ÅRETS ÅRETS 2016

Dags att se tillbaka på ett märkligt år. Fullt av minnesrunor och bortgångna hjältar. Fullt av oro och mörka krafter i världen.

Årets saknade : David Bowie, Prince, Olle Ljungström, Freddie Wadling, Bodil Malmsten, Jacques Werup, Leonard Cohen, Kjell Alinge, Sir George Martin, Pierre Boulez, Josefin Nilsson, Paul Kantner, Emerson & Lake, Dave Swarbrick, Basia Frydman och många, många fler....

Årets katastrof 1 : Presidentvalet i USA.
Årets katastrof 2 : Brexit i Storbritannien.
Årets fruktansvärda händelser : Terrordåd i Nice och Berlin m.m.
Årets helvete på jorden : Syrien.

Årets privata glädjehändelse : Min 60-årsfest hemma.
Årets resor : Greenwich Village, New York och Puerto Soller, Mallorca.
Årets konserter : Paul Simon på Waterfront, Regina Spektor på Cirkus, Ida Nielsen på Fasching, Bo Kaspers på Cirkus Arena.
Årets missade klassiska konsert : Messiaens Turangalila-symfoni och Bartoks pianokonsert nr 1 med Yuja Wang, Östersjö-festivalen i Berwaldhallen.

Årets privata pärs : Ögon-op på St Eriks.
Årets tillstånd : I väntan på Finnboda.

SINATRA SJUNGER "DOOBIDOO...."

Här är han igen, Frank Sinatra. Från min tidigare nämnda gamla aversion mot storsångaren har allt vänts om till en stor beundran, och nu har jag i denna spalt klämt till med en hel dröse med gamla Sinatra-album, främst från hans Capitol-period på 50-talet.

Här är vi lite senare, men fortfarande i hans storhetsperiod (den varade väl nästan hela hans livstid). Det är nu 1966. Rocken musiken flödar, exploderar och expanderar.

The Beatles, The Rolling Stones, The Beach Boys, Bob Dylan, Simon & Garfunkel, The Kinks, The Who, The Byrds, Otis Redding m.fl. gör alla oförglömliga skivor detta året. Jefferson Airplane och Frank Zappa debuterar. Nya popkulturer växer fram i London, New York, L.A. och i San Francisco. Det är OP-mode, popkonst och spirande flower power. Rockmusiken blir konst.

Mitt i allt det här finns en äldre generation väl etablerade populärmusik-artister. Så är t.ex. Herb Alpert & his Tijuana Brass omåttligt populära, liksom låtskrivaren Burt Bacharach och Brazil-vågen med Astrud Gilberto. Och Frank Sinatra spelar in sitt album "Strangers in the Night" (Reprise LP 1966).

Titelsången är den eleganta, storslagna serenad jag alltid gillat. Det är här han brister ut i sitt berömda "Do - be -do - be - dooo...." osv. Det är den sång där jag trots allt tidigt förstod hans storhet och där hans stilkänsla och frasering kommer allra bäst till sin rätt. Detta till skillnad från den odrägligt jagcentrerade, självförhärligande  "My way" från 1969, som jag alltid haft svårt för.

"Strangers in the Night" är en perfekt Sinatra-LP, uppklädd i de mästerliga, exakt avvägda och snygga arrangemang som Nelson Riddle står för. Den andra pärlan på denna skiva är den som blivit min absoluta Sinatra-favorit, alla kategorier. Den heter "Summer wind" och gungar fram i lojt tempo, med storband, Hammond-orgel, jazzigt trumspel och förstås Sinatras vackra barytonröst i förgrunden.

Låten ger mig intryck av en färd ombord på en stor färja som stävar sig in mot land en sen sommarkväll, med en frisk bris som sveper in, medan berättaren står lite trött, omtöcknad och melankolisk och tittar ut över relingen från övre däck, förmodligen efter en festlig, blöt kväll på dansgolvet. Östen Warnerbring gjorde sången mycket bra på svenska ("Sommarvind") och sjöng då något om att "Stäva in vid Vinga Fyr". Därav antagligen mina associationer till färja.

Det finns ytterligare åtta titlar på detta album. Därav "All or nothing at all" (känd också bl.a. med Billie Holiday) och "My baby just cares for me" (numera mest känd med Nina Simone). Allt flyter på lättuggat och behagligt och utan något motstånd. "Easy listening" heter det ju. Det innebär att skivan kanske inte är jättespännande som helhet betraktat. Men det är Sinatra och det är gott nog.

Betyg: ****

SIMON & GARFUNKEL FINSLIPAR SINA UTTRYCK

De var det här omslaget som länge formade min bild av Simon & Garfunkel. Finkänsliga, spröda, subtila. Men också lite väl "heliga", på gränsen till mesiga.

Då hade jag missat vilket krut Paul Simon hade, och har, i texterna. En bottendjup svärta, men också ibland en cynisk och rätt fräck humor. "Parsley, Sage, Rosemary and Thyme" (CBS LP 1966) var deras tredje album, och deras andra från det fantastiska popåret 1966.

Här har Paul Simon utvecklats och ytterligare förfinat sina uttrycksmedel. Kanske stod det där veka intrycket i vägen för mig för att upptäcka vilken verklig subtil konstnär och musiker han är. Exempelvis har han alltid varit en mästerlig virtuos på akustisk gitarr, på en nivå långt över den gängse bilden av en trubadur som "bara" står och kompar sig själv. Hans enorma gitarrspel hörs här t.ex. på "Patterns".

Annars finns här mer kända sånger på detta album. Titelstrofen (som betyder "Persilja, salvia, rosmarin och timjan") är hämtad ur "Scarborough Fair / Canticle", två traditionella sånger som Simon vävt in konstfullt i varandra till en sagolik hymn. Men där har vi också det där "heliga" uttrycket som jag i början värjde mig mot.

Andra kända sånger här är "Homeward bound" och "The 59th Street Bridge song (Feelin' groovy)". Båda älskade klassiker. "The dangling conversation" är en annan finstämd visa där Paul Simon refererar till Emily Dickinson. Litterära referenser finns här gott om.

När det där "heliga" tonläget, med främst Garfunkels ljuva röst i förgrunden, riskerar att ta över väcks vi istället av något helt annat. "A simple desultory Phillipic" är Paul Simons solo, med den där cyniska, fräcka humorn som jag nämnde i början. En rolig sak med ett evigt namndroppande (från Beatles och Stones, Phil Spector och till Lenny Bruce) mynnar ut i en vink till Bob Dylan (och hans förebild Dylan Thomas) i en besk replik till hela den "folkrock" som skivbolagen (främst CBS) vid denna tid höll på att lansera. Och denna lilla, udda sång är faktiskt min favorit på hela skivan.

Paul Simons sångskrivande är koncentrerat. Det är inga 10 minuters epos i eviga verser som Dylan kunde leverera, utan föredömligt korta noveller på tre minuter. Ett sådant är den fascinerande "A poem on the underground wall", där Art tecknar en fin storstadspoesi. Skivan avslutas lite märkligt med "Silent night / 7 O´ clock news"" (ja, "Stilla natt"), där en rabblande nyhetsreporter klipps in med sitt flöde av tidens omvälvande nyheter (Vietnamkrig, Martin Luther King, Lenny Bruce hittad död osv) - ställt mot den tindrande julpsalmens budskap om frid. Det är förbluffande effektfullt.

Betyg: ****

ÄVENTYR I JAZZ OCH FOLKTON

Det började med Jan Johansson som 1964 gav ut sin fabolösa klassiker "Jazz på svenska". Inspelad bitvis under två år och som jag förstår utan någon tanke på att göra något "stort". Skivan blev den mest älskade och också den mest sålda svenska jazzskivan någonsin.

Fler hade varit inne på samma spår. Lars Gullin hade träffat ett svenskt vemod i sin cool jazz, utan att direkt spela svenska folk-låtar. Bengt Hallberg och Nils Lindberg fanns någonstans i närheten.

Till och med amerikanske Art Farmer hade varit inne på Swedish folklore-jazz. Och det egentliga startskottet var kanske när Stan Getz och Bengt Hallberg spelade in "Ack Värmeland du sköna" redan 1951, och kallade den i USA för "Dear, old Stockholm" (!). Under den titeln spelades den in i av Miles Davis och en massa andra jazzgiganter "over there".

Därför var det helt rätt i tiden med albumet "Adventures in Jazz and Folklore" (DUX LP 1965) med kvartetten Bengt Hallberg, Jan Johansson, Bengt-Arne Wallin och Georg Riedel. Alla mycket framstående både som jazzmusiker, arrangörer och orkesterledare. Det var också ungefär vid denna tiden som Radiojazzgruppen blev en av deras plattformar.

Det speciella upplägget med just den här skivan är att man använder inspelningar med genuina gubbar och gummor i bygderna som trallar, sjunger, nynnar och jojkar de uråldriga, traditionella melodierna. Utifrån dessa bandupptagningar får sedan jazzmusikerna bygga på och improvisera. Folksångarna och musikerna har alltså aldrig träffats i studio. Detta var långt innan man började tala om sampling.

Ett experiment alltså. Ibland blir det bra, ibland funkar det mindre bra. Ett nummer sticker ut speciellt och förgyller hela denna skivan. Det är "Lapp-Nils polska" med Jan Johansson, där gamle farbrorn Måns Olsson sitter och trallar, varefter JJ drar igång med ett riktigt hårdsvängande jazzdrag i 3/4-takt. Något av det llra bästa som spelats in med Johansson, och det säger inte lite.

Mindre lyckat är "Horgalåten" med Bengt-Arne Wallin, där stråkarna låter lite för mycket som tråkiga Skansens Spelmanslag. Wallin får istället till det i "Vallåt från Mockfjärd" och "Fäbodvisa från Älvdalen". Bengt Hallberg briljerar i magiska "Örjanslåten". Av Georgs Riedels bidrag kan nämnas "När jag var en bondedräng", med ursprungligt sångspår av Agda Tikkanen.

Allt som allt tolv titlar på en historisk skiva som jag nog hade väntat mig mera av. Det här var ju rena supergruppen, fast de fyra kör sina egna nummer var för sig tillsammans med orkester och de inspelade sångsnuttarna. De har alla tänkbara resurser till hands. Musikaliska kvalitet och kreativitet, självklart. Samtidigt med förvånansvärt jämntjockt resultat. Men "Lapp-Nils polska" med Jan Johansson återvänder jag gärna till.

Betyg: ***

MERA AV RIKTIGT KLASSISK 60-TALSPOP

Manfred Mann är ett band jag aldrig riktigt fördjupat mig i, trots nyfikenhet på allt på transistor-radion på den tiden det begav sig, och trots rikliga efter-scanningar i olika perioder som vuxen. 60-talets pop borde jag kunna utantill.

Men en del fastnade mer än annat. Då på 60-talet, när jag var en liten grabb, tyckte jag mest att Manfred Mann var det engelska bandet som såg lite buttrare och lite gubbigare ut än de övriga. Å andra sidan hade de ett riktigt charmtroll som sångare, Paul Young.

Jag fick "Mann Made Hits" (HMV saml.-LP 1966) på CD av min vän Sven i Halmstad. Och det blev, såklart, ännu en kär och välkommen återupptäckt. Här talar vi om riktigt klassisk, ikonisk 60-talspop av bästa klass.

Manfred Mann själv, den allvarlige bandledaren med glasögon och skepparkrans - ohippt på den hippa tiden - satt bakom sin Hammondorgel och lade ut saftiga ackord som gav låtarna en riktigt musikalisk grund. "Pretty flamingo" och "Do wah diddy diddy" är tilltalande gräddbakelser.

Mera udda är "The one in the middle" som Paul Jones skrivit. En sång som handlar om bandet självt, med ett flitigt namndroppande. Jag gillar sådana biografiska låtar, jämför med t.ex. "Creeque Alley" med The Mamas & The Papas, som också är en poppig berättelse om hur de startade bandet som de just spelar i.

Här finns också flera förvånansvärt jazziga inslag. När Manfred själv går loss på svängig vibrafon à la Lionel Hampton i "I'm your kingpin" vittnar det om rötter i jazz som var ett rätt ovanligt inslag i Swingin' London i mitten av 60-talet. Men desto mer sofistikerat.

Två tolkningar av Bob Dylan bör nämnas. "If you gotta go, go now" och inte minst det gripande eposet "With God on our side", som Paul Jones sjunger så bra, så bra, så bra. Samlingen slutar vid 1966. Då slutade också Paul Jones och gav sig på en solo- och filmkarriär. Sålunda finns inte den ersättande sångaren Mike D'Abo med här. Naturligtvis inte heller de experimentella utflykter som Manfred Mann själv gjorde senare med Chapter Three och Earth Band. Bara en samling av riktigt färgstark, engelsk mid-60-pop. Det är gott nog.

Betyg: ****

TIDIGA THE ROLLING STONES

En egen uppsamling med The Rolling Stones som jag kallar "Lost and Found, 1963-1969 (egen saml. 2016, egentligen Decca). När det gäller Stones 60-tal har jag suveräna LP:n "Aftermath" (1966) och de flesta hitsinglar på samlingen "Forty Licks".

Men det finns såklart mer. Tidiga Stones har så många fler guldklimpar än hitlåtarna. Ta bara "Route 66", en snabb och rapp cover som inleder första LP:n (1964). Och hur kan så många samlingar missa underbara "Time is on my side", en rockballad med gungande refräng i en fri stämsång.

Den är från LP nr 2 (1964) och där finns också deras "Pain in my heart" av Otis Redding. Suverän är ju också deras avskalade version av HowlinWolfs blues "Little red rooster" (alt: "The red rooster"). Och "Heart of stone" är ett eget LP-spår från "Out of our heads" (1965).

En annorlunda hitsingel är den kaotiskt repetitiva "We love you" (1967), som med sina ljud av slamrande fängelsedörrar är deras förbannelse mot brittiska rättsväsendet, vid den tid då vissa medlemmar satt inne pga droginnehav. Gravt psykedelisk är också den rymdlika "2000 lightyears from home", från den omtvistade" "Her Satanic Majesties Request".

Tommy Rander och Håkan Sandblad har beskrivit Stones kortvariga psykedelia-period som "Det är osäkert om Stones musik mådde bra av dessa utflykter utanför de ramar de behärskade". Det må vara hur det vill med det. Stones har ofta provat på och "lånat" vissa stilar för att sedan gå tillbaka till sin rotrock. Men jag tycker "2000 lightyears" är både rolig och skönt flippig, och Charlie Watts har ett lysande driv i trummorna.

Slutligen kan man inte frångå en så utmärkt, tung rocklåt som "Child of the moon" (1969), B-sida på singeln "Honky tonk women". Den påminner visserligen mer än lovligt om The Beatles "Rain", men det gör inget. En bra låt är en bra låt.

Och lite annat finns här. Men den det hela är gott nog. Det blir en sparsam men välsmakande, egen samling från The Rolling Stones klassiska 60-tal på Decca. Den period som bandet nu i år återknyter till på sin nya, och sannolikt sista skiva "Blue and Lonesome".

Betyg: ****

ANITA MED DUNDER-SKÖNA RÖSTEN

Svensk, klassisk schlager från 1960-talet. Jag har Siw Malmkvist, Lill Lindfors, Svante Thuresson m.fl. och en väldig massa Monica Zetterlund. Men jag hade ingen Anita Lindblom, förutom "Så'nt är livet" på en antologi.

Därför, välkommet med en bra samling. "Anita Lindblom 25 Bästa" (Universal saml.-CD 2004). Divan Anita som var både omåttligt populär och skandalomsusad på 60-talet, tills hon blev trött på Sverige, förbannad på en flyttfirma och emigrerade till södra Frankrike. Där bor hon än idag tillsammans med en massa katter på hemlig ort någonstans i närheten av Nice.

Det är lätt att glömma bort - RÖSTEN. Vilken fantastisk, dunderskön röst hon hade (och har, men hon är inte aktiv längre). Så kraftfullt fyllig altröst, med värme och vibrerande av sentiment, sex och pondus. Den bästa att tolka franska chansons på svenska, vilket hon också gjort. Hon spelade in en LP med Edith Piaf-låtar.

"Så'nt är livet" från 1961 är ju förstås välkänd för alla. En råsvängig gospel-schlager som Anita sjunger med kraft. Originalet "You can have him" har inte många hört. Det är Anitas version som lever sitt eget liv. "Balladen om den blå baskern" är en hyllning till den anonyme, svenske FN-soldaten i fjärran land. En ovanligt politisk sång då, 1966. Effektiv med sin smattrande virveltrumma och fanfar-trumpeter.

"Ja det var då" är en översättning av "Those were the days" som Mary Hopkins sjöng 1968. Anita gör den överlägset i sin känsliga, inkännande version. "Kring de små husen i gränderna i hamnen" är en underbar tango i gammal stil. Hon är bra på det sentimentala och balanserar det med en perfekt stramhet.

Några sånger är oförskämt sexuella för sin tid, tidigt 60-tal. "Svenska flickor kysser med öppen mun" och "Feber" mer än antyder syndlighet. Två Beatles-tolkningar hade jag aldrig hört med henne. "En hård dags natt" är naturligtvis "A hard day´s night" och "Lyssna" är "Do you want to know a secret". Båda utmärkta.

Nästan allt är covers (svensk schlagermusik var ju till stor del det på 60-talet). Vi får nämnda Edith Piafs "Milord", jämte Cornelis "Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind"  och lika lågmälda "Visa vid midsommartid", medan "Minns du den sången" har samma gospelsväng som "Så'nt är livet".

Anita Lindblom är en av Sveriges mest lysande vokalister genom tiderna, med sin frasering och sin pondus. Jag vill bara säga - Anita, kom tillbaka, varhelst du befinner dig. Vi saknar dig. Bienvenue à la maison.

Betyg: ****

MED EN KÄNSLA AV GREENWICH VILLAGE

Åter till Evas och min fina resa till New York denna våren 2016. Min 60-årsresa. Vi bodde nära Washington Square i Greenwich Village på södra Manhattan. Legendariska kvarter med en historia av jazz, folksångare, proteströrelser och beatnik-författare.

Vi träffade vår guide Greg, trevlige och inspirerande Gregory S Marro, som med sin egen "Greg Walks NYC" är den perfekte guiden att berätta om alla historier bakom husen i Greenwich. Många är de kända namnen som passerar förbi : Dylan, Patti Smith, Ginsburg, där är Jimi Hendrix Electric Ladyland-studio och där uppe har Keith Richards en lägenhet osv.

En speciell historia är gatan Bleecker Street som går tvärs igenom området, med alla sina kaféer, restauranger, bokhandlar och alternativ-butiker. En annan historia är att utsikten från vårt hotell Maltron House på 5W 8th Street var en mycket New Yorksk bakgård som direkt fick mig att associera till gamla, vackert vemodiga Simon & Garfunkel-sånger.

Och hemkommen blev jag så sugen på just gamla Simon & Garfunkel att jag inte kunde låta bli att köpa en box med deras samlade album. Det är en ganska liten box, för de hann bara göra en handfull LP innan de splittrades och gick skilda vägar. Kort sagt : Allt i boxen är guld värt. Varenda sång är en pärla.

Vi börjar från början. Deras debut "Wednesday Morning 3 A.M." (CBS LP 1964) hade jag aldrig ägnat en tanke tidigare. Den är helt akustisk, gjord som en visskiva, innan en producent kom på idén att lägga på rockkomp och kalla det folkrock. Och vips, så slog Simon & Garfunkel igenom året efter och blev ett hett namn i popsvängen.

Det handlar om sången "Sound of silence", som här presenteras för första gången. Då som en spröd visa med bara akustisk gitarr. Det är alltså den inspelningen som sedan "bättrades på" med elgitarr-bas-trummor som mixades in i efterhand och blev den mera kända versionen.

Men "Wednesday Morning 3 A.M." är inte "bara" en skiss till något större som följde. Den lever i högsta grad sitt eget liv. Ljudbilden är fyllig. Här finns flera gitarrer och ibland bas, så så besvärande avskalad är den inte. Men den är alltså akustisk, och det är ingen nackdel.

Paul Simon briljerar redan här med sin koncentrerade sånglyrik som ofta berör temat ensamhet i en storstad. "Sparrow", "He was my brother" och inte minst den färgrika "Bleecker Street" som jag nämnde. Här finns också lite traditionellt material, som "Peggy-O" och "Benedictus" (haha, det är ju jag!). Dylans samtida "The times they are a-changin'" får vi, liksom den något tradiga "Last night I had a strangest dream" (ni vet, "Inatt jag drömde").

Men det speglar också tiden. Alla var "folksingers" - även om man skrev eget - och alla hängde i Greenwich Village och alla inspirerade varandra. Och jag återkommer gärna till Bleecker Street.

Betyg: ****

BOB DYLANS FÖRSTA - MÄRKLIGT OKÄNDA

Bob Dylans debutalbum "Bob Dylan" (CBS LP 1962) är märkligt okänt. Kanske för att det bara innehåller två egna sånger, resten traditionella.

Det överskuggades snart av nästa LP, "The Freewheelin' Bob Dylan" (1963) som är rena pärlbandet av egenskrivna klassiker, och av alla andra banbrytande, betydelsefulla Dylan-album som följde.

Men det här första är liksom en ensling som lätt trillar bort och förbises. Låt mig då få hylla 2016 års Nobelpristagare i litteratur på detta sätt. Bob Dylans debut-LP är enorm. En pärla. En juvel i ett ödsligt, tidigt 60-tal. Och en härlig tidsmarkör i en anda av begynnande folksong-rörelse bland bohemerna i Greenwich Village, New York city.

Vad som frapperar en här är den unge Bob Dylans energi och frenesi. Den 21-årige valpen förställer rösten i olika dialekter, gör allt för att låta belevad och ärrad av ett kringflackande hobo-liv (vilket han inte alls var) och lägger på alla manér han kan. Och han lyckas! Den påhittade, hårda livserfarenheten ("rätt" för folksinger-rollen) blir ett eget idiom där den begåvade, unge visdiktaren får utrymme att växa och blomma i kreativitet. Han lirar fingerpicking på akustisk gitarr och han blåser som besatt i munspelet, som bärs i ställ runt halsen.

Denna skivas enda två Dylan-kompositioner är enorma. "Song to Woody" är - just det - en varm hyllning till förebilden Woody Guthrie. Han som var en karismatisk folksånare ("This land is your land" osv) och som verkligen hade levt det där kringflackande livet. "Talking New York" är en härlig talking blues, en snabb, pratad berättelse med torroliga sido-kommentarer, om hur avigt det kan vara att som lantis komma till storstan.

De övriga sångerna är uråldriga. Någon av Bukka White, någon av Blind Lemon Jefferson osv, men de flesta utan kända upphovsmän. Bland dem finns "In my time of dyin'" och "Man of constant sorrow". Och - "House of the rising sun", som var en gammal blues i moll (ovanligt), som här presenterades först, innan brittiska The Animals tog upp den och fick en jättehit med den 1964.

En fin resa som Eva och jag gjorde till just Greenwich Village, New York, denna våren (min 60-årsresa) gjorde att denna sköna, gamla Dylan-debut fick förnyad aktualitet. Den var också en av de många ovanliga LP-skivor som Eva hade i sin samling när vi träffades. Nobelpriset i litteratur nu 2016 ger ytterligare aktualitet.

Betyg: ****

CLIFF RICHARD - BARA SÅ MYCKET 1962

En Cliffhanger? Man kan naturligtvis skratta åt Cliff Richard. Den prydlige, präktige sångaren popsångaren som är "evigt ung" och harvar på i årtionde efter årtionde med rätt blek och könlös populärmusik. Är han förresten inte asexuell också, enligt egen utsago?

Men det finns en förhistoria. Det är lätt att glömma att Cliff Richard en gång i tiden var BRA. Riktigt, riktigt bra. Vi kastar oss tillbaka till för länge sedan. Tiden runt 1961-62. Tiden före The Beatles genombrott.

Min syster Christel ("Kitte"), som är 10 år äldre än jag, hade en låda full med osorterade singlar utan omslag. Hon var i tonåren. Jag gick i småskolan. Det var singlar med idoler som Paul Anka, Neil Sedaka, Rick Nelson, Emile Ford, Johnny & The Hurricanes, Bibbi Johns och Edith Piaf. Och det var med Cliff Richard.

Dessa var mina absolut första musikintryck. Förutom barnvisor (Gullan Bornemark) och föräldrarnas favoriter på transistorradion (Evert Taube, dragspelsmusik, Arne Lamberth, operett och "lätta klassiker"). Jag var barn och musikalisk oskuld. Man sög åt sig vad man hörde. Men man "föredrog" ingenting.

Sedan kom Beatles och popen, långt hår och Bildjournalen. Jag blev lite äldre och glömde bort Cliff Richard. Nej förresten, han var ju där, hela tiden. Han sjöng "Congratulations" i schlager-festivalen. Men det var något annat. Från 70-talet och framåt var han en veteran, men mest en blek figur i marginalen.

Därför är det så roligt roligt med ännu en återupptäckt. Man kunde önskat sig ett bättre omslag än detta fruktansvärt fula. Ett tidstypiskt foto från '62 med "Summer holiday" eller en leende Cliff på gulnat foto "Dancing on the beach" hade varit bättre.

Men "Cliff Richard - 40 Golden Greats" (EMI saml.-2LP 1977) har det bästa urvalet. När jag idag hör "Do you wanna dance?" (1962) med Cliff kompad av The Shadows slår det mig hur enastående bra den är. Svängig, elegant och perfekt balanserad så det glänser. En standardlåt som finns i hundratals inspelningar med alla möjliga. Men ingen gör den så överlägset bra som Cliff Richard.

"Living doll" (1959) och "Move it" (1958) är andra tidiga rock'n'roll-låtar. Det var här England på allvar utmanade Elvis Presley, för Cliff var mycket, mycket bättre än Tommy Steele som nu är helt bortglömd. Cliff var naturligtvis inte i klass med Elvis, men Cliff var bättre än det mesta de åren.

"Nine times out of ten" (1960) är en annan favorit. En rivig rocklåt med Cliff i sitt esse med The Shadows på högvarv bakom sig. Ett sådant där minne från barndomen och min syster Kittes låda med singlar. Annars är väl "Lucky lips" (1963) mest känd. En käck lättviktare som visade att han var på väg mot schlager. "Slit och släng" hette den på svenska med Siw Malmkvist. Här finns en hel del. Ibland blir det smöriga ballader med stråkar, men mest tilltalande rocklåtar. Och Cliff Richard var (och för all del är) en utmärkt sångare med varm, personlig röst.

Betyg: ***