TIDIG SINATRA - PÅ SMÅTIMMARNA

Det här blir kronologiskt sett min första Frank Sinatra. Efter sin "The Voice of Frank Sinatra" (1953) var han den klarast lysande stjärnan på skivmärket Capitol.

Han blev också en slags kung av LP-skivan. Det gamla formatet 78-varvsskiva ("stenkaka") existerade fortfarande en bit in på 50-talet, men blev då helt utspelad av de nya vinylerna. Naturligt nog. Mer speltid, mycket bättre ljud, format som inbjöd till omslagsdesign. Helt nya möjligheter. Inte konstigt att vinylskivan skulle komma att får den längsta och mest klassiska eran i skivhistorien.

Det speciella med Frank Sinatras LP-skivor var också att de alla byggde på en enhetlig stämning i urvalet sånger och arrangemang. Det var någon med dansmusik och swing, någon jazz, någon på temat resor och geografi, någon mer personlig på temat skilsmässa. Så åter igen en lättlyssnad och svängig, och så vidare. Bland de som stack ut här var de där skivorna med enbart ballader. Svårmodiga ballader. Nattstämningar till ackompanjemang av stora hav av stråkar. Ofta under ledning av Nelson Riddle eller någon annan.

Dessa LP-skivor hade ofta målade omslag som kärnfullt slog an stämningarna i musiken. Ett bra exempel är denna, "In the Wee Small Hours of the Morning" (Capitol LP 1955). Omslaget med den ensamme, druckne nattvandraren kan erinra om vad Tom Waits gjorde 30 år senare. Och i båda fallen säkert inspirerade av Edward Hoppers fotorealistiska målningar med ödsliga motiv från en storstad, och från gamla, klassiska Hollywood-filmer.

Frank Sinatra sjunger ljuvligt. Känslosamt men balanserat, med sin vackra röst och sin utmärkta frasering. Ljust röstläget, hans varma baryton, kommer väl till pass i denna melankoli av ballader. Titellåten, "Mood indigo" (av Ellington), Deep in a dream", "Last night when we were young", "Dancing on the ceiling", "This love of mine". Sexton korta, koncentrerade noveller att njuta av på de sena nattimmarna. Det är mycket bra.

Betyg: ****