från glättigheten. Gjorde udda skivor på små bolag. Den stora publiken trodde han hade lagt av helt. Han hamnade inom progg-rörelsen pga bolags-tillhörigheter. Men även där var han en udda fågel. Skivorna med Robert Broberg (eller Zero som han tidvis kallade sig) från perioden 1971-81 är sökande, personliga, psykologiska och handlar ofta om kontakt eller brist på kontakt.

Bland dem finns den oerhört subtila, känsliga "Kvinna eller man", som gavs ut som Zero på Silence 1981. En skiva som jag gärna lyssnat på när jag varit ledsen. Den har aldrig utgetts på CD och finns inte representerad på någon samling, trots att den är det bästa han gjort.

Men detta inlägg ska alltså handla om "Upp Igen" (Kaos / EMI LP 1983). Här är Robert Broberg inne i en tredje fas. Med full energi går han nu lös med enmans-shower, absurda performance-konstverk i högt tempo. Ordvitsarna sprutar, och musiken bygger på enkla visor. Ofta med någon minimalistiskt smattrande synt i bakgrunden. Och Roberts talang för suveräna melodier går igen, genom alla hans utvecklingsfaser.

På 80-talet lyckas Broberg Broberg bli något så ovanligt som en folkkär avantgardist. I färgglada uppsättningar kombinerar han den glada underhållnings-charmen från 60-talet, med psykologiskt djup från 70-talet. Och allt i vild och ordrik galenskap.

"Lockrop", "Upp igen", "Likbil", "Bredaschlade tanter", "Här i min skrivmaskin" är typiska titlar här, medan "Amor vincit omnia" visar på sårbara djup. Musiken och kompbandet (med bl.a. Janne Schaffer) är bra. Och Robban (får man säga Robban igen?) levererar en del fyndiga anekdoter.

Vad sägs om: "Det finns höstmode, vårmode, herrmode / men nu är det dags att bryta - missmodet". Eller ännu bättre: "Bättre att gå på hal is och ha det glatt / än att gå i lera och sörja". Ridå! En i bästa mening underhållande skiva.

Betyg: ****

ELVIS COSTELLO MÖTER CHET BAKER

Det dröjde innan jag upptäckte Elvis Costello. På 70-talet hade jag mest undrat vad det var för en lustig figur som försökte se ut som Buddy Holly och fantasilöst kallade sig för Elvis.

Minns att jag 1979 skrev en beryktad artikel i Helsingborgs Dagblad, där jag sågade det mesta av den nya ny-rocken, till exempel Elvis Costello. Istället hyllade jag den gamla, fina rocken, till exempel The Beatles.

Där var jag verkligen ute och cyklade. Inte insåg jag då att just Elvis Costello var en av de största traditions-bärarna, med stenhård koll på alla rockens rötter. Plus en allmänt bred musikkunskap. Och därtill en mycket stor Beatles-fantast.

"Punch the Clock" (F-Beat Records LP 1983) med Elvis Costello & The Attractions kommer en bra bit in på hans kronologiska, långa skivlista. Han var här en erfaren artist och sångskrivare. Han sjunger på sitt karakteristiskt tydliga men lite gläfsiga vis, och är som oftast uppbackad av sin täta trio The Attractions, med bl.a. den trogne Steve Nieve på orgel och piano.

Jag är ingen stor kännare av Elvis Costello. Men jag tycker om denna skiva, främst för den mycket speciella balladen "Shipbuilding" som verkligen sticker ut. Texten har sin bakgrund i det hårda, brittiska klimat som präglade Margareth Thatchers England i allmänhet, och Falklandskriget mot Argentina 1982 i synnerhet.

I den vackra balladen visar Costello prov på sin breda musiksmak, när han har bjudit in gamle jazzveteranen Chet Baker på trumpet som solist. Chet Baker var ju ett stort namn inom 1950-talets amerikanska "cool jazz"-era, där han både spelade mjuk trumpet och sjöng sammetslent, bl.a. med Gerry Mulligan och hans kvartett. Chet Baker var här, i början av 80-talet, inte i något bra skick hälsomässigt. Men hans melodiösa trumpet (spelad genom bandeko) förgyller och förhöjer verkligen denna Costellos mästerliga ballad.

Hela skivan består av fina låtar, och den tidigare new wave-rockaren går nu in i en bred, musikalisk utveckling som kreativ singer / songwriter. "Everyday I write the book" är ett annat starkt nummer. Annars genomgående mest snabba, snärtiga rocklåtar. Ofta förstärkta med tromboner i ett lågt läge. Långt senare skulle jag höra mycket mer av Costello genom vår vän Karin Original.

Betyg: ***

MED TALKING HEADS - VID EN BRYTPUNKT I LIVET

Med Talking Heads i Borås... Nej, de var inte där. Det är bara en rent personlig notis. Det var 30 år sedan nu. Uppbrott i livet. Ny stad, ny utbildning, nya människor. Och ny musik.

Talking Heads blev soundtracket till mitt liv för en tid. Och speciellt då denna skiva, "Speaking in Tongues" (Sire LP 1983). Musiken lät modern, flippig, chic, otålig, hungrig på ett sätt som landade rätt i mitt sinne.

Den stod också för en uppdatering. Jag som haft lite komplex för att jag mest lyssnat till gammal musik och aldrig fångades av varken punk-, disco- eller synt-trenderna som gällde under första halvan av 80-talet.

Talking Heads, med sångaren och idésprutan David Byrne, låg i ett avangardistiskt fält i new wave-rocken, och det var väldigt mycket New York. Musikaliskt hade de snabbt rört sig från ganska enkel, snärtig pop via kärva rytm- och klang-experiment (bl.a. i samarbete med Brian Eno på "Remain in Light"). Och här var de på en motorväg av rak, energisk funk. En intensiv, energisk funkrock som ofta låg minimalistiskt på ett enda ackord.

Det är en fascinerande skiva. David Byrnes nerviga men sympatiska sång mot rytmmaskinens starka driv blir en dansvänlig brygd i en följd låtar som helt avsiktligt är snarlika varandra. Det blir suggestivt. Titlar som "Burning down the house", "Making flippy floppy" och "Pull up the roots" markerade mitt behov av förändring vid den tiden.

I samma veva som denna soul- och funk-påverkade skiva gavs ut, gjorde Talking Heads också en spelning som förevigades i konsertfilmen "Stop Making Sense" (1984), med en stor del av repertoaren från "Speaking in Tongues". En av de bästa konsertfilmer jag vet. Där framgår också hur gruppen växer - rent fysiskt. Från inledningens solosång med Davis Byrne. De andra tre medlemmarna tillkommer. Därefter förstärks bandet låt för låt med ytterligare sångare, gitarrister och slagverkare. Det blir ett "storband" och en driven, extatisk rytmfest.

Samma "storband" medverkar på denna "Speaking in Tongues". Den har för övrigt också ett abstrakt, fräckt konstnärligt designat omslag som jag gillar. Och en ny start i livet blev det. Den där gången i lilla Borås för 30 år sedan.

Betyg: ****

SVÄRDFISKTROMBONER - TOM WAITS I UNDERJORDEN

"Swordfishtrombones" (Island LP 1983) med Tom Waits är en av de märkligaste skivor jag vet. När jag först fick höra den hemma hos min älskade och blivande fru, hade jag nog inte hört något mer egensinnigt sedan "Uncle Meats" dagar.

Och Tom Waits var och är en udda rockpoet. Fast hans textvärld och attityd är rock'n roll, någonstans i närheten av Lou Reed och Bruce Springsteen, så är hans musik något helt annat.

Han har sina ideal i gammal jazz, blues och amerikanska evergreens. Hans skivor på 70-talet var ballader med färg av Louis Armstrong, Fats Waller, Howlin' Wolf och Cole Porter. Ingen Elvis-rock utan desto mer av gammal rökig jazzklubb, mullig tenorsax, en ärrad bohem i pianobaren och repad kontrabas. Under 70-talet förändrades också hans sångröst, från mellanläge till att bli en helt grotesk, sprucken whiskey-bas, som fick många att allvarligt undra över hans hälsa.

Från och med denna banbrytande skiva, "Swordfishtrombones", lägger Tom Waits också till något mer. Influenser från Brecht-Weill, gammal kabarémusik. Kombinerat med avantgarde, mycket slagverk och en hel del hornmusik ("svärdfisktromboner" är det ju). Allt blir en knyckig, sträv och bråkig musik som bultar sig fram i udda instrumentering. Och i fronten - Tom Waits med sin spökliga, tordönslika basröst som nu antagit rent absurda proportioner.

"There's a world going on underground", sjunger han i den inledande "Underground". Sedan är det gnisslande gitarr, soft marimba och slagverk som skrotcirkus i titlar som "Shore leave", "16 shells from the thirty-ought-six" och "Frank's wild years". Små surrealistsika miniatyrer med egendomliga berättelser.

Ibland blir det rått bluesigt, ibland tillknycklat absurt. Och på ett ställe blir det riktigt, riktigt vackert. När Tom Waits sjunger balladen "In the neighborhood" till en blåsorkester som låter som Frälsningsarmén, ja då blir man nästan tårögt rörd. "Swordfishtrombones" är Tom Waits mästerverk och den liknar ingenting annat.

Betyg: *****