STAN GETZ OCH 50-TALETS COOL JAZZ
Då kliver vi på allvar in i 50-talet. Stan Getz är väl en av de som på allvar brukar få personifiera Cool Jazz-eran, stilriktningen som följde efter den hetsiga bebopen och delvis var en reaktion mot den.
Jag har mest varit bekant med Stan Getz genom hans stora succéer med bossanova-jazz på 60-talet, främst "Jazz Samba" (1962) och "Getz / Gilberto" (1964). De läckra, sofistikerade Brazil-skivorna med snygga konstverk på omslagen och en loj musik som hördes på varenda cocktailparty då.
Med det här är något annat. Den tidige Stan Getz. Mästaren på mjuk tenorsax som ofta spelade i höga register och därför lät nästan som altsax. En behaglig jazz i både snabba och långsamma tempi, men alltid med en avslappnad atmosfär som gör den rätt lättlyssnad. Och får en del jazzpuritaner att fnysa om "typiskt vit jazz".
"Stella By Starlight" (Documents Classics saml.-2CD 2006) är en matig samling och ger fin överblick. Inspelningar från sent 40-tal och hela 50-talet. Här är den ljuvliga balladen "Stars fell on Alabama!, liksom "Where or when", "Tenderly", "Moonlight in Vermout", "It might as well be spring", "Willow weep for me", "These foolish things", "Lullaby of Birdland" osv varav de flesta är standards. Över 30 spår, och jag kan inte skilja alla från varandra.
En skiva som är ännu en frukt av inspirationen jag fick av den där jazzfesten hemma hos Per och Katarina Ingmarsson för ett år sedan. Det blev ju en hög beställda jazzhistoriska CD efter det. Kanske mina sista CD-köp. Och i den högen var mäster Stan Getz ett givet inslag.
Betyg: ***
ÖRTAGÅRDS-MÄSTAREN ROSENBERG
Det här är ett sent tillägg. Bakgrund : Jag tycker så mycket om Hilding Rosenberg, den svenske kompositören, symfonikern och "örtagårdsmästaren" från Bosjökloster, mitt i Skåne.
Han var generations-kamrat med min andre, riktigt store favorit bland svenska kompositörer : Gösta Nystroem. De var snarlika i sitt sträva, modernistiska tonspråk som byggde mycket på kontrapunkt. Stilmässigt efter senromantiker som Stenhammar och Hugo Alfvén, men före nyklassicister som Lars-Erik Larsson. Och definitivt för Blomdahl .
Vi siktar på en glansperiod med avstamp i 20-talet och en glansperiod fram till 50-talet, ungefär. En härlig och innovativ period för både konstmusik, jazz, bildkonst, film och mycket annat. Politiskt orolig men konstnärligt ack så dynamisk.
Hilding Rosenberg var mycket mer produktiv än Gösta Nystroem. Dels, naturligt nog, eftersom Rosenberg levde mycket längre (1892-1985). Dels för att han var en flitig brukskompositör. Nystroem gjorde så mycket annat än att komponera - reste, vandrade, målade tavlor etc. och medgav att han gärna var lite mindre produktiv och hellre drömde sig ut i naturen och till havslinjen i horisonten.
Hilding Rosenberg komponerade oavbrutet och idogt. Symfonier, vokala verk med kyrklig anknytning, operor och inte minst de uppmärksammade stråkkvartetterna. Jag hittade nyligen denna skiva med tre av hans orkesterverk : Balettsviten "Orfeus i Stan" (1938), skriven i samband med Carl Milles Orfeus-staty på Hötorget utanför Stockholms Konserthus, Symfoni nr 3 (1939) samt "Louisville Concerto" (1954), med dirigenten Andrew Davis och Kungl. Stockholms Filharmoniker (Finlandia CD 2001).
Äntligen får jag ge Hilding Rosenberg en rejäl chans. Jag har alltid älskat hans ljusa, nästan naivt vackra juloratorium "Den Heliga Natten" (1936). Har den på vinyl med Eric Ericsson i en ljuvlig inspelning på Sveriges Radios skivbolag 1960. Den finns obegripligt nog inte utgiven på CD. Där är man hänvisad till en rätt platt tolkning på Naxos med Petter Sundkvist m.fl.
Samma sak med Rosenbergs "Intermezzo" och "Järnvägsfuga", två läckra, fristående orkestersatser ur operan "Resa till Amerika" (1932). På vinyl en stark, blodfull tolkning av Antal Dorati. På CD enbart en förskräcklig version med Junich Hirokami (på antologin "Swedish Orchestral Works").
Här ger jag mig i kast med den fine Örtagårdsmästaren och minns tillbaka till gamla radio-upplevelser i P2 från min ungdom, "Nya timmen" med Göran Bergendahl och "Önskekonserten" med Sten Frykberg, där jag hörde och fastnade för dessa fina orkesterverk. Hilding Rosenberg var en maestro på att behandla en orkesters fulla orkestrering med finess, färgprakt, fantasi, väre och en drivande kontrapunkt.
Betyg: ****
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home