ECHO & THE BUNNYMEN  -  VID UTPOSTEN MOT HAVET 

Mera nostalgi från min korta tid i Borås. Dagar av sökande, nystart och svårmod. Åkte mörka höstkvällar tåget till Göteborg för studier. Denna skiva blev ett ljudspår, med relief av dimmiga hamnar, rå kyla och vänliga göteborgare.

Varför ramlade jag just över Echo & The Bunnymen? Av ren intiution. Nytt liv krävde ny musik. Jag kunde inte bara hänga fast vid gammal 60-talspop och 70-talsfusioner. Sådant var omodernt.

Kände behov av att orientera mig i det samtida 1980-tal vars musik jag var kluven inför. Syntar, pretentiösa poser, ytlighet, dyster postpunk, mode-chic disco-funk. Men där måste finnas någon ingång. Talking Heads blev en fullträff. The Pretenders gillade jag. Medan Siouxie & The Banchees och Simple Minds lämnade mig oberörd.

Den där kvällskursen jag åkte till i Göteborg dessa mörka höstkvällar var faktiskt en påbyggnadskurs i musikvetenskap som handlade om jazz och rock. Den fine föreläsaren och musikforskaren Lars Liljestam höll just på med en studie om 80-talets tonspråk inom rockmusik. Klockrent och super-intressant! Precis i min smak just då.

Så hittade jag "Ocean Rain" (Korova LP 1984) med Echo & The Bunnymen. En postpunk-grupp anförd av sångaren Ian McCulloch, och ibland på skoj kallade "De fyra från Liverpool - tjugo år senare". Och kanske var det den enkla Beatles-kopplingen som öppnade mitt hjärta.

Det här var ju jättevackert. Ett tilltalande vemod i sångbara, mollstämda melodier till lätt popkomp (ofta akustisk gitarr och vispar på trummorna). Och med ytterst smakfullt arrangerade stråk-partier, förstärkta med oboe. McCulloch sång ligger mycket långt fram i ljudbilden, instrumenten nedmixade. Alltså en väldigt spröd och vacker klangbild.

Det här var långt från amerikansk soulfunk. Det var också långt från den mörka, murriga, larmande punk som jag hade så svårt för. Om det fanns något spår av punk i Echos vackra sånger, så var det moll-tonaliteten. Ett svårmod influerat av bl.a. gamla The Doors.

"Nocturnal me", "The yo-yo man", "Killing moon", "Kingdom come" och titelsången, den nästan psalmlika sjöfarts-balladen "Ocean rain". Det finns många fina spår på denna sällsamma skiva. Och liksom Liverpool är Göteborg utposten mot havet, med språngbräda mot en marin naturromantik som jag tycker om - hos både Evert Taube, Gösta Nystroem, Harry Martinson och nu Echo & The Bunnymen.

Betyg: ****