BOB DYLANS FÖRSTA - MÄRKLIGT OKÄNDA

Bob Dylans debutalbum "Bob Dylan" (CBS LP 1962) är märkligt okänt. Kanske för att det bara innehåller två egna sånger, resten traditionella.

Det överskuggades snart av nästa LP, "The Freewheelin' Bob Dylan" (1963) som är rena pärlbandet av egenskrivna klassiker, och av alla andra banbrytande, betydelsefulla Dylan-album som följde.

Men det här första är liksom en ensling som lätt trillar bort och förbises. Låt mig då få hylla 2016 års Nobelpristagare i litteratur på detta sätt. Bob Dylans debut-LP är enorm. En pärla. En juvel i ett ödsligt, tidigt 60-tal. Och en härlig tidsmarkör i en anda av begynnande folksong-rörelse bland bohemerna i Greenwich Village, New York city.

Vad som frapperar en här är den unge Bob Dylans energi och frenesi. Den 21-årige valpen förställer rösten i olika dialekter, gör allt för att låta belevad och ärrad av ett kringflackande hobo-liv (vilket han inte alls var) och lägger på alla manér han kan. Och han lyckas! Den påhittade, hårda livserfarenheten ("rätt" för folksinger-rollen) blir ett eget idiom där den begåvade, unge visdiktaren får utrymme att växa och blomma i kreativitet. Han lirar fingerpicking på akustisk gitarr och han blåser som besatt i munspelet, som bärs i ställ runt halsen.

Denna skivas enda två Dylan-kompositioner är enorma. "Song to Woody" är - just det - en varm hyllning till förebilden Woody Guthrie. Han som var en karismatisk folksånare ("This land is your land" osv) och som verkligen hade levt det där kringflackande livet. "Talking New York" är en härlig talking blues, en snabb, pratad berättelse med torroliga sido-kommentarer, om hur avigt det kan vara att som lantis komma till storstan.

De övriga sångerna är uråldriga. Någon av Bukka White, någon av Blind Lemon Jefferson osv, men de flesta utan kända upphovsmän. Bland dem finns "In my time of dyin'" och "Man of constant sorrow". Och - "House of the rising sun", som var en gammal blues i moll (ovanligt), som här presenterades först, innan brittiska The Animals tog upp den och fick en jättehit med den 1964.

En fin resa som Eva och jag gjorde till just Greenwich Village, New York, denna våren (min 60-årsresa) gjorde att denna sköna, gamla Dylan-debut fick förnyad aktualitet. Den var också en av de många ovanliga LP-skivor som Eva hade i sin samling när vi träffades. Nobelpriset i litteratur nu 2016 ger ytterligare aktualitet.

Betyg: ****