CLIFF RICHARD - BARA SÅ MYCKET 1962

En Cliffhanger? Man kan naturligtvis skratta åt Cliff Richard. Den prydlige, präktige sångaren popsångaren som är "evigt ung" och harvar på i årtionde efter årtionde med rätt blek och könlös populärmusik. Är han förresten inte asexuell också, enligt egen utsago?

Men det finns en förhistoria. Det är lätt att glömma att Cliff Richard en gång i tiden var BRA. Riktigt, riktigt bra. Vi kastar oss tillbaka till för länge sedan. Tiden runt 1961-62. Tiden före The Beatles genombrott.

Min syster Christel ("Kitte"), som är 10 år äldre än jag, hade en låda full med osorterade singlar utan omslag. Hon var i tonåren. Jag gick i småskolan. Det var singlar med idoler som Paul Anka, Neil Sedaka, Rick Nelson, Emile Ford, Johnny & The Hurricanes, Bibbi Johns och Edith Piaf. Och det var med Cliff Richard.

Dessa var mina absolut första musikintryck. Förutom barnvisor (Gullan Bornemark) och föräldrarnas favoriter på transistorradion (Evert Taube, dragspelsmusik, Arne Lamberth, operett och "lätta klassiker"). Jag var barn och musikalisk oskuld. Man sög åt sig vad man hörde. Men man "föredrog" ingenting.

Sedan kom Beatles och popen, långt hår och Bildjournalen. Jag blev lite äldre och glömde bort Cliff Richard. Nej förresten, han var ju där, hela tiden. Han sjöng "Congratulations" i schlager-festivalen. Men det var något annat. Från 70-talet och framåt var han en veteran, men mest en blek figur i marginalen.

Därför är det så roligt roligt med ännu en återupptäckt. Man kunde önskat sig ett bättre omslag än detta fruktansvärt fula. Ett tidstypiskt foto från '62 med "Summer holiday" eller en leende Cliff på gulnat foto "Dancing on the beach" hade varit bättre.

Men "Cliff Richard - 40 Golden Greats" (EMI saml.-2LP 1977) har det bästa urvalet. När jag idag hör "Do you wanna dance?" (1962) med Cliff kompad av The Shadows slår det mig hur enastående bra den är. Svängig, elegant och perfekt balanserad så det glänser. En standardlåt som finns i hundratals inspelningar med alla möjliga. Men ingen gör den så överlägset bra som Cliff Richard.

"Living doll" (1959) och "Move it" (1958) är andra tidiga rock'n'roll-låtar. Det var här England på allvar utmanade Elvis Presley, för Cliff var mycket, mycket bättre än Tommy Steele som nu är helt bortglömd. Cliff var naturligtvis inte i klass med Elvis, men Cliff var bättre än det mesta de åren.

"Nine times out of ten" (1960) är en annan favorit. En rivig rocklåt med Cliff i sitt esse med The Shadows på högvarv bakom sig. Ett sådant där minne från barndomen och min syster Kittes låda med singlar. Annars är väl "Lucky lips" (1963) mest känd. En käck lättviktare som visade att han var på väg mot schlager. "Slit och släng" hette den på svenska med Siw Malmkvist. Här finns en hel del. Ibland blir det smöriga ballader med stråkar, men mest tilltalande rocklåtar. Och Cliff Richard var (och för all del är) en utmärkt sångare med varm, personlig röst.

Betyg: ***