TRE TUNGVIKTARE INOM FRANSK CHANSON

Det här är ju egentligen helt galet. Tre tunga, franskspråkiga sångdiktare - vars verk i största grad bygger på det skrivna ordet. Och jag som knappt kan ett ord franska,

Det handlar om Georges Brassens, Jacques Brel och Leo Ferré. "Brassens, Brel & Ferré : Les Poètes de la Chanson Francaise" (The Restorian Project saml.-2CD 2012) är en helt oklanderlig samling.

Varför går jag lös på den, när jag inte fattar vad de sjunger? Tja. En sak är förstås att man trots allt hört många av de här franska visorna i svensk översättning (oftast av Lars Forssell), eller i någon mån i engelsk översättning. Här har vi originalen. För både mig och Eva, som tjusas av det franska och allt franskt, är det ändå ett tjusandets skimmer att få höra de här legenderna själva, på riktigt. Jag menar, de spelas inte varje dag i radion direkt.

Georges Brassens är inte den mest lättillgänglige av dem. Han är poeten, ordkonstnären som stillsamt sjunger långa ballader till eget, lågmält gitarr-ackompanjemang. En tänkare och en filosof som blossar eftertänksamt på sin pipa och gör kloka reflexioner om livet och människorna. Inga stora utspel, inga gester. Det låter som att han har mycket att berättara, men jag förstår inte. Ändå lyssnar jag. Hans vänliga sångröst och tydliga diktion är tilltalande. "Le gorille" känner jag igen som "Djävulens sång" via Forssell med Cornelis.

Jacques Brel känns betydligt med tillgänglig. Med sina böljande melodier och sitt enorma, känsloladdade utspel går han rakt till hjärtat liksom en Edith Piaf. Han var belgaren som flydde  Antwerpen och blev en av de stora sångarna i Paris, för att sedan plötsligt lämna karriär, familj och allt och sticka till Söderhavet.

Vi var många som såg den bejublade föreställningen "Brel" med Tommy Körberg, Ewabritt Strandberg, Nina Gunke och Lars Humble på 1980-talet, där de verkligen gav chanson-mästaren ett svensk genombrott, bortom språkhindren. "Ne me quitte pas", "Il nous fait regarder" och "La valse à mille temps" känner man igen från just de sammanhangen.

Leo Ferré är kanske den mest intressante av dem. Den mest subtile sångdiktaren och också den med ett teartraliskt svärmeri. Hur underbart har man inte hört Jan Malmsjö sjunga "Snurra min jord", Ulla Sjöblom "De fattigas piano" och "Säg vad ni vill", och Sven-Bertil Taube många av hans visor. Här hör vi originalen, som "Le paino du pauvre", med Leo Ferré själv. Superbegåvad sångskrivare, men tyvärr är han inte den bäste sångaren av de tre.

En sak som retar mig är att skivan presenteras som "Remastered". Det är den kanske, men likväl låter en del av inspleningarna här förskräckligt risiga. Det kan vara original som inte gått att reparera. Men man får som ofta en misstanke om att "Remastrad" mest är ett trick i marknadsföringen. Hur som helst har den här rätt unika samlingen sitt intresse som dokumentation ändå.

Betyg: ***