MERA AV RIKTIGT KLASSISK 60-TALSPOP

Manfred Mann är ett band jag aldrig riktigt fördjupat mig i, trots nyfikenhet på allt på transistor-radion på den tiden det begav sig, och trots rikliga efter-scanningar i olika perioder som vuxen. 60-talets pop borde jag kunna utantill.

Men en del fastnade mer än annat. Då på 60-talet, när jag var en liten grabb, tyckte jag mest att Manfred Mann var det engelska bandet som såg lite buttrare och lite gubbigare ut än de övriga. Å andra sidan hade de ett riktigt charmtroll som sångare, Paul Young.

Jag fick "Mann Made Hits" (HMV saml.-LP 1966) på CD av min vän Sven i Halmstad. Och det blev, såklart, ännu en kär och välkommen återupptäckt. Här talar vi om riktigt klassisk, ikonisk 60-talspop av bästa klass.

Manfred Mann själv, den allvarlige bandledaren med glasögon och skepparkrans - ohippt på den hippa tiden - satt bakom sin Hammondorgel och lade ut saftiga ackord som gav låtarna en riktigt musikalisk grund. "Pretty flamingo" och "Do wah diddy diddy" är tilltalande gräddbakelser.

Mera udda är "The one in the middle" som Paul Jones skrivit. En sång som handlar om bandet självt, med ett flitigt namndroppande. Jag gillar sådana biografiska låtar, jämför med t.ex. "Creeque Alley" med The Mamas & The Papas, som också är en poppig berättelse om hur de startade bandet som de just spelar i.

Här finns också flera förvånansvärt jazziga inslag. När Manfred själv går loss på svängig vibrafon à la Lionel Hampton i "I'm your kingpin" vittnar det om rötter i jazz som var ett rätt ovanligt inslag i Swingin' London i mitten av 60-talet. Men desto mer sofistikerat.

Två tolkningar av Bob Dylan bör nämnas. "If you gotta go, go now" och inte minst det gripande eposet "With God on our side", som Paul Jones sjunger så bra, så bra, så bra. Samlingen slutar vid 1966. Då slutade också Paul Jones och gav sig på en solo- och filmkarriär. Sålunda finns inte den ersättande sångaren Mike D'Abo med här. Naturligtvis inte heller de experimentella utflykter som Manfred Mann själv gjorde senare med Chapter Three och Earth Band. Bara en samling av riktigt färgstark, engelsk mid-60-pop. Det är gott nog.

Betyg: ****