VETERANEN ELLINGTON TUFFAR VIDARE

"Ellington '55" (Capitol LP 1955) med Duke Ellingtons orkester är den rättframma titeln på denna skiva. En chansning från min sida, som så ofta. Försöker gå på intuition.

Denna gången gick det väl sådär. Jag hade blivit helt knockad för ett tiotal år sedan, när jag köpte en grundlig antologi med Duke Ellington i serien "Ken Burns' Jazz". Så bra en var! Där var inspelningar från sent 1920-tal och framåt, med betoning på Ellingtons gyllene perioder under 30- och även 40-talen.

Där låg hertigen i framkanten med sitt storband. Låtar och arrangemang var genuint nyskapande, explosivt kreativa och hade ett både smart, sexigt och i högsta grad njutbart anslag. Vilken kanonsamling. Och vilken sen men rättmätig upptäckt av denna en av musikhistoriens erkända giganter.

Därifrån blev hoppet märkligt långt till "Black, Brown and Beige" från 1958 med Duke Elleingtons orkester med Mahalia Jackson. En sällsynt tradig och trött skiva som (i mitt tycke) aldrig vaknar ordentligt. Men så är jag heller ingen fan av varken Mahalia Jackson eller gospel.Ändå ingår skivan i min stora ordinarie diskografi som jag just har tragglat igenom.

"Ellington '55" var hoppet om något mer kraftfullt mitt i 50-talets vitala jazzdecennium. Man kan väl inte skylla på ålder. Duke Ellington var här 56 år gammal. Alltså betydligt yngre än vad Stones, Dylan och Paul Simon är nu, och som är högst aktiva folkpensionärer.

Vad som händer på 55-plattan är någon slags allmän sammanfattning av jazzhistorien dittills, och det är ingen dum idé alls. Jämför när David Bowie spelade in coverskivan "Pin-Ups" 1973. Duke Ellington nytolkar sig själv - "Rockin' in rhythm", "Black and tan fantasy", "It don't mean a thing (if it ain't got that swing" - och därtill tolkar han många av sina kolleger (och konkurrenter).

"One O'clock jump" av Count Basie, "Stompin' at the Savoy" efter Charlie Parker, "Honeysuckle rose" av Fats Waller, balladen "Body and soul" som förknippas med Coleman Hawkins, "Flying home" av Benny Goodman, och - faktiskt - även "In the mood" som var den stora hitlåten för Glenn Miller. Den dansvänliga swingens omåttligt populäre orkesterledare på sin tid. Men långt ifrån creddad i de inre, mera hippa jazzkretsarna.

I denna Ellingtons uppsättning finns bland annat stjärnan Paul Gonsalves på tenorsax. Allt är bra, allt är oklanderligt. Men kanske inte så spännande. Här finns långt ifrån den sprängkraft (förlåt dålig vits) som Count Basie skulle uppbringa med sin nystart ""The Atomic Mr Basie" 1958.

Betyg: ***