SIMON & GARFUNKEL FINSLIPAR SINA UTTRYCK

De var det här omslaget som länge formade min bild av Simon & Garfunkel. Finkänsliga, spröda, subtila. Men också lite väl "heliga", på gränsen till mesiga.

Då hade jag missat vilket krut Paul Simon hade, och har, i texterna. En bottendjup svärta, men också ibland en cynisk och rätt fräck humor. "Parsley, Sage, Rosemary and Thyme" (CBS LP 1966) var deras tredje album, och deras andra från det fantastiska popåret 1966.

Här har Paul Simon utvecklats och ytterligare förfinat sina uttrycksmedel. Kanske stod det där veka intrycket i vägen för mig för att upptäcka vilken verklig subtil konstnär och musiker han är. Exempelvis har han alltid varit en mästerlig virtuos på akustisk gitarr, på en nivå långt över den gängse bilden av en trubadur som "bara" står och kompar sig själv. Hans enorma gitarrspel hörs här t.ex. på "Patterns".

Annars finns här mer kända sånger på detta album. Titelstrofen (som betyder "Persilja, salvia, rosmarin och timjan") är hämtad ur "Scarborough Fair / Canticle", två traditionella sånger som Simon vävt in konstfullt i varandra till en sagolik hymn. Men där har vi också det där "heliga" uttrycket som jag i början värjde mig mot.

Andra kända sånger här är "Homeward bound" och "The 59th Street Bridge song (Feelin' groovy)". Båda älskade klassiker. "The dangling conversation" är en annan finstämd visa där Paul Simon refererar till Emily Dickinson. Litterära referenser finns här gott om.

När det där "heliga" tonläget, med främst Garfunkels ljuva röst i förgrunden, riskerar att ta över väcks vi istället av något helt annat. "A simple desultory Phillipic" är Paul Simons solo, med den där cyniska, fräcka humorn som jag nämnde i början. En rolig sak med ett evigt namndroppande (från Beatles och Stones, Phil Spector och till Lenny Bruce) mynnar ut i en vink till Bob Dylan (och hans förebild Dylan Thomas) i en besk replik till hela den "folkrock" som skivbolagen (främst CBS) vid denna tid höll på att lansera. Och denna lilla, udda sång är faktiskt min favorit på hela skivan.

Paul Simons sångskrivande är koncentrerat. Det är inga 10 minuters epos i eviga verser som Dylan kunde leverera, utan föredömligt korta noveller på tre minuter. Ett sådant är den fascinerande "A poem on the underground wall", där Art tecknar en fin storstadspoesi. Skivan avslutas lite märkligt med "Silent night / 7 O´ clock news"" (ja, "Stilla natt"), där en rabblande nyhetsreporter klipps in med sitt flöde av tidens omvälvande nyheter (Vietnamkrig, Martin Luther King, Lenny Bruce hittad död osv) - ställt mot den tindrande julpsalmens budskap om frid. Det är förbluffande effektfullt.

Betyg: ****