SINATRA IGEN - SVÄNGER OCH DANSAR

Mitten av 50-talet, och Frank Sinatra fortsatte sitt segertåg och befäste sin position som den främste sångaren inom jazz och populärmusik. Symptomatiskt nog var det här vid samma tid som en annan yngre, blivande gigant slog igenom, Elvis Presley.

"Songs For Swingin' Lovers" (Capitol LP 1956) är den förföriska titeln på denna glada samling av svängiga, dansvänliga och rätt sorglösa evergreens. Det är låtar i rörliga tempi. En "uppåt" skiva - för unga, förälskade par och andra.

Capitol fortsätter alltså sin konstnärliga linje att låta Sinatra göra enhetliga album för varje sinnestämning. Om den förra ("In the Wee Small Hours") var en ren balladskiva av tät melonkoli, så är den här fest, glädje, champagne och förförelse. Nelson Riddle har åter igen arrangerat. En mästare på att ge Sinatras vackra röst de bästa orkestrala och klangliga uppbackningar som kunde finnas.

"You make me feel so young" är en typisk titel, liksom "Love is here to stay", "I've got you under my skin" och "Swingin' down the lane". Cole Porter, George Gershwin och Johnny Mercy finns bland upphovsmännen. Klassisk American Songbook alltså. Även "Pennies from heaven" finns med här.

Även om jag är svagast för Frank Sinatras mera ledsna balladalbum så är "Songs For Swingin' Lovers" klart charmig. Både den Sinatra-typiska titeln och det snygga, 50-talsmättade omslaget är klart oemotståndliga. Liksom musiken förstås.

Betyg: ***

VETERANEN ELLINGTON TUFFAR VIDARE

"Ellington '55" (Capitol LP 1955) med Duke Ellingtons orkester är den rättframma titeln på denna skiva. En chansning från min sida, som så ofta. Försöker gå på intuition.

Denna gången gick det väl sådär. Jag hade blivit helt knockad för ett tiotal år sedan, när jag köpte en grundlig antologi med Duke Ellington i serien "Ken Burns' Jazz". Så bra en var! Där var inspelningar från sent 1920-tal och framåt, med betoning på Ellingtons gyllene perioder under 30- och även 40-talen.

Där låg hertigen i framkanten med sitt storband. Låtar och arrangemang var genuint nyskapande, explosivt kreativa och hade ett både smart, sexigt och i högsta grad njutbart anslag. Vilken kanonsamling. Och vilken sen men rättmätig upptäckt av denna en av musikhistoriens erkända giganter.

Därifrån blev hoppet märkligt långt till "Black, Brown and Beige" från 1958 med Duke Elleingtons orkester med Mahalia Jackson. En sällsynt tradig och trött skiva som (i mitt tycke) aldrig vaknar ordentligt. Men så är jag heller ingen fan av varken Mahalia Jackson eller gospel.Ändå ingår skivan i min stora ordinarie diskografi som jag just har tragglat igenom.

"Ellington '55" var hoppet om något mer kraftfullt mitt i 50-talets vitala jazzdecennium. Man kan väl inte skylla på ålder. Duke Ellington var här 56 år gammal. Alltså betydligt yngre än vad Stones, Dylan och Paul Simon är nu, och som är högst aktiva folkpensionärer.

Vad som händer på 55-plattan är någon slags allmän sammanfattning av jazzhistorien dittills, och det är ingen dum idé alls. Jämför när David Bowie spelade in coverskivan "Pin-Ups" 1973. Duke Ellington nytolkar sig själv - "Rockin' in rhythm", "Black and tan fantasy", "It don't mean a thing (if it ain't got that swing" - och därtill tolkar han många av sina kolleger (och konkurrenter).

"One O'clock jump" av Count Basie, "Stompin' at the Savoy" efter Charlie Parker, "Honeysuckle rose" av Fats Waller, balladen "Body and soul" som förknippas med Coleman Hawkins, "Flying home" av Benny Goodman, och - faktiskt - även "In the mood" som var den stora hitlåten för Glenn Miller. Den dansvänliga swingens omåttligt populäre orkesterledare på sin tid. Men långt ifrån creddad i de inre, mera hippa jazzkretsarna.

I denna Ellingtons uppsättning finns bland annat stjärnan Paul Gonsalves på tenorsax. Allt är bra, allt är oklanderligt. Men kanske inte så spännande. Här finns långt ifrån den sprängkraft (förlåt dålig vits) som Count Basie skulle uppbringa med sin nystart ""The Atomic Mr Basie" 1958.

Betyg: ***

TIDIG SINATRA - PÅ SMÅTIMMARNA

Det här blir kronologiskt sett min första Frank Sinatra. Efter sin "The Voice of Frank Sinatra" (1953) var han den klarast lysande stjärnan på skivmärket Capitol.

Han blev också en slags kung av LP-skivan. Det gamla formatet 78-varvsskiva ("stenkaka") existerade fortfarande en bit in på 50-talet, men blev då helt utspelad av de nya vinylerna. Naturligt nog. Mer speltid, mycket bättre ljud, format som inbjöd till omslagsdesign. Helt nya möjligheter. Inte konstigt att vinylskivan skulle komma att får den längsta och mest klassiska eran i skivhistorien.

Det speciella med Frank Sinatras LP-skivor var också att de alla byggde på en enhetlig stämning i urvalet sånger och arrangemang. Det var någon med dansmusik och swing, någon jazz, någon på temat resor och geografi, någon mer personlig på temat skilsmässa. Så åter igen en lättlyssnad och svängig, och så vidare. Bland de som stack ut här var de där skivorna med enbart ballader. Svårmodiga ballader. Nattstämningar till ackompanjemang av stora hav av stråkar. Ofta under ledning av Nelson Riddle eller någon annan.

Dessa LP-skivor hade ofta målade omslag som kärnfullt slog an stämningarna i musiken. Ett bra exempel är denna, "In the Wee Small Hours of the Morning" (Capitol LP 1955). Omslaget med den ensamme, druckne nattvandraren kan erinra om vad Tom Waits gjorde 30 år senare. Och i båda fallen säkert inspirerade av Edward Hoppers fotorealistiska målningar med ödsliga motiv från en storstad, och från gamla, klassiska Hollywood-filmer.

Frank Sinatra sjunger ljuvligt. Känslosamt men balanserat, med sin vackra röst och sin utmärkta frasering. Ljust röstläget, hans varma baryton, kommer väl till pass i denna melankoli av ballader. Titellåten, "Mood indigo" (av Ellington), Deep in a dream", "Last night when we were young", "Dancing on the ceiling", "This love of mine". Sexton korta, koncentrerade noveller att njuta av på de sena nattimmarna. Det är mycket bra.

Betyg: ****

TRE TUNGVIKTARE INOM FRANSK CHANSON

Det här är ju egentligen helt galet. Tre tunga, franskspråkiga sångdiktare - vars verk i största grad bygger på det skrivna ordet. Och jag som knappt kan ett ord franska,

Det handlar om Georges Brassens, Jacques Brel och Leo Ferré. "Brassens, Brel & Ferré : Les Poètes de la Chanson Francaise" (The Restorian Project saml.-2CD 2012) är en helt oklanderlig samling.

Varför går jag lös på den, när jag inte fattar vad de sjunger? Tja. En sak är förstås att man trots allt hört många av de här franska visorna i svensk översättning (oftast av Lars Forssell), eller i någon mån i engelsk översättning. Här har vi originalen. För både mig och Eva, som tjusas av det franska och allt franskt, är det ändå ett tjusandets skimmer att få höra de här legenderna själva, på riktigt. Jag menar, de spelas inte varje dag i radion direkt.

Georges Brassens är inte den mest lättillgänglige av dem. Han är poeten, ordkonstnären som stillsamt sjunger långa ballader till eget, lågmält gitarr-ackompanjemang. En tänkare och en filosof som blossar eftertänksamt på sin pipa och gör kloka reflexioner om livet och människorna. Inga stora utspel, inga gester. Det låter som att han har mycket att berättara, men jag förstår inte. Ändå lyssnar jag. Hans vänliga sångröst och tydliga diktion är tilltalande. "Le gorille" känner jag igen som "Djävulens sång" via Forssell med Cornelis.

Jacques Brel känns betydligt med tillgänglig. Med sina böljande melodier och sitt enorma, känsloladdade utspel går han rakt till hjärtat liksom en Edith Piaf. Han var belgaren som flydde  Antwerpen och blev en av de stora sångarna i Paris, för att sedan plötsligt lämna karriär, familj och allt och sticka till Söderhavet.

Vi var många som såg den bejublade föreställningen "Brel" med Tommy Körberg, Ewabritt Strandberg, Nina Gunke och Lars Humble på 1980-talet, där de verkligen gav chanson-mästaren ett svensk genombrott, bortom språkhindren. "Ne me quitte pas", "Il nous fait regarder" och "La valse à mille temps" känner man igen från just de sammanhangen.

Leo Ferré är kanske den mest intressante av dem. Den mest subtile sångdiktaren och också den med ett teartraliskt svärmeri. Hur underbart har man inte hört Jan Malmsjö sjunga "Snurra min jord", Ulla Sjöblom "De fattigas piano" och "Säg vad ni vill", och Sven-Bertil Taube många av hans visor. Här hör vi originalen, som "Le paino du pauvre", med Leo Ferré själv. Superbegåvad sångskrivare, men tyvärr är han inte den bäste sångaren av de tre.

En sak som retar mig är att skivan presenteras som "Remastered". Det är den kanske, men likväl låter en del av inspleningarna här förskräckligt risiga. Det kan vara original som inte gått att reparera. Men man får som ofta en misstanke om att "Remastrad" mest är ett trick i marknadsföringen. Hur som helst har den här rätt unika samlingen sitt intresse som dokumentation ändå.

Betyg: ***

EN RÖKIG PALETT AV 50-TALETS JAZZMÄSTARE

"Late Night Jazz" (NotNow Music saml.-2CD 2011) med diverse amerikanska jazzartister från 1950-talet. En given och läcker samling, åter igen efter den där festen hemma hos Katarina och  Per Ingmarsson som gav mig inspiration till att skaffa högar med gammal jazz.

Amerikansk musik från 1950-talet är på menyn. Det innebär en spännvidd mellan cool jazz och bebop / hardbop. Också med en liten, liten sväng över till tradjazz i form av ett bidrag, "Petite fleur" med Sidney Bechet. En kär jazzballad som fick draghjälp av att den blev en stor hit med Chris Barber's Jazzband. Men här är det sällan hörda originalet.

"Round midnight" med Miles Davis kvintett (1956) och av Thelonius Monk är en given inledning. Den sätter tonen för hela antologin. Sedan blir det en välvald palett av Sonny Rollins, Charles Mingus. Lester Young, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Coleman Hawkins, Ben Webster med flera, med flera. Och den märklige trumpetaren Clifford Brown. Nydanaren som kunde gått långt, om han inte omkommit i en bilolycka 1956, på toppen av sin karriär.

Pianojazz med Oscar Peterson och Errol Garner roar mig mindre. I det facket finns också tidigare nämnde Thelonius Monk, med sin tillknycklade stil. Gitarristen Barney Kessel är en trevlig bekanskap. Att lägga in ett vokalt nummer med Nina Simone är en genialisk idé. Hon är en favorit med sin enorma pondus. Tyvärr är hennes "Summertime" här en av de konstiga inspelningar med märkligt ljud som det finns en del av i hennes röriga diskografi.

Allt som allt en matig samling med hela 38 låtar. Smakfullt förstås, men det blir också snart lite jämntjockt i musiken. Sällan något som sticker ut och många jazznummer tar liksom ut varandra. Det är inte som en annan antologi jag har, "Jazzklassiker 1923-1977", där kronoligin blir ett högintressant bygge med både bra byggstenar och helhetsarkitektur. "Late Night Jazz" är ett smörgåsbord. Både frestande och med snabb risk för mättnad.

Betyg: ***

STAN GETZ OCH 50-TALETS COOL JAZZ

Då kliver vi på allvar in i 50-talet. Stan Getz är väl en av de som på allvar brukar få personifiera Cool Jazz-eran, stilriktningen som följde efter den hetsiga bebopen och delvis var en reaktion mot den.

Jag har mest varit bekant med Stan Getz genom hans stora succéer med bossanova-jazz på 60-talet, främst "Jazz Samba" (1962) och "Getz / Gilberto" (1964). De läckra, sofistikerade Brazil-skivorna med snygga konstverk på omslagen och en loj musik som hördes på varenda cocktailparty då.

Med det här är något annat. Den tidige Stan Getz. Mästaren på mjuk tenorsax som ofta spelade i höga register och därför lät nästan som altsax. En behaglig jazz i både snabba och långsamma tempi, men alltid med en avslappnad atmosfär som gör den rätt lättlyssnad. Och får en del jazzpuritaner att fnysa om "typiskt vit jazz".

"Stella By Starlight" (Documents Classics saml.-2CD 2006) är en matig samling och ger fin överblick. Inspelningar från sent 40-tal och hela 50-talet. Här är den ljuvliga balladen "Stars fell on Alabama!, liksom "Where or when", "Tenderly", "Moonlight in Vermout", "It might as well be spring", "Willow weep for me", "These foolish things", "Lullaby of Birdland" osv varav de flesta är standards. Över 30 spår, och jag kan inte skilja alla från varandra.

En skiva som är ännu en frukt av inspirationen jag fick av den där jazzfesten hemma hos Per och Katarina Ingmarsson för ett år sedan. Det blev ju en hög beställda jazzhistoriska CD efter det. Kanske mina sista CD-köp. Och i den högen var mäster Stan Getz ett givet inslag.

Betyg: ***

ÖRTAGÅRDS-MÄSTAREN ROSENBERG

Det här är ett sent tillägg. Bakgrund : Jag tycker så mycket om Hilding Rosenberg, den svenske kompositören, symfonikern och "örtagårdsmästaren" från Bosjökloster, mitt i Skåne.

Han var generations-kamrat med min andre, riktigt store favorit bland svenska kompositörer : Gösta Nystroem. De var snarlika i sitt sträva, modernistiska tonspråk som byggde mycket på kontrapunkt. Stilmässigt efter senromantiker som Stenhammar och Hugo Alfvén, men före nyklassicister som Lars-Erik Larsson. Och definitivt för Blomdahl .

Vi siktar på en glansperiod med avstamp i 20-talet och en glansperiod fram till 50-talet, ungefär. En härlig och innovativ period för både konstmusik, jazz, bildkonst, film och mycket annat. Politiskt orolig men konstnärligt ack så dynamisk.

Hilding Rosenberg var mycket mer produktiv än Gösta Nystroem. Dels, naturligt nog, eftersom Rosenberg levde mycket längre (1892-1985). Dels för att han var en flitig brukskompositör. Nystroem gjorde så mycket annat än att komponera - reste, vandrade, målade tavlor etc. och medgav att han gärna var lite mindre produktiv och hellre drömde sig ut i naturen och till havslinjen i horisonten.

Hilding Rosenberg komponerade oavbrutet och idogt. Symfonier, vokala verk med kyrklig anknytning, operor och inte minst de uppmärksammade stråkkvartetterna. Jag hittade nyligen denna skiva med tre av hans orkesterverk : Balettsviten "Orfeus i Stan" (1938), skriven i samband med Carl Milles Orfeus-staty på Hötorget utanför Stockholms Konserthus, Symfoni nr 3 (1939) samt "Louisville Concerto" (1954), med dirigenten Andrew Davis och Kungl. Stockholms Filharmoniker (Finlandia CD 2001).

Äntligen får jag ge Hilding Rosenberg en rejäl chans. Jag har alltid älskat hans ljusa, nästan naivt vackra juloratorium "Den Heliga Natten" (1936). Har den på vinyl med Eric Ericsson i en ljuvlig inspelning på Sveriges Radios skivbolag 1960. Den finns obegripligt nog inte utgiven på CD. Där är man hänvisad till en rätt platt tolkning på Naxos med Petter Sundkvist m.fl.

Samma sak med Rosenbergs "Intermezzo" och "Järnvägsfuga", två läckra, fristående orkestersatser ur operan "Resa till Amerika" (1932). På vinyl en stark, blodfull tolkning av Antal Dorati. På CD enbart en förskräcklig version med Junich Hirokami (på antologin "Swedish Orchestral Works").

Här ger jag mig i kast med den fine Örtagårdsmästaren och minns tillbaka till gamla radio-upplevelser i P2 från min ungdom, "Nya timmen" med Göran Bergendahl och "Önskekonserten" med Sten Frykberg, där jag hörde och fastnade för dessa fina orkesterverk. Hilding Rosenberg var en maestro på att behandla en orkesters fulla orkestrering med finess, färgprakt, fantasi, väre och en drivande kontrapunkt.

Betyg: ****

DEN MÄRKLIGA TURANGALILA-SYMFONIN

Den här musiken är en fullständigt ny bekanstskap för mig. Det måste jag erkänna. Visst var jag ytligt sett bekant med den franske 1900-talskompositören Olivier Messiaen.

Jag har ett minne från när jag läste musikvetenskap i Lund på 70-talet. Vi fick lyssna till "L'apparation de l'Eglise eternelle" för orgel ("Uppenbarelse över den heliga kyrkan"). Det var bland det mest känslostarka jag har hört. Musiken vände och vred sig. Jag som aldrig har uppskattat kykrorgel. Men det var häftigt.

Så vet jag att han skrev "Kvartett vid tidens ände" i gripande anslutning till koncentrationslägrens fasor. Och att han förutom musiken var en hängiven ornitolog. Han var besatt av fåglar och fågelläten, vilket också avspegalde sig i hans musik. Och att han levde mellan 1908 och 1992. Men det var allt.

Den storslagna, mastodontlika och närmast futuristiska "Turangalila-symfoni" från 1948 har jag lyckats missa under alla års åtminstone ytliga översikter över konstmusikens historia. Titeln är sanskrit och jag ska inte ge mig in djupare i dess mytologiska innebörder.

Att jag nu - i år - och helt nyligen - stötte på verket beror på att det framfördes på Östersjö-festivalen i Berwaldhallen (i augusti, alltså 2016). På grund av att jag gick i ide i samband med en ögonoperation lyckades jag missa alltsammans. Konserterna hade dessutom varit utsålda sedan länge. Men det var SVT:s fina kulturchef och musikproducent Ella Petersson som gjorde mig uppmärksam. Hon spelade in hela konserten (också Bartoks Pianokonsert nr 1) för SVT för sändning i september.

Jag hade inspirerande samtal med Ella om Messiaens jätteverk, och om instrumentet Ondes Martinot som förekommer i besättningen. Ett uråldrigt, elektroniskt instrument från 30-talet. En slags föregångare till syntesizern. Ibland använt som stämningsskapare i musik till skräckfilmer osv.

Jag kan vara svag för jätteorkester. Om det då finns en Ondes Martinot och en krävande pianostämma till så borgar det för rikliga äventyr. En inspelning då? Här chansar jag vilt. Orchestre de l'Opera Bastille med solister Yvonne Loroid och Jeanne Loroid, under ledning av Myung-Whun Chun (Deutsche Grammophon CD 1991) verkar bra.  

Med gamle Messiaen på bilden, ett år innan han gick bort. Till min lycka ser jag att även Kungl. Stockholms Filharmoniker ska framföra jätteprojektet med sina 10 satser efter jul. Då får jag chansen att uppleva det live.

Betyg: ****

DAGS FÖR DEXTER GORDON

Vidare i jazzförvärven inspirerade av Pers och Katarinas fest. Nu dags (dax) för Dexter Gordon, ännu en stor tenorsax-stjärna. Men en generation yngre än Lester, Ben och Coleman. Dexter Gordon är född 1923 och kunde nästan varit son till de nämnda.

Stilmässigt spelade han i en bebop eller neobop i vågorna efter Charlie Parker. Men samtidigt flyter han väl in i den klassiska skolan av individualistiska tenorister. Sådana där med hatt, solglasögon och trött uppsyn.

En lång period bodde Dexter Gordon i Köpenhamn, och såvitt jag vet också i Sverige. Gamle jazzskribenten vid Helsingborgs Dagblad, Lennart Frank, berättade en belysande historia. När det var dags för Dexter att flytta tillbaka till USA fick han frågan vad han skulle komma att sakna mest. Vännerna? Det toleranta klimatet i Skandinavien? Nej, Dexter såg bekymrad ut och svarade från djupet av sitt hjärta : "The Swedish snaps".

Dexter blev också känd för en större publik, även utanför jazzkretsarna, när han spelade huvudrollen i filmen "Round midnight" 1986. Där spelade han rollen som en sliten, bedagad jazzmusiker. Han spelade väl ungefär sig själv. Hans tenorsaxtoner förgyllde filmen. Fast egentligen var han privat något av en elegant, en klädsnobb och ett charmtroll.

Blundar och chansar vilt på denna utgåva : "Detrose" (Valuable Records saml.-CD 2002 / 2011). "Dextrose" var titeln på en av hans mest kända inspelningar från 1947. Bakom det romantiska omslaget finns här 17 samlade spår, med titlar som "Dexter's minor mad", "Long, tall Dexter", "Dexter digs it", "Dextivity", "Dexter rides again" och annat vitsigt. Samt fina "Sweet Lorraine" och andra låtar. Finfina grejor.

Betyg: ****

OCH BEN WEBSTER TUFFAR VIDARE

Ja, vi travar vidare i högarna av plötsligt inköpta, gamla jazzskivor. Och liksom med Lester Young så dubblar jag direkt när det gäller den andre tenorsax-fantomen, Ben Webster.

Om Lester var coolt, sensuellt, fluffigt, sexigt jazzig så var Ben Webster ett snäpp värre. Hans frasering var så luftig av blåsljud och så vibrato-fylld att det nästan balanserade på gränsen till det överdrivna. Men bra ! Bara så himla bra !

"Cadillac Slim : The Silverline" (Past Perfect saml.-CD 2000) är detta. Enda anledningen att jag köpte också denna! Jag ville ha mera. Mera av den ädla, antika jazzen från "Smoke Rings"-epoken.

"Cadillac Slim" var en tenorhit med Webster från 1946. "Sleep", "After you've gone", "Memories of you", "Blue skies", "Tea for two", "Linger awhile" osv. Inalles 15 titlar i en smakfull brygd, av längtan, vemod, sex, bohemskap och onyttigt rökfyllda källare. Men en gyllene epok är det, och Ben Webster blåser sin lur med en känsla som får hela stämningen att vibrera.

Betyg: ****

LESTER GÅR IGEN

Vi fortsätter med Lester Young, den oslagbare tenorsax-stjärnan från jazzens gyllene "Smoke Rings"-period (30-, 40-, 50-talen). Tillbaka till den där festen för två år sedan hemma hos Per och Katarina Ingmarsson som inspirerade mig till att gå lös på gammal, ädel jazz.

Efter den beställde en näve full skivor från CDOn och Ginza. För nu var det kvantitet som gällde. Utmärkta, billiga samlings-CD:n som slumpades ut där i denna CD-skivans sista skälvande minut. Och gammal swing var kanske inte det mest gångbara i den minskande kundkretsen. Så jag passade på att fynda.

"Lester Leaps Again : The Silver Line" (Past Perfect saml.-CD 2002). Jag kan inte säga vad som skiljer denna från den förra, "Lester Swings" (mer än låtarna). Det är en rak fortsättning. Det var bara så att jag ville höra mer. Låta denna andel av klassisk jazz få expandera i min samling.

"Every tub", "Jumpin' at the Woodside", "Five O'clock whistle", "Lady be good", "Jive at five", "Clap hands", "Blue Lester"osv. En del med Count Basies storband men mycket solo i smågrupper. Balladerna är alltid bäst. Där får Lester Youngs sensuella tenorsax spinna slingor som är rena poesin.

Betyg: ****