SINATRA SJUNGER "DOOBIDOO...."

Här är han igen, Frank Sinatra. Från min tidigare nämnda gamla aversion mot storsångaren har allt vänts om till en stor beundran, och nu har jag i denna spalt klämt till med en hel dröse med gamla Sinatra-album, främst från hans Capitol-period på 50-talet.

Här är vi lite senare, men fortfarande i hans storhetsperiod (den varade väl nästan hela hans livstid). Det är nu 1966. Rocken musiken flödar, exploderar och expanderar.

The Beatles, The Rolling Stones, The Beach Boys, Bob Dylan, Simon & Garfunkel, The Kinks, The Who, The Byrds, Otis Redding m.fl. gör alla oförglömliga skivor detta året. Jefferson Airplane och Frank Zappa debuterar. Nya popkulturer växer fram i London, New York, L.A. och i San Francisco. Det är OP-mode, popkonst och spirande flower power. Rockmusiken blir konst.

Mitt i allt det här finns en äldre generation väl etablerade populärmusik-artister. Så är t.ex. Herb Alpert & his Tijuana Brass omåttligt populära, liksom låtskrivaren Burt Bacharach och Brazil-vågen med Astrud Gilberto. Och Frank Sinatra spelar in sitt album "Strangers in the Night" (Reprise LP 1966).

Titelsången är den eleganta, storslagna serenad jag alltid gillat. Det är här han brister ut i sitt berömda "Do - be -do - be - dooo...." osv. Det är den sång där jag trots allt tidigt förstod hans storhet och där hans stilkänsla och frasering kommer allra bäst till sin rätt. Detta till skillnad från den odrägligt jagcentrerade, självförhärligande  "My way" från 1969, som jag alltid haft svårt för.

"Strangers in the Night" är en perfekt Sinatra-LP, uppklädd i de mästerliga, exakt avvägda och snygga arrangemang som Nelson Riddle står för. Den andra pärlan på denna skiva är den som blivit min absoluta Sinatra-favorit, alla kategorier. Den heter "Summer wind" och gungar fram i lojt tempo, med storband, Hammond-orgel, jazzigt trumspel och förstås Sinatras vackra barytonröst i förgrunden.

Låten ger mig intryck av en färd ombord på en stor färja som stävar sig in mot land en sen sommarkväll, med en frisk bris som sveper in, medan berättaren står lite trött, omtöcknad och melankolisk och tittar ut över relingen från övre däck, förmodligen efter en festlig, blöt kväll på dansgolvet. Östen Warnerbring gjorde sången mycket bra på svenska ("Sommarvind") och sjöng då något om att "Stäva in vid Vinga Fyr". Därav antagligen mina associationer till färja.

Det finns ytterligare åtta titlar på detta album. Därav "All or nothing at all" (känd också bl.a. med Billie Holiday) och "My baby just cares for me" (numera mest känd med Nina Simone). Allt flyter på lättuggat och behagligt och utan något motstånd. "Easy listening" heter det ju. Det innebär att skivan kanske inte är jättespännande som helhet betraktat. Men det är Sinatra och det är gott nog.

Betyg: ****