BREDBENTE BRUCE I USA

Oj, vad Bruce Springsteen var på modet under de här, mina Borås-år. 1984 kom skivan "Born in the USA" och 1985 spelade han på Ullevi i Göteborg. Det var Springsteen hit och Springsteen dit så hälften kunde va' nock.

En Springsteen-feber som man nästan fick värja sig mot, fast jag köpte "Born in the USA" och tyckte den var rätt bra. Samtidigt som jag hade, och har, väldigt svårt för titellåten, med sin hysteriskt, allsångs-gapande bredbenta grabbrock.

När det gäller Bruce Springsteen har jag alltid varit kluven. Som person, som artist, är han ypperligt sympatisk. En hedersknyffel av bästa sort. Ärlig, generös, seriös, med kärlek till rockens rötter och med vettiga politiska ståndpunkter i ett USA som trots allt är USA.

Musikaliskt är däremot Bruce Springsteen inte riktigt min bag. Det blir för grabbigt, för präktigt och för mycket larmande rock'n'roll. Har aldrig sett honom live men kan tänka mig att det måste vara en upplevelse. Han tar seriöst på sin roll gentemot publiken och är rikligt generös med både repertoar och längd. För det förtjänar han största respekt. Jämför med nyckfulla bohemer som Bob Dylan och Van Morrison, eller med artister fast i missbruk.

Bruces "Born to Run" från 1975 tycker jag om. Den är en orubblig klassiker. Rock genomsyrad av en längtan och ett vemod som känns och bränner. Sedan är jag nästan nöjd. Men denna samling, "Greatest Hits" (Columbia saml.CD 1995) kan ändå gå an. Låtar från just "Born to Run" och 20 år framåt, till outgivna spår vid denna samlings utgivning.

 Bäst tycker jag om de lugnare låtarna, de med plats för eftertanke. "The river" (1980), "My hometown" (1984), spår från den nedtonade skilsmässoskivan "Tunnel of Love" (1987) och "Streets of Philadelphia" (1994). Så får man ta den gapiga, hysteriska Ullevi-vältaren "Born in the USA" på köpet.

Betyg: ***

PRETENDERS POPPIGA POST-PUNK

Jag var aldrig någon större vän av den new-wave-rock och post-punk som dominerade scenen (åtminstone den brittiska scenen) under början av 80-talet. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i ren gitarr-rock'n'roll. Fast någon påpekade : "Var inte du rätt förtjust i The Beatles???"

Men jag har alltid tyckt om The Pretenders, Det beror förstås helt och hållet på Chrissie Hynde. Pretenders är hennes band. Hon sjunger, skriver, spelar allt. Övriga musiker i kvartetten har skiftat, men Chrissie Hynde stod alltid och helt självklart i centrum.

Hon har en underbar rockröst. En klar, distinkt röst i mellanläge och hon sjunger med diktion och attack, utan några åthävor eller later. Bara så bra. Lika bra i ösiga, snabba nummer som i lugna ballader. Och, jovisst, det är gitarrock. Klassisk gitarrock. Sologitarr, kompgitarr, bas och trummor. Ytterst sällan några tillägg. Valthornet i "I go to sleep" är ett undantag. Det ger The Pretenders ett signum av en lång rocktradion från engelskt 60-tal till punk och framåt.

"The Singles" (Sire / WEA saml.-CD 1987) är en utmärkt kollektion. Från tidiga "Brass in pocket" (1979) via "Message of love" och nämnda Kinks-cover (1981), till höjdpunkten i deras karriär, det glasklara albumet "Learning to Crawl" (1983), varifrån vi hör både "Back on the chain gang", smärtsamma balladen "The thin line between love and hate" och fina julsången "2000 miles". En något senare tvåtaktare är "Don't get me wrong" (1987).

The Pretenders genomgick väl aldrig någon stilmässigt utveckling, vad jag kan höra. Låtar från första och senare album kunde bytt plats med varandra utan att någon reagerat. Detta oavsett kompmusiker. De vara alla bra, men de var "bara" kompmusiker. Egentligen är det solisten Chrissie Hynde med band. Det är bra nog. Hon och gruppen fortsatte sedan att göra några skivor in på 90-talet. Även då i samma enhetliga, klassiska rockstil. Och alltid med välskrivna, korta låtar och suverän sång. Men denna samling innehåller ändå deras bästa alster.

Betyg: ***