SVÄRDFISKTROMBONER - TOM WAITS I UNDERJORDEN

"Swordfishtrombones" (Island LP 1983) med Tom Waits är en av de märkligaste skivor jag vet. När jag först fick höra den hemma hos min älskade och blivande fru, hade jag nog inte hört något mer egensinnigt sedan "Uncle Meats" dagar.

Och Tom Waits var och är en udda rockpoet. Fast hans textvärld och attityd är rock'n roll, någonstans i närheten av Lou Reed och Bruce Springsteen, så är hans musik något helt annat.

Han har sina ideal i gammal jazz, blues och amerikanska evergreens. Hans skivor på 70-talet var ballader med färg av Louis Armstrong, Fats Waller, Howlin' Wolf och Cole Porter. Ingen Elvis-rock utan desto mer av gammal rökig jazzklubb, mullig tenorsax, en ärrad bohem i pianobaren och repad kontrabas. Under 70-talet förändrades också hans sångröst, från mellanläge till att bli en helt grotesk, sprucken whiskey-bas, som fick många att allvarligt undra över hans hälsa.

Från och med denna banbrytande skiva, "Swordfishtrombones", lägger Tom Waits också till något mer. Influenser från Brecht-Weill, gammal kabarémusik. Kombinerat med avantgarde, mycket slagverk och en hel del hornmusik ("svärdfisktromboner" är det ju). Allt blir en knyckig, sträv och bråkig musik som bultar sig fram i udda instrumentering. Och i fronten - Tom Waits med sin spökliga, tordönslika basröst som nu antagit rent absurda proportioner.

"There's a world going on underground", sjunger han i den inledande "Underground". Sedan är det gnisslande gitarr, soft marimba och slagverk som skrotcirkus i titlar som "Shore leave", "16 shells from the thirty-ought-six" och "Frank's wild years". Små surrealistsika miniatyrer med egendomliga berättelser.

Ibland blir det rått bluesigt, ibland tillknycklat absurt. Och på ett ställe blir det riktigt, riktigt vackert. När Tom Waits sjunger balladen "In the neighborhood" till en blåsorkester som låter som Frälsningsarmén, ja då blir man nästan tårögt rörd. "Swordfishtrombones" är Tom Waits mästerverk och den liknar ingenting annat.

Betyg: *****