MED EN KÄNSLA AV GREENWICH VILLAGE

Åter till Evas och min fina resa till New York denna våren 2016. Min 60-årsresa. Vi bodde nära Washington Square i Greenwich Village på södra Manhattan. Legendariska kvarter med en historia av jazz, folksångare, proteströrelser och beatnik-författare.

Vi träffade vår guide Greg, trevlige och inspirerande Gregory S Marro, som med sin egen "Greg Walks NYC" är den perfekte guiden att berätta om alla historier bakom husen i Greenwich. Många är de kända namnen som passerar förbi : Dylan, Patti Smith, Ginsburg, där är Jimi Hendrix Electric Ladyland-studio och där uppe har Keith Richards en lägenhet osv.

En speciell historia är gatan Bleecker Street som går tvärs igenom området, med alla sina kaféer, restauranger, bokhandlar och alternativ-butiker. En annan historia är att utsikten från vårt hotell Maltron House på 5W 8th Street var en mycket New Yorksk bakgård som direkt fick mig att associera till gamla, vackert vemodiga Simon & Garfunkel-sånger.

Och hemkommen blev jag så sugen på just gamla Simon & Garfunkel att jag inte kunde låta bli att köpa en box med deras samlade album. Det är en ganska liten box, för de hann bara göra en handfull LP innan de splittrades och gick skilda vägar. Kort sagt : Allt i boxen är guld värt. Varenda sång är en pärla.

Vi börjar från början. Deras debut "Wednesday Morning 3 A.M." (CBS LP 1964) hade jag aldrig ägnat en tanke tidigare. Den är helt akustisk, gjord som en visskiva, innan en producent kom på idén att lägga på rockkomp och kalla det folkrock. Och vips, så slog Simon & Garfunkel igenom året efter och blev ett hett namn i popsvängen.

Det handlar om sången "Sound of silence", som här presenteras för första gången. Då som en spröd visa med bara akustisk gitarr. Det är alltså den inspelningen som sedan "bättrades på" med elgitarr-bas-trummor som mixades in i efterhand och blev den mera kända versionen.

Men "Wednesday Morning 3 A.M." är inte "bara" en skiss till något större som följde. Den lever i högsta grad sitt eget liv. Ljudbilden är fyllig. Här finns flera gitarrer och ibland bas, så så besvärande avskalad är den inte. Men den är alltså akustisk, och det är ingen nackdel.

Paul Simon briljerar redan här med sin koncentrerade sånglyrik som ofta berör temat ensamhet i en storstad. "Sparrow", "He was my brother" och inte minst den färgrika "Bleecker Street" som jag nämnde. Här finns också lite traditionellt material, som "Peggy-O" och "Benedictus" (haha, det är ju jag!). Dylans samtida "The times they are a-changin'" får vi, liksom den något tradiga "Last night I had a strangest dream" (ni vet, "Inatt jag drömde").

Men det speglar också tiden. Alla var "folksingers" - även om man skrev eget - och alla hängde i Greenwich Village och alla inspirerade varandra. Och jag återkommer gärna till Bleecker Street.

Betyg: ****